Göra slut på symbios med mamma

Verkligen! Det är ingen idé att träffa osunda personer och göra om samma relationsmönster som man tidigare fastnat i, håller med! Tänker ibland på karma och ifall livet vill skoja med en att man får samma dilemman i knät om och om igen – år efter år, och där lärdomen handlar om att göra annorlunda. Man slutar inte testas förrän man lärt av sina misstag =) Jag har haft perioder tidigare i mitt liv där framförallt män velat göra mig till deras förälder, alltså den där varma goa mamman och så skulle de själva inta rollen som “barnet”. Numera när jag märker av såna tendenser tidigt i hur personer beter sig att den blir väldigt så “valpig” så avslutar jag den kontakten mer eller mindre direkt. Nu var det faktiskt ganska länge sedan det hände, jag tror också att jag slutat “sända ut signaler” om att jag egentligen är som klippt och skuren att användas i det syftet. Så tänker litegrann att nästa gång du möter en sån osund person försök ta din intuition på allvar <3

Vill du säga vad de här osunda personerna brukar vilja ha exakt? Och vad deras huvudproblematik i regel brukar vara? <3

[Purple Hobavi]

Bra erfarenhet som jag känner igen. Män har som du beskriver så bra, agerat som barn men någon gång har jag bett, t ex en studiekamrat( när jag pluggade i vuxen ålder) agera kopplare dvs om hon känner någon på det sättet att de inte är osunda, och den gången var det en jättetrevlig kille men jag kände ingen attraktion vilket var jättesynd. Mannen jag bodde med länge han var fantastisk på många sätt men jag upptäckte då att jag blev ett barn och han förälder. Jag kom på mig flera gånger och fick korrigera, han tog det med ro, men jag kämpade emot att jag regredierade, Det var också en viktig pusselbit att även jag kunde bli som ett barn. När relationen tog slut för 13 år sedan, gav jag upp att försöka ha relationer, delvis chocken av att uppleva mig själv som vuxet barn, och att de människor jag mötte, hade förlorade mammor i sina historier. Med varierad förmåga att agera vuxet och klokt, och hoppet att få känna kärlek har radikalt förändrats och nästan försvunnit helt, väldigt tråkigt, men någon gång kommer man dit där man bara måste ha självinsikt  och förstå sin begränsning.

Men karma är verkligt för mig, jag tänker som du där, men vet inte din ålder vilket egentligen bara är en siffra, men jag är fortfarande nyfiken och tycker livet till viss del fortfarande är spännande. Många jag möter tror att jag är runt 50 men fyller 60 om ett år, och jag har skaffat andra intressen men lite finns det kvar att träffa någon vän eller partner. Men det blir svårare och svårare , man lägger sig till med olater och blir tyvärr bekväm. Men ämnet kittlar fortfarande.

vad har du för erfarenheter av dig själv i relationer, har du någon gång upplevt dig som ett barn.?

 

[Red Menive]

Red Simyna, jag fortsätter att ge den här personen presenter, kärlek, närhet, fina ord, hjälper till praktiskt.. fast vi gått vidare och inte lever som ett par. Jag slutar inte att ge om jag har så starka bindningar till någon. Så på det viset är jag en “good guy”. Men han kommer aldrig att förstå det, han är för avstängd. De flesta hade lämnat. Det är ingen sund kontakt. Men jag har ingen annan, ingen familj, inga vänner och står inte ut att bara vara helt och hållet ensam precis hela tiden, vecka efter vecka. Då blir det för tungt. Jag vill ha någon som sitter mittemot på den tomma stolen vid matbordet, någon jag kan prata med om hur dagen varit. Någon som jag kan hjälpa med både praktiska sysslor och samtal eller prata om något roligt vi ser fram emot eller mysa i tystnad tillsammans. Livet är så tomt utan sällskap med någon som man känner utan och innan. Då finns det ingen mening att leva för mig. Jag behöver inte träffa den personen dagligen. Men vill känna att jag är viktig i dennes liv och att vi båda behöver varandra.

Purple Hobavi, ja det har jag erfarenhet av, absolut. När någon varit väldigt så “vuxen, vuxen” kan det locka fram barnsliga sidor hos mig har jag upptäckt. Som att jag hemskt gärna vill bli sedd och bekräftad av just den. Vill få den där kärleksfulla och vilkorslösa blicken som jag inte fick som barn av att vara älskad just för att jag är jag. Oftast handlar det pinsamt nog om att jag vill att den ska fylla allt det som jag inte fick av min pappa, tror jag framförallt. Daddy issues kallas väl det. Men det kan lika väl vara från kvinnor som verkar så stabila och sunda och då blir jag liksom avundsjuk och själv väldigt lätt “valpig”.

Tycker det är väldigt svårt att hitta en relation där man är jämlikar. Att ingen är “vuxnare” eller “omognare” än en själv. Att det heller inte blir så att någon är känslomässigt överlägsen den andra. Min erfarenhet är nämligen att när jag har regriderat så har jag ofta väldigt snabbt blivit så beroende och underlägsen den andra och det har dessvärre råkat skapa nya sår då. Din erfarenhet lät mycket bättre att den mannen var ok med det och behandlade dig väl låter det som?

Tycker även det lät så himla fint att du är en så nyfiken person <3 Inspirerande att höra verkligen!

[Purple Hobavi]

Fantastiskt att jag inte är ensam om mina upplevelser, det har jag väl egentligen inte trott någon gång, men svårt läge, att hantera på egen hand. Dom hål i själen skapade av föräldrar är så svåra att fylla på egen hand. Men jag har upptäckt att det t om kan vara värre med åren istället för de omvända. Man är ett krav som sätter press som föräldrar egentligen inte vill hantera, min mamma kan fortfarande vara så fruktansvärt ful i sitt sätt. Men jag inser att det bottnar i någon slags missunnsam avundsjuka.

Den tanken har stärkt mig och jag har kunnat tolka det som att jag har något hon hellre skulle vilja ha, då är det ju fint på något konstigt sätt.