Otacksam och självisk…

Jag har min familj och jag står dom nära. Jag har några relativt nära kompisar, som jag vanligtvis går till men under senare tid känns det som att allt runt mig försvinner. Mina kompisar säger att dom tycker om mig och att andra i klassen tycker om mig, men jag känner mig aldrig omtyckt och har aldrig gjort det. Att skaffa vänner har alltid varit en kamp och nu när jag snart gått ut skolan tänker jag hela tiden “kommer vi fortsätta ses eller står jag ännu en gång och vet inte hur jag ska göra för att få vänner”. En av mina närmsta kompisar har en annan som hon är bästa vän med typ, dom är tajtare än vi är och han tycker väl om mig som nästan vän me. Nånting jobbigt hände nån månad sen i mitt liv och han hade undrat hur det gått, min kompis hade berättat översiktligt och helt plötsligt visste han mer eller mindre allt. Även hon inte berättat mycket så sa hon de utan att fråga mig först (jag berättade det för henne och hon förstod vad jag menade och bad om ursäkt, men det stör mig fortfarande). Efter hon berättat lite blev min inställning typ “jaha va spelar de då för roll om han vet allt..?”. Jag vet inte ens varför jag skriver detta alla säger attdom finns här för mig men de känns inte så. Så otacksamt av mig! Så självisk jag är som känner på det här viset!

[Teal Cofude]

Hej.

Jag tycker om när känslor blir till ord, för då kan andra försöka förstå och vid behov även hjälpa. Vad bra att du skriver.

Även om jag är nära min familj och har mycket nära vänner är det ibland svårt att säga rätt ord eller förklara rätt känsla. Vissa har inte ens koll på sina egna. Då kan jag känna mig extra ensam. Vid tillfällen då jag känner mig ledsen, stressad eller i behov av stöd av svårare karaktär brukar jag ha svårt för att nå ut. Det är synd, för det är ju just då det skulle vara bra med hjälp.

När andra avslöjar till utomstående det jag berättat i förtroende tappar jag tillit till den personen. Jag blir besviken och känner att jag tappar kontroll. Det spelar mer roll vad individen gör än vad den säger, så om någon säger att de finns för mig och sen inte dyker upp hamnar de på avbytarbänken när jag anser det är nog. Jag bestämmer själv vilka som är mig nära och/eller pålitliga.

Det är naturligt att tveka när handling och ord inte stämmer. Du skriver att du känner dig otacksam och självisk, vilket jag kan förstå. Dock tycker jag inte att det passar in i min tolkning av din text. Det är inte otacksamt eller själviskt att önska tillit eller att vara misstänksam om det finns anledning till det.

Om jag skulle våga mig på att ge råd vore det nog att lyssna på dig själv och försiktigt ifrågasätta andra i din närhet. Är det personer som du vill ha nära?

Ibland blir vi lurade när vi hamnar i vissa situationer. Vem säger att min bästis i femman är min bästa vän när jag är 40 år? Hur sannolikt är det att jag gifter mig med någon som är född samma år som jag? Ju äldre vi blir kommer vi på att vänskap finns i många former och har olika faser. Istället för att bli besviken på att vi inte är (aktiva) vänner längre väljer jag att sätta dem på avbytarbänken.

Kanske kan du lyfta blicken mot andra personer? Kanske hittar du en ny vän till. Det är bra att ha flera.

[Azure Nonuge]

Känner så igen mig i dina känslor. Jag har precis som du känt mig så egocentrisk när jag har vart i dessa tankar – att jag tänker så mycket att allt handlar om mig.

Men vet du vad? Precis som ovanstående skriver –  Det är HELT OKEJ att se efter sig själv, det är du, dina känslor och din kropp livet ut. Din relation med dig själv är den viktigaste av allt. När du mår bra så smittar det bara av sig.

Och sen det med kompisen – Hallå! det är din intregritet! Helt okej att känna sig sviken av kompisen. Och såklart är det lläskigt att ”göra slut” med en kompis och att du kanske kommer söka en ny kompis i framtiden men i den långa rundan så kommer du må bättre och i framtiden kommer du ha dina alldeles egna handplockade glittrande stjärnor vid din sida som gör allt för dig. För det är du fan värd. Du är värd det BÄSTA, fina du.

Massa kramar 🦄