Hem > Forum > Ångest > Nu när jag har fått lära mig mina mönster – ser bara fel

Nu när jag har fått lära mig mina mönster – ser bara fel

Visar 4 inlägg - 1 till 4 (av 4 totalt)
3
  • Det har nu gått över ett år sen mitt bolag totalkrascha i eventbranschen pga Corona. Sen dess har jag lärt mig en hel del. För att komma till saken, på något sätt, snabbt – så blev jag sjukskriven i december pga utmattning och depression i en medelsvår grad.
    Jag har fått så många lärorika insikter om min beteenden som gjorde att jag hamnade här, alltså ”gått in i väggen” som alla andra tar sig friheten att kalla det.
    Jag har lärt mig att jag sätter mitt egna personliga värde i allt jag gör, i mina presentationer i allt. Och då menar jag ALLT. Inte bara att ha en bra jobb med många event eller projekt, utan att tillexempel vara effektiv medans jag väntar på bussen – att springa till nästa hållplats för att då har jag vart duktig. Eller att läsa igenom alla sms eller Mail 3 gånger innan jag skickar dom. Eller att säga ja till allt för att då är ju jag duktig.

    Målet med KBT:n är att lära mig att övervinna min presentationsångest ch ”tänka efter innan jag pratar” för att känna in om jag verkligen vill det här. MEEEN HUR GÖR JAG DA?

    Jag behöver verktyg. Jag har bara lärt mig att förstå allt jag gör fel. Och nu känner jag mig bara helt jävla sämst. Nog för att min självkänsla låg i alla mina presentationer (jag har alltså själv ingen självkänsla har jag fått inse under denna tiden) men nu känner jag att jag inte kan nånting , allt jag gör är fel ju – har jag inget självförtroende nu heller? VEM ÄR JAG?
    Alltså nu kan jag inte ens umgås med kompisar utan att få panik över att spela ett enkelt spel där man ställer lite frågor ! KBTn har slått pannkaka av allt ihop. Och det jobbigaste är att jag har berätta detta för de psykologer som håller i behandlingen om vad jag upplever och hur jag känner, men får inget svar. Jag har upprepande gånger sagt att jag upplever att denna behandling kanske inte är rätt för mig- att jag inte känner igen mig med deras exempel eller andra i gruppen för den delen heller, och då känner jag ju ännnu mer presss. För jag vill ju göra bra ifrån mig. Hjäääälp.
    Imorgon är sista dagen på behandlingen och sen kommer ja inte ha kontakt med någon psykolog mer och jag mår sämre än någonsin. Jag förstår inte – Har jag missat hela poängen? Hur dum i huvudet är jag?
    Usch jag märker hur mina tankar om mig själv blir värre och värre som snart är nästintill självhat. Va??? Vad händer????
    Nä usch så här vill jag inte må. Nejeeee

    Kan du tänka ett steg till i t ex spelet med kompisar något i stil med: ”Vad spelar det egentligen för roll om jag inte presterar på topp i det här spelet?” Försöka hitta en tolerans att du är OK så som du är här och nu?

    Tror det kan vara en övningssak att inte sträva efter perfektion och att vara bäst? En kompis till mig hade svårt att inte få högsta betyg på tentorna i skolan och fick lära sig där i terapi att släppa taget generellt. T ex satt hon en dag på ett möte med tandkräm på tröjan (det var ju såklart inte meningen) men visade sig bli bra terapeutiskt att hon upptäckte då att ingen jäkel brydde sig eller sa något om det. Slutsatsen var alltså att hitta något mellanläge och där se att månen liksom inte trillar ner 🙂

    Tror du det skulle fungera för dig att som sagt fundera vidare på varför något är så uberviktigt egentligen? Och in the long way? Kanske det är bra att sålla lite där kanske betyg ju är viktigt oftast – på riktigt- men där sådant som sällskapsspel ju är meningen att man har roligt med sina kompisar och kopplar av, en stund?

    Jobba på din självkänsla när du vill, gör det som en vana. Det finns olika sätt att arbeta med den. Antingen kan du måla en sol och på varje solstråle skriver du en egenskap du har. Sedan fyller du på när du vill med nya ord.

    Eller så målar du något annat som passar dig bättre.

    Gör detta för Dig, för att du ska få en stadig bas som du kan luta dig på när du känner att prestationen vill ta över.

    Kanske funkar det, kanske inte…

     

    Men att utmana sig själv kan ibland gå för långt…. visst man mår bra av att utvecklas, men hur mycket orkar man utvecklas på en gång?

     

    Det är inte enkelt, jag är inte bra på det själv, men jag jobbar på det.

    Trådstartaren

    Tusen tack för era svar!
    Jag känner typ jag lät ramlar ner i träsket igen. Litar inte på mig själv längre, ser min styrkor som svagheter och svagheter som styrkor… makes sense? 😂😭

    även om jag bor påmind om vad jag är bra på så är det som att det kan rubbas så fort det kommer lite vind åt mitt håll. Jag har ingen stadig grund, det finns ingen grund!

Visar 4 inlägg - 1 till 4 (av 4 totalt)
3

Du måste vara inloggad för att svara på denna tråd.