Göra slut på symbios med mamma

[Purple Hobavi]

Efter 60 år lyckades jag få stopp på den toxiska relationen till min mamma, jag har försökt på så många sätt att jag knappt minns, och nu plötsligt lyckades jag. Det har lätt till att min mamma sprider lögner om mig till släkt och vänner, men det har jag förstått redan innan mina försök till frigörelse att det skulle ske.

Jag insåg att frigörelse i vuxen ålder kräver att det görs med mycket kärlek eftersom annars når man inte in i kärnan och man misslyckas gång efter annan.

resultatet av denna toxiska relation har hindrat alla andra möjliga relationer så nu är jag fri men mycket ensam. Ett tag var denna ensamhet fantastisk men för att utvecklas som person kräver social kontakt. Familjen och släkten kan jag nu försöka glömma bort. Dom kan inte bidra med något i nuläget eftersom de är involverade genom att de troligt sett detta och inte reagerat

skam och skuld det värsta att utsätta sig för i min situation just nu.

jag är uppvuxen med föräldrar som lider av mindervärdeskomplex vilket medför en osäkerhet när det gäller andra människor för mig. Vad och vem ska man tro på.

min anknytning är otrygg/ kaos vilket medför att andra personer med svårigheter söker sig till mig som leder vidare till ogynnsamma relationer. Man är fast till viss del i sin familj. Jag har varit utan relationer i 13 år nu. Plötsligt är jag fri och kasta mig ut i ovissheten. Nä det går inte, går det för fort i en relation är det ett varningstecken och röd flagga.

 

tacksam om någon kan tycka till eller bidra med erfarenhet.

 

[Pink Hufehe]

Jag flydde mitt barndomshem ( i ganska SEN ålder pga mina egna psykiska problem ) För att mina föräldrar gjorde mitt liv till ett helvete, vill inte skriva hur för det blir för personligt eller ja jag vill hålla vissa saker för mig själv,men det var helt enkelt kaos hemma och det höll på att dra ner mitt egna ”äntligen bra mående” så jag flydde till min on och off pojkvän på heltid ganska långt ifrån där föräldrarna bodde fast jag visste att det fanns varningstecken hos honom, min magkänsla stämde.. han begick efter lite mer än ett år grova brott mot mig, han åkte in med buller och bång till slut, och kvar stod jag (hade fått tag i en egen lägenhet där vi på slutet bodde tillsammans) men nu var jag helt själv där, kände mig lurad traumatiserad och mycket ledsen.

Jag var tvungen att vända mig till föräldrarna igen för jag hade liksom ingen annan,och det ville jag verkligen inte, det känns som ett milsteg bakåt. undrar ofta vad syftet är med mitt liv.. det blir aldrig bra.

vad bra att du lyckats säga upp kontakten med din mamma. Allt som trycker ner en tar energi eller får en att må dåligt osv ska man ta avstånd från tycker jag.

men så är den där , ensamheten, jag höll bokstavligt talat på att dö av ensamhet och depression så jag tog till den enda Quick fix jag vet( förutom mängder av alkohol) jag gick tillbaka till mitt ”abusive” och farliga ex. Vissa stunder har det varit värt det, jag är inte ensam och slipper den känslan, tomheten ..andra stunder undrar jag hur i helvete jag kunde vara så dum att jag gick tillbaks.

jag är sjukt förvirrad faktiskt, jag vet inte vad  som är rätt eller fel.

för mig är det likadant jag har skitsvårt att hitta ”normala ”relationer ,

Nu tog jag nästan över den här tråden och gav väl inga tips direkt men det var bara för att du skulle känna dig mindre ensam🙂

 

 

[Purple Hobavi]

Tack för du delar med dig av dina erfarenheter, jag känner mig mindre ensam nu. Jag hoppas du hittar eller fortsätter ha ett gott liv.

Det finns en osäkerhet hos mig som jag ofta misstolkats i. Jag blåser upp mitt ego och människor jag möter tycker jag ser ned på dom, vilket förvirrar mig och det blir en ond spiral, där jag hamnar i utfrysning. Fast jag i själva verket kämpar för att hålla näsan ovanför vattenytan.

Det tog tid för mig att inse det.så ny lämpar jag för att upptäcka och korrigera.

<3 Wow, såå oerhört starkt gjort att du gjorde slut efter 60 år! Heja dig!

Blir också perplex och beklämd över att mamman sprider rykten om dig till släktingar pga. detta, fina du. Det är så lågt att sprida rykten om någon som inte längre vill ses och där motparten skjuter ifrån sig allt ansvar kring det, tänker jag. Känner dock igen då jag råkat ut för exakt samma sak med förtalskampanjer och jag vet inte allt, så blir ledsen när jag läser om att du råkar ut för det just nu av din egen mamma. Det låter inte som att du heller har en s-å sund släkt som kan syna bluffen och se vem som egentligen är den nakna kejsaren här. Ledsen att de inte reagerar normalt övh på en sjuk persons ageranden som skadat så <3

Ensamhet; att inte ha ett socialt nätverk, är så himla svårt också att navigera i. Förstår om du är observant och inte vill hamna i trubbel igen heller, verkligen inte konstigt alls efter detta. Jag tror spontant samtidigt inte på att ha allt för höga krav och murar kring vilka man väljer att vara social med. Det är min personliga åsikt. Det går alldeles utmärkt att ha ett trevligt samtal med de allra, allra flesta. Exempelvis genom en promenad. Om det sedan “dövar” ens inre djupare ensamhet, är en annan fråga, tänker jag =) Man ska nog inte göra det mer komplicerat än vad det är (om man vill få vänner), alltså. Det är mitt tips.

Värme

[Purple Hobavi]

Hejsan

tack för pepp och för förståelse, för detta var jag glad och trivdes även i ensamhet men man känner sig kymig när ens familj och då främst mamma beter sig på detta viset och har man den här typen av familj behöver man inga fiender.jag åker runt i alla känslor som finns och tänker kommer det någonsin bli bra någongång.
På ett sätt skönt att få ett slags avslut innan min mamma lämnar jordelivet. Men samtidigt känner jag med henne att få sitt liv skakat i grunden, vid hennes ålder. Hade relationerna i familjen varit sunda så hade det skett tidigare. Men jag upplever attt det fanns / Finns ett visst mått av kärlek från mig i detta.

Tack för svar

 

<3 Tror jag förstår precis, förmodligen tycker din mamma att det här är helt obegripligt och blir som du säger rejält skakad i grunden. Visst känner man med också när det sker för just äldre människor – det måste vara tufft <3 Fint att du gjorde det här med kärlek och fortfarande kan känna värme för henne. Tror det är så himla mycket lättare att gå vidare när man känner så istället för ilska och förbittring också. Personligen känner jag mig oftast ledsen över att min mamma är så sjuk och att hon inte sökte/söker hjälp för det, istället har hon i hela mitt liv projicerat över sin dysfunktion på mig. Det är så orättvist. Jag är väl det man brukar kalla för det svarta fåret. Hur som helst, nu är vi fria – både du och jag, Purple Hobavi <3

[Purple Hobavi]

Du har så rätt, vi är äntligen till viss del fria men man behöver tänka vi utsatts för projicering sedan vi föddes vilket gör att svårigheter man har tar lång tid att hämtas sig såpass att man får möjlighet att se sig själv och våga korrigera det som är felaktig pålagt, tillskrivet och jobba fram en personlighet man står ut med. Jag tänker på framförallt skuld skam och gemenskap, att fungera i en relation på ett sunt positivt sätt.

även våga avvisa det man inte mår bra av. Jag har iallafall gått både för långt och forcerat en annan person som man upplever att man gillar

hoppas för oss båda fungerande relationer som ger positiv synergieffekt.

Så vackert formulerat att arbeta fram en personlighet <3 Kanske ska säga att jag har “hållit på” och bearbetat mitt förflutna i snart 15 års tid så jag är inte så ny i själva ämnet så att säga =) Det dyker dock fortfarande upp sidor och triggers som jag inte har riktigt koll på, alltså vad exakt som jag kan reagera så starkt på. Håller på och nyster en del i det förtillfället.

Kanske du kan skriva en lista på sådant som du fått höra av sin mamma och som du inte tror alls stämmer överens med din bild av dig själv?

Min mammas torpeder brukar handla om att jag är otacksam och inte ger henne tillräckligt mycket med kärlek/bekräftelse, samt att det är något “fel” på mig, det är återkommande. Till släkten spred hon att jag var en fullständigt vidrig människa och det trodde alla tydligen på under lång, lång tid. Min mormor kan ge mig blickar som kan döda. Jag vet ärligt talat inte vad exakt jag gjort den kvinnan men på den sidan av släkten är blod tjockare än vatten. De frågade heller aldrig mig om mitt perspektiv utan det bara köpte det som sades med hull och hår och så blev jag släktens paria. Min mamma spred för en tid sedan rykten också om att min kusin bland annat bara tänker på arv och pengar, att hon är en iskall dotter, hon också. Jag fick säga till henne på skarpen, min mamma alltså, när jag fick reda på det -kände att det är långt ifrån okej att bara för att hon själv har en skev verklighetsuppfattning kan inte andra ständigt drabbas det. Förmodligen gick dock min korkade släkt på den också, att min kusin är ett litet svin, typ. Sammanfattningvis kan man konstatera att min mamma själv har något rejälv fel i skallen ärligt talat. Hon ger heller inte andra kärlek och bekräftelse, tänker bara på pengar, och är faktiskt vidrig i mångt och mycket, beter sig som en psykopat. Så det hon anklagat mig och andra för är ju en träffsäker beskrivning av henne själv.

Vet du vilka rykten som går om dig?

[Purple Hobavi]

Ja, mamma vänder på allt som vi enskilt är och det är så virrigt och ostrukturerat, att det är anledningen till att jag idag inte vet om och när hon talar vem det berör. Hon anklagar inte med rätt ut utan åsikter om mig berättas för andra. Sedan unga år har jag haft svårt att prata och konversera eftersom mamma pratat åt mig även när jag varit närvarande. Vilket virrat till det ännu mera. Nu är hon gammal 80 år och vi har äntligen tydliga skillnader vilket jag använt och sagt , som hon, bakom hennes rygg att hon är gammal, orkar inte gå ens korta sträckor medans jag vandrar flera mil i veckan , på så sätt har slagit in små kilar mellan oss och till slut kunde hon inget annat än att ge upp tanken på att vi är samma person varpå hon vände sig till omgivningen och beskyllde mig för det hon för , hon försöker vara mig men sa att det var jag som försökte vara henne. Ganska allvarlig situation för mig, som upplevt detta sedan tidig barndom och börjar klaga på det kommer det se ut som hon säger.

<3 Det låter litegrann så att det som är dåligt har hon aktivt placerat i dig, och det som är bra och de fina egenskaperna du påminner henne ständigt om, det tar hon tillfället i akt och därmed placerar i sig själv? Med andra ord är hennes självbild att hon är förträfflig, men egentligen har hon bara tagit lite egenskaper och tillskrivit de till sig själv, låter det som?

Tänker också på att bli en förlängning av någon, bli sin förälders förlängda arm. Att hon till och med pratar åt dig när du är närvarande låter helt fruktansvärt och förminskande, fina du. En förälder ska ju göra tvärtom att den ska stärka sin dotter, låta denna ta plats, och ställa sig själv bakom.

Vad konstigt också att hon blandat ihop er och vet varken var någon börjar eller slutar. Låter gränslöst och obehagligt? Är det så du upplevt det eller hur har du reagerat på att inte få prata riktigt och heller inte utvecklas till en egen individ?

[Purple Hobavi]

Det är det som gjort att det tagit så lång tid att separera, du är verkligen lyhörd och jag känner att du förstår på riktigt. Nu så anklagar hon mig precis som du skrev , för att det är mig som det är fel på. Det är oerhört svår situation jag sitter i för jag har hjälpt min mamma i tidigare år eftersom hon representerar någon jag ska följa och till viss del härma för överlevnad. Det är en svår upplevelse att räta ut. Nu känner jag mig mer ensam en någonsin eftersom hela jag påverkas av separationen, självkänslan och självförtroendet får sig en knäck. Jag har ingen i min ringhörna, och behöver hitta mig själv och stärka mig själv på egen hand, vilket jag övar på hela tiden och har gjort under åren som gått, varför vinner mamma hela tiden?! En mor har en sån kraft i sin egen egenskap och det skrämmer människor att se sådana mödrar så de blundar. Mina relationer är helt misslyckade även den till min syster som är så feg att hon vågar inte ta kontakt med mig i nuläget. Hon förstår inte det psykologiska i detta och hon saknar medkännande och är inte ett dugg lyhörd. Jag har varit och är fortfarande det osynliga barnet.

[Red Menive]

Känner igen mig jättemycket! Har en gammal mamma som inte förstår vad hon har gjort mig utan mest svarar: “det är alltid jag som är den dåliga” jag får skulden för allt”,  så fort man påpekar något hon gör/säger att jag mår dåligt av. För övrigt är hon ovanligt klok och ger massor av kärlek till de djur hon haft och hennes växter som alltid frodas i hennes närhet. Men hon verkar tycka mindre om människor. Dock har hon ett par favoriter i familjen som hon tycker om, och de tycker mycket om henne. Hon är komplex och kan vara närvarande och trevlig, särskilt nu när hon är gammal och sjuk och vill att jag ska hälsa på. Mina syskon går inte att prata med  de är oerhört nonchalanta.