Tack för att du skriver! Betyder så mycket!
Jag trodde att jag var på botten när jag skrev detta i augusti. Men känns som att jag har nått ett helt nytt djup i vad det är att vara på botten.
Jag började söka lite heltidsjobb i augusti- oktober, men fick knappt svar – kände mig modig att jag kastade mig ut och vågade söka samtidigt som det kändes som att jag svek mitt bolag. Kände mig så misslyckad. Fick dock min första bokning på 7 månader och genomförde det! Så det var kul!!🥰 (men det är den enda bokningen jag har haft under hela Corona 😂😭)
Men allt blev lite mycket, jag jobbade 100% på lager, 50% plugg, drev en ideell organisation, samt det lilla jag hade i bolaget. Och med allt jobbsökande och hög press på mig själv träningsmässigt – jag blev sjukskriven i slutet av november/början av december. Svår uttmattning och depression😪 och mitt i alt gjorde jag slut med mig kille – vilket var det bästa beslutet på länge. Men allt var bara så mkt på en och samma gång. Och jag tror också efter uppbrottet att jag verkligen började så mer klart i relationen och hr den verkligen var. Jag hade blivit neglected/förminskad och nedtryckt av mitt ex under så lång tid. Kände mig så nedbruten (ihop med allt med jobben också).
I mars tog jag en ny vända och började plugga igen, men ingenting annat – absolut inga extra grejer. Bara fokus på en sak. Vilket jag har märkt att jag gillar och jag känner att jag klarar av det. Vilket har fått mig att tänka om hela mina ”karriärsmål” och hur jag faktiskt vill leva. Wow vad skönt.
äntligen längtar jag efter lite mer normalt liv, att kunna få mammaledigt, tjänstepension eller semester. Lite Svensson liv liksom. Känner att jag förtjänar att äntligen får lite lugn och ro och ”avarage”.
Men vad jag menar med att jag har hittat en helt ny nivå av djup i vad botten är – Är att mina dagar är som en berg och dalbana. Jag är inte lika arg längre som jag var då. Men nu är jag mera ledsen, ledsen att lämna den här entreprenöriella sidan av mig själv. Hamnar ofta i tankar att jag inte är värd något. Att jag är sämst. Jag känner mig så ensam. Känner mig inte en del av någons vardag, inte någons vardag skulle förändras om jag försvann. Jag vet att man inte ska tänka så men det är fortfarande så jag känner. Känner mig så nedstämt. Så tom. Har ingen aning om vad jag gör längre. Eller hur jag fyller tomrummet.
Samtidigt som jag känner att det ar varit ett helt otroligt lärorikt år, jag är så tacksam över allt som jag har lärt mig om mig själv – men längtar efter att se lite ljus i tunneln snart. Helst nuuuuu
