Klarar inte av när någon är arg på mig.

[Purple Fyqylo]

Jag blir jätterädd och ledsen och tar åt mig och känner mig som världens sämsta människa och då gömmer jag mig. Blir helt stel. Håller bara tyst och nickar.

Jag vet inte varför det blivit så. Men känns lite jobbigt att jag inte kan hantera det. Speciellt när någon blir arg på mig inför andra. Spelar ingen roll om det är befogat eller obefogat. Det är den värsta känslan i världen för mig när någon blir arg. Ändå är jag ganska klumpig och min osäkerhet gör att jag ofta gömmer mig från det sociala även om jag är med andra människor och om det då är något jag måste göra men som jag har glömt och någon blir arg så får jag panik. Ändå slutar jag inte göra fel… Utan gömmer mig och låtsas som att jag inte finns. Sen blir någon arg igen och då påminns jag om att jag måste ta ansvar (jag gör mitt allra bästa för att undvika konflikt) för att inte människor ska bli arga men då har jag ju gått in i ”låtsas som att jag inte finns stadiet” igen och allt börjar om.

Sen är inte all ilska mot mig befogat men jag kan inte heller säga ifrån utan ger med mig. Så jag har också svårt att se skillnad på vad som är befogat och inte befogat.

Hoppas ni förstår vad jag menar.

[Blue Herame]

Jag förstår precis vad du menar. Klarar inte heller av när någon blir arg eller ens lite irriterad på mig. På en hundradels sekund hinner jag tänka att jag gjort fel och att jag är värdelös. Det går kalla kårar längs kroppen, jag får hjärtklappning och blir helt tyst. Förlorar liksom förmågan att argumentera. Jag vet inte om det spelar in men jag fick en autism-diagnos för två år sedan (jag är över 40) och det hör ju till diagnosen att man kan ha svårt att läsa av andra människor, förstå vad som förväntas av en, kunna förutse hur folk ska reagera o.s.v. Jag misstänker att det är därför jag mår så dåligt när någon blir arg på mig, det är troligtvis ett helt livs samlade erfarenheter av att “göra fel” och sen känns mig dålig och dum. Jag var tvungen att avsluta min senaste relation på grund av detta. Det blev ett mönster att hon blev arg på mig, jag försvann in i mig själv, kunde inte prata, kunde inte höra vad som sades heller för jag hade redan zoomat ut och hörde bara min egen röst som sa hur värdelös jag är, drog mig undan för att skydda mig själv. Därför kunde jag inte heller bemöta det som gjort henne upprörd. Min “likgiltighet” eller “nonchalans” (som min tystnad tolkades som) gjorde henne ännu mer arg och så gick det bara runt runt. Jag försökte förklara vad som händer när någon blir arg på mig, bad upprepade gånger att hon inte skulle höja rösten, sa t.o.m. saker som “nu måste vi pausa samtalet för jag kan inte längre ta in vad du säger, du är arg” men det provocerade henne bara ännu mer. Till slut gick jag runt och oroade mig hela tiden för att hon skulle bli arg igen och därifrån gick det inte att rädda relationen. Till saken hör att jag förstår det mesta av det hon blev upprörd över, så jag menar inte att hon inte har rätt till sina känslor, men befogat eller obefogat spelar ingen roll. Precis som du skriver, jag kan inte hantera det oavsett.

[Azure Subepa]

Jag har samma ändock inte fullt lika starkt som er. Jag blir väldigt väldigt påverkad om någon jag bryr mig om blir arg på mig. Att någon blir arg på mig tolkar jag till att jag som människa är misslyckad och att de nu hatar mig för annars skulle jag aldrig ha råkat göra dem arga. Det blir liksom en del i mitt egenvärde som människa huruvida någon är arg på mig eller inte. Så hela mitt liv går ut på att vara andra till lags och konstant försöka vara till nytta så att jag som människa därför kan få känna att jag har något sorts värde typ. Om jag lyckats bygga upp något så raseras allt direkt jag tror någon arg på mig för då är jag återigen övertygad om att jag som människa är misslyckad och inte längre förtjänar attleva eller förtjänar deras närhet typ. Men inte alls brydd om ngn jag ej bryr mig om blir lite arg på mig (beroende på om rättfärdigat eller ej)