Hem > Forum > Corona > Förlorade allt på en dag. Vem är jag nu?

Förlorade allt på en dag. Vem är jag nu?

Visar 9 inlägg - 1 till 9 (av 9 totalt)
8
  • Jag skulle göra ett instagram inlägg på mitt löparkonto. Jag behövde visst prata av mig.

    Hello!! Loooong timme no see!

    Hur har sommaren gått för alla? För mig har det varit en annorlunda sommar, som för många andra – planering är svårt, livet är upp och ner. Jag har försökt att intala mig själv sedan mars (alltså fem (!) månader sen) att det är bra. ”Nej det är lugnt, det är bra. Det är BRAAAA”

    Men det var inte bra, det blev inte bättre. Det är fortfarande Corona i världen och allt jag har jobbat för att bygga upp i mitt egna varumärke och mitt företag, försvann på en dag, fredagen den 13 mars. Alla uppdrag blev inställda eller framskjutna, för att sen bli inställda igen. Dansklasser blev också inställda.

    Vad gör man då? Jo, springer. Jag började springa efter inspiration av min pojkvän som springer ultra och började springa på bandet lite försiktigt i februari och tog min första mil utomhus den 9 mars. Sen dess blev det ett sätt för mig att hantera denna ilska, osäkerhet och rädsla. Man kan tro att efter att ha blivit av med alla uppdrag att man blir rastlös, vet inte vad man ska göra hemma, kryper på väggarna. Men nej det var inte problemet för mig. Snabbt satte jag igång nya projekt att planera, för jag ju hade ”VUNNIT TID 🤩”, jag tog tag i redovisning och allt annat som behövs göras i ett företag, jag började lära mig ett nytt instrument, började ett nytt deltidsjobb som över sommaren blev heltid, började plugga och springa.

    Jag tror jag har försökt springa ifrån allt. Och trott på mina egna lögner, att det är bra – jag kan ju hantera situationen.

    Jag har inte velat tro att det är sant. Att jag snart måste lägga mitt bolag på vila. Att jag, JAG jobbar på lager. Att min kunskap och spetskompetens är värd 0. Vad skulle alla tycka? Eller rättare sagt: vad ska alla tycka?

    Jag har ej kunnat leda praktikanter, eller mitt team på ca 20 pers. Jag har varit en dålig flickvän och elak mot min familj och vänner. Jag har känt så mycket ilska. Hur kan jag ta bort Corona?! För första gången vet jag inte hur jag ska lösa problemet. Jag som älskar problem, ser det som ett pussel, ser det som att få chansen att hjälpa någon. Jag brukar alltid vara glad och positiv. Har till och med vunnit ”årets glädjespridare” för fan. Men nu känner jag inte igen mig själv. Vem är jag? En tjej på 26 år som knegar på lager och klagar om det, sårar sin pojkvän, krossar andras drömmar och skäller på den som kommer nära. Känner att jag bara är problem för nära o kära. Och samhället. Jag kan inte ens betala skatten för att kunna ta ut min lön från tillväxtverket? Jag borde bara  försvinna. Jag är och skapar bara problem.

    Jag gråter varje dag numera, har ångest så att jag får yrsel och mår illa. Panikångest attacker och hyperventilerar. Jag vill bara ha verktyg så jag kan få det att sluta. Så jag kan sluta bete mig som denna extremt jobbiga labila person.

    jag vill känna mig glad och lycklig – precis som jag var för 5 månader sen!!
    Känna mig viktig och värdefull, att jag spelar roll. Och att det jag gör hjälper andra och utvecklar andra och mig själv.
    inte att det står still som det gör nu. På alla sätt och vis.

    Jag tycker du handskats med din sits jävligt bra. Mitt ex bor kvar hos mina föräldrar med corona som anledning där du försörjer dig så gott du kan.

    Trådstartaren

    tack, men det är just det. Varför kan jag få inte tacka mig själv eller ”bli nöjd” i situationen. Jag har gjort allt jag möjligen kan men endå så känner jag att jag vill försvinna. Ge bort min hund till mina föräldrar och försvinna någonstans bara. Jag har inget värde. Jag är bara problem och är bara en börda för nära o kära. Jag är ju som ett jädra argt barn som bara tjurar och inte får som den vill. Så envis. Kan jag bara få jobba med det jag älskar? Kan jag bara få lära människor mer? Kan jag bara få leverera igen?
    det jobb jag har nu är jag en maskin och teamleaders bara klagar på en hela tiden och vet inte vad jag heter, säger aldrig till om man gör något bra. Alla medarbetare fuskar. Alla hatar sitt jobb. De kunde inte bry sig mindre om Jag var där.  Jag har insett att okej, jag kan inte vara här, det bryter ner hela mig. Så jag har fått erkänna till mig själv att Corona kommer hålla i sig i 18 månader, det är alltså fram tills maj 2021. Det är lika bra att jag lägger ner mitt företag som jag har byggt upp suksessivt i 3 år. Och Jag letar heltidsjobb. Men var ska jag göra det? Vilka företag? Med vad? Mina kompetenser behövs inte någonstans. Jag börjar leta.  Åh a okej jag behövde visst en master, eller en kandidat. A okej. Jag är sämst. Kan ingenting. Eller så söker jag ett jobb där jag definitivt har erfarenhet eller kan. Men då får man inte ens ett svar. Eller så är jag ”överkvalificerad”. Åh gud. Jag borde bara försvinna.

    Hej!
    Jag tycker att du själv skriver det så oerhört bra när du säger att du ”tror att du försökt springa från allt”. Det låter att du, som så många andra, sysselsätter dig med diverse projekt och aktiviteter för att undvika att känna. Kanske är det omedvetet, så är det väldigt ofta. Att du mår som du gör kan vara att de känslor som du tryckt undan med projekt helt enkelt hunnit ikapp. På grund av (eller tack vare?) coronan har du blivit tvungen att ta paus från alla de saker du gjorde som höll känslorna borta.

    Du har det jobbigt just nu. Du beskriver det väldigt tydligt med dina ord, du är jätteduktig på att uttrycka dig. Något jag också hör är att du binder upp dig själv kring det du gör och presterar. Är det så? Du säger att du ”skapar problem” och beskriver dig själv som en belastning för din familj, pojkvän och till och med samhället. Men  verkligheten är att du går igenom något jobbigt just nu. Och det gör dig inte till en belastning, det gör dig inte till en dålig person och det är definitivt inte anledning att du bara ”borde försvinna”. Du är en person som har det jobbigt. Du är en person som söker hjälp. Jag önskar att du kunde se det så, istället för att deklarera dig själv som ”värd mindre” för att du mår dåligt just nu, och inte presterar som du hade velat prestera.

    Jag tror att det första steget för dig är att artbeta på din självkänsla. Du behöver inte prestera för att få finnas. Du behöver inte prestera för att vara en bra person. Du är du, oavsett hur du presterar eller inte. Du är värd mycket, oavsett hur du presterar eller inte. Dina kunskaper är dina, oavsett hur väl de passar in på arbetsmarknaden.

    Jag tycker det låter väldigt naturligt att du mår som du mår just nu, jag menar dock inte att förminska dina känslor på något sätt eller säga att du ska ska finna dig i att må dåligt. Vad jag försöker säga är att du ska veta är att du inte är ensam, och det finns hjälp att få!

    Skulle du kunna tänka dig att söka hjälp för det du går igenom just nu? Det låter som att du behöver gå till en psykolog eller terapeut, att leva med panikångest är inget som någon behöver göra. Du är värd bättre!

    Jag hoppas verkligen att du kan förstå hur bra du är. Du har en vacker själ, och det tror jag alla som ser ditt inlägg förstår. Du är värd SÅ mycket.

    Ta hand om dig. <3

    För det första:
    ”Hatten av” för dig.
    Vilken kämpe du är. Och vilken fighter.

    För det andra: 
    Du tar hjälp. Delar med dig.

    För det tredje:
    Är ej minsta osäker på att du kommer komma vidare ur detta.
    För jag upplever dig som en person som både är villig att ”göra vad som krävs”, ser möjligheter, är tacksam och ”arbetar hårt”.

    För det fjärde:
    Fortsätt ventilera, här och live med dem du kan vara dig själv med.
    Lägg ej filter på känslor och tankar för allt är tillåtet att uttrycka i kris (du har dessutom flera pågående kriser).

    För det femte:
    Andas.
    Vad snäll mot dig.

    Jag finns här. Om du vill.
    Skriver själv utifrån egna 11 år av kris på kris på kris. Som gick in i varandra och avlöste varandra.

     

    Trådstartaren

    Tusen tack för era svar! Det hjälpte så mkt ❤️

    Hur har du det nu? Jag tror vi är många som på olika sätt hanterat krissituationer senaste året. Jag är glad att du inte är borta som du skrev att du borde vara. Du är kvar och vet du – nu är det maj 2021. Snart är en del av skiten över! Hur ser din historia ut nu i efterhand och vad har du för planer?

    Trådstartaren

    Tack för att du skriver! Betyder så mycket!

    Jag trodde att jag var på botten när jag skrev detta i augusti. Men känns som att jag har nått ett helt nytt djup i vad det är att vara på botten.

    Jag började söka lite heltidsjobb i augusti- oktober, men fick knappt svar – kände mig modig att jag kastade mig ut och vågade söka samtidigt som det kändes som att jag svek mitt bolag. Kände mig så misslyckad. Fick dock min första bokning på 7 månader och genomförde det! Så det var kul!!🥰 (men det är den enda bokningen jag har haft under hela Corona 😂😭)

    Men allt blev lite mycket, jag jobbade 100% på lager, 50% plugg, drev en ideell organisation, samt det lilla jag hade i bolaget. Och med allt jobbsökande och hög press på mig själv träningsmässigt – jag blev sjukskriven i slutet av november/början av december. Svår uttmattning och depression😪 och mitt i alt gjorde jag slut med mig kille – vilket var det bästa beslutet på länge. Men allt var bara så mkt på en och samma gång. Och jag tror också efter uppbrottet att jag verkligen började så mer klart i relationen och hr den verkligen var. Jag hade blivit neglected/förminskad och nedtryckt av mitt ex under så lång tid. Kände mig så nedbruten (ihop med allt med jobben också).

    I mars tog jag en ny vända och började plugga igen, men ingenting annat – absolut inga extra grejer. Bara fokus på en sak. Vilket jag har märkt att jag gillar och jag känner att jag klarar av det. Vilket har fått mig att tänka om hela mina ”karriärsmål” och hur jag faktiskt vill leva. Wow vad skönt.
    äntligen längtar jag efter lite mer normalt liv, att kunna få mammaledigt, tjänstepension eller semester. Lite Svensson liv liksom. Känner att jag förtjänar att äntligen får lite lugn och ro och ”avarage”.

    Men vad jag menar med att jag har hittat en helt ny nivå av djup i vad botten är – Är att mina dagar är som en berg och dalbana. Jag är inte lika arg längre som jag var då. Men nu är jag mera ledsen, ledsen att lämna den här entreprenöriella sidan av mig själv. Hamnar ofta i tankar att jag inte är värd något. Att jag är sämst. Jag känner mig så ensam. Känner mig inte en del av någons vardag, inte någons vardag skulle förändras om jag försvann. Jag vet att man inte ska tänka så men det är fortfarande så jag känner. Känner mig så nedstämt. Så tom. Har ingen aning om vad jag gör längre. Eller hur jag fyller tomrummet.

    Samtidigt som jag känner att det ar varit ett helt otroligt lärorikt år, jag är så tacksam över allt som jag har lärt mig om mig själv – men längtar efter att se lite ljus i tunneln snart. Helst nuuuuu

    Hej igen, om du läser.
    du är en sån kämpe. Allt har gått emot dig och mitt i rådande pandemi vänds allt upp och ner. Klart du mår dåligt. Klart du känner tomhet, sorg, rädsla, förvirring. Och ensamhet. För mig är alltid ensamhetskänslan, när den kommer smygande, det yttersta beviset på att jag är nedstämd, är på väg in i en depression. För det är depressionen som gör så med mig: fyller mig med en känsla av att vara ensam. Nu har jag lärt mig det; ”pass på nu, det är depression på g! Nu får du akta dig, backa, chilla, ta hand om dig! Nu är det för mycket och det går utför. Du är inte ensam och det vet du!” Säger jag till mig själv då. Ibland visar det sig att det är för att jag har så mycket på g, höga krav, en vilja att prestera som också lett mig dit, för om jag jobbar, sliter, jobbar, pluggar, ska lyckas.. då blir man kanske också lite ensam, eller iaf känns det så. Prioriterad inte vänskapsrelationer, glömmer eller orkar inte ringa syskon.. funderade på om det blir så för dig också? Du verkar ha högt tempo, höga krav på dig själv karriärmässigt.. oavsett: när känslan av ensamhet knackar på så är det depressionen som talar. Har du någon att ringa då? Gråta en skvätt och säga att du känner ensamhet? Så någon får en chans att bevisa för dig att du inte är det? Ofta behöver vi alla bli bättre på att be om det vi behöver.

    hoppas att du ser ljuset i tunneln och tar hand om dig. Du ska vara stolt över dig själv!

Visar 9 inlägg - 1 till 9 (av 9 totalt)
8

Du måste vara inloggad för att svara på denna tråd.