Hem > Forum > Psykiska diagnoser & tillstånd > Tom inuti och ingen personlighet.

Tom inuti och ingen personlighet.

Visar 3 inlägg - 1 till 3 (av 3 totalt)
2
  • Detta är första gången jag skriver något sånt här och berättar något alls om mina känslor. Jag är 14 år och började för cirka ett halv år sedan skära mig själv. Jag har de senaste månaderna även börjat få självmordstaknar, men inte för att jag vill dö utan för att jag ibland bara inte vill leva. Jag trodde att allt detta berodde på att jag möjligtvis är deprimerad, men jag är inte längre riktigt nedstämd som jag var förut. Jag känner så mycket känslor samtidigt som jag känner mig helt tom. Det känns som att jag inte riktigt har någon personlighet, att jag är kall och inte visar några känslor, att jag är tråkig och ointressant och att jag inte är tillräckligt öppen, utstrålande eller social.

    När jag googlade på detta stämde nästan alla symptom in på att jag har EIPS eller Borderline. Kan jag ha haft en depression tidigare som har utvecklats till EIPS? Alla symptom stämde överens förutom att man kan bli arg och impulsiv. Jag är snarare motsatsen till det. Jag är alltid lugn och utanpå ALLTID likadan i andras ögon och visar aldrig tecken på att jag skulle kunna må dåligt. Som ett tomt skal som bara visar känslor som kommer automatiskt. Det känns helt overkligt att jag skulle kunna ha EIPS, eftersom jag inte dirket känner mig sjuk på det sättet.

    Jag hatar mig själv för att jag hela tiden pendlar mellan vad jag känner för mig själv och andra personer och för att jag inte har någon riktig personlighet. Jag har aldrig i hela mitt pratat med någon om mina känslor, vilket gör att jag inte riktigt vet hur jag ska hantera eller visa dem. Detta är förmodligen anledningen till att jag skärt mig själv för att dämpa känslor. Det är jättesvårt att förklara allt bara på text men detta är en liten enkel version om vad jag känner.

    Jag kan verkligen inte berätta för någon jag känner om detta, för det är ju just det att jag inte kan prata om känslor med andra. Jag vill ha hjälp och prata med en psykolog eller nått för att veta vad anledningen egentligen är till att jag känner såhär. Men för att göra det måste jag ju berätta för min mamma. Det blir som en ond cirkel. Jag vill ha hjälp men kan ju inte prata om det.

    Vad tror ni kan vara felet på mig, och hur ska jag isåfall göra för att jag ska sluta känna såhär?

    Hej!

    När du beskriver dig själv och din situation tror jag vi uppfattar den på olika sätt. För det första tycker jag att du verkar vara väldigt duktig på att sätta ord på dina känslor, även så att jag som utomstående kan förstå. Jag tycker det är bra att du skriver här, för ibland när man får ner något i text kan det kännas lättare att distansera sig.

    När man är 14 år (och ibland som vuxen också) är det normalt att fundera över vilken roll man har eller vill ta i sociala sammanhang. Jag minns att jag brukade känna mig kluven, att jag var känslomässigt sluten men all over the place utåt sett. Idag kan jag vara båda, men det säger mer om mitt stämningsläge än om min personlighet.

    Det låter som att du är en inkännande person. Att du tar in din omgivning och bryr dig om hur du uppfattas av andra. Det är personlighetsdrag som är fina, uppskattade och som du kommer ha glädje av i livet. Du påminner om en vän till mig som är så himla bra, jag önskar bara att han kunde värdesätta sig själv mer, det önskar jag för dig också.

    Att du känner ett behov av att självskada är inte alls bra. När jag gjorde detta hade jag behövt prata med någon istället, för att attackera problem från en annan vinkel. Att ta steget att berätta för mamma kan kännas omöjligt, tro mig, jag fattar det! Men bara att berätta att man har det tufft kan vara en lättnad i sig. Din mamma kommer kunna förstå och bemöta dig bättre. Hon älskar ju dig, det är klart att hon vill veta om hennes barn behöver hjälp. Hon förstår nog mer än du tror. Om det känns svårt face to face, skicka ett sms? Du kan också skriva att du tycker att det är jobbigt att prata om det, så att hon inte bemöter det när ni ses sedan.

    Eftersom att du självskadar och har tankar på suicid så tycker jag verkligen att du behöver göra detta nu: berätta för din mamma (eller annan närstående vuxen) att du kämpar. Det är dags, det är viktigt att du kommer vidare. Jag hejar på dig!

    Trådstartaren

    Jag vet inte riktigt hur man svarar på andras svar men jag hoppas du får detta.

    Först och främst skulle jag bara vilja tacka dig för att du lagt ner energi på att lyssna och skriva råd. Du har hjälpt mig och jag uppskattar det mer än du kan tänka dig.

    Det känns skönt att få hör att någon annan känt liknande, men samtidigt känns det som att jag måste veta om det bara är en tonårsgrej eller om jag verkligen är sjuk. Men det enda sättet att få veta det är väll att berätta för någon.

    Jag vill verkligen inte berätta för mamma, men jag vill samtidigt inte må dåligt mer. Jag har tre syskon som också mått dåligt på olika sätt förut, och mamma har alltid gått till min när hon behövt prata ut. Tänk om jag inte kan vara hennes trygga punkt längre om jag berättar. Jag har alltid varit det där glada mellan-barnet som inte bryr sig eller besvärats av nått.

    Mina föräldrar går just nu även igenom en skilsmässa och jag är rädd att allt detta kommer få mamma att bli deprimerad igen. Tänk om jag är sjuk. Tänk om jag verkligen har EIPS. Det hade trotts allt varit skönt att få veta vad anledningen är till att jag känner såhär, men det skulle inte vara värt det om andra börjar mår dåligt för min skull.

    Jag är även rädd för att jag ska få en stämpel på mig som aldrig går att få bort om jag berättar. Att de kommer tro att jag är deprimerad eller nått. För det mesta är jag faktiskt ganska glad.

    Men som sagt, verkligen tack för att du svarade. Du är en fin person <33

Visar 3 inlägg - 1 till 3 (av 3 totalt)
2

Du måste vara inloggad för att svara på denna tråd.

Vi har gjort en säkerhetsuppdatering på Mind forum som innebär att logga in-förfarandet har ändrats. Du kommer i samband med att du loggar in få ditt lösenord skickat via e-mail.