Göra slut på symbios med mamma

[Purple Hobavi]

Va hemskt, jag förstår, det där med att vissa utanför prioriteras före familjen, va sjukt det är, jag känner och förstår dig, aldrig blir man god nog åt dessa mammor, dom är alltid upptagen med något, och ger en aldrig beröm och man själv blir så tacksam för minsta lilla man tänkas få någon enstaka gång. Ja, vad ska man ta sig till för det hjälper men inte hela vägen om man får kärlek och uppmärksamhet någon annanstans ifrån. Man blir skadad hela livet. Sjukt illa. Jag har en son som jag kämpat med att ge kärlek men inte förstått att det finns inget att ge men ändå tror man att man kan ge och ta kärlek men man är för insyltad för att förstå hur det slår utvek fullständigt med dessa mammor.

[Red Menive]

Hur menar du att det inte finns något att ge din son? Upplever du det själv eller får du höra det av honom/andra?

Jag har alltid velat leva i kärlek och har alltid gett mycket när jag tycker om någon. Men de ser inte det och de lämnar mig alltid. Jag däremot jobbar för att behålla folk. Men ingen vill behålla mig! Hade varit underbart om jag en gång i livet fick uppleva att någon kämpar för mig. Jag är för det mesta ensam, har aldrig bott med någon fast jag är i övre medelålder, aldrig känt att någon älskar mig på riktigt. Har inga vänner. Arbetslivet har jag heller inte klarat. Måste bero på min uppväxt och det gör verkligen ont att inse att min familj försummat mig så…hur går man vidare när man förstår att det. Skadorna sitter så djupt, går inte komma åt dem. Blir handlingsförlamad och ser hur andra klarar så mycket, då får man ännu mer mindervärdeskomplex.

[Purple Hobavi]

Min teori är att växer man upp utan kärlek är det svårt att ge och ta kärlek i vuxen ålder. Du skriver fantastisk träffande att ingen riktigt kämpar för en, vilket jag också känner, jag har inte heller vänner så som jag känner det har jag bekanta, men någon som ringer för att höra hur man mår har aldrig hänt mig.

Min son vill inte ha kontakt med mig just nu, men jag förstår det verkar som att jag inte vet riktigt om han fått kärlek mina känslor är vad jag tror är kärlek men kan jag ge och ta kärlek på ett sunt sätt med min uppväxt?
Men i mitt huvud är han den enda som betyder något och det borde vara kärlek?

När jag rannsakar mig så känner jag för mycket ibland och ibland känner jag inget alls. När jag känner för mycket kväver jag människor i min omgivning då flyr de flesta. När jag inte känner något upplever jag att omgivningen kväver mig.
Mins relationer ser ut som det du beskriver, dessvärre tror jag lösningen och läkningen sker i den närmaste familjen vilket är supersvårt och kräver stark motivation och stöd från någon, utifrån. Att se sin familj med distans och kunna korrigera sig själv är det enda man kan göra.

[Red Menive]

Ja det är sant att det är svårt att ta och ge kärlek i vuxen ålder om man inte fick kärlek som barn. Men det går att lära sig av misstag tänker jag. Om jag t.e.x är kväver andra försöker jag ta ett steg tillbaka och reflektera över vad som hänt. Jag är villig att förändras och jag kan se mina tillkortakommanden. Jag tycker jag har utvecklats med åren och inser vad kärlek är mer nu än när jag var ung. Just därför har jag svårt att förstå att ingen vill vara min vän. Jag själv har stått ut med mycket när jag älskat någon. Försökt sätta mig in i allt och finns alltid där. Därför har jag så svårt att begripa att andra lämnar mig vid minsta konflikt eller missförstånd. Jag skulle aldrig göra så, jag är lojaliteten själv. Man har ju lärt sig lite av sin kärlekslösa uppväxt också. Och jag kan se att jag har bra egenskaper men får inte chansen att visa dem. De flesta är nonchalanta och tänker enbart på sig själv.

 

[Purple Hobavi]

Att inte varit älskad så är enligt min erfarenhet hela kroppen påverkad och utan att man märker det så skriker hela kroppen efter kärlek och bekräftelse vilket medför att man ter sig desperat och man börjar ” klänga” utan att man märker det själv, det är vissa inte så önskvärda personer som ” svarar” på det. På det sättet sitter man i ett mänskligt fängelse som man svårligen tar sig ur. Jag har haft en relation som pågick i 8 år för att han var rädd för ensamhet. Då började jag förstå hur mäktiga mammor är och hur deras beteende mot en som barn ödelägger hela liv. Jag har varit själv i 13 år och både vänner, arbetskamrater och män visar sig vara osunda, de personer man längtar efter ser inte det och de har ofta fungerande relationer och söker inte fler. Plus att jag ser inte dom heller, det finns en falsk trygghet i när man känner igen sig själv i andra personer och då kan relation uppstå. Där är jag fast. Där i ingenmansland.

<3 Åh, så spännande ämne om att “ge och ta kärlek”. Som jag förstått det har människor ofta olika “kärleksspråk” också och i relationer kan det vara bra att känna den andra så pass att man vet vad som denne föredrar? Har upptäckt exempelvis att jag och min mamma har olika kärleksspråk och behov. Hon vill exempelvis ha bekräftande ord: ser det som det yttersta beviset på kärlek.  Medan kärlek för mig är att vara närvarande och bidra med kvalitetstid tillsammans, att man ger av sin dyrbara tid, lyssnar och uppmärksammar, ja hög kvalitét i relationen helt enkelt! Jag blev ganska älskad av omvärlden som barn, men hemma hade ingen tid för mig. Kände mig som ett gatubarn. Därför uppskattar jag människor som tar sig tid, tror jag.

Tänker att det som hänt med din son Purple Hobavi, kanske handlar om det? <3

Här är de 5 kärleksspråken:

1. Tid tillsammans
Du känner dig älskad när du tillbringar kvalitetstid tillsammans med din partner.

2. Bekräftande ord
Du känner dig älskad när du får bekräftande ord, beröm och uppmuntran.

3. Tjänster
Du känner dig älskad när din partner är omtänksam och gör saker för dig.

4. Gåvor
Du känner dig älskar när du får konkreta, fysiska bevis på att din partner älskar dig.

5. Fysisk kontakt
Du känner dig älskad när din partner kysser och kramar dig, eller när han/hon rör vid dig.

Lite längre text finns här: https://kurera.se/lar-dig-tyda-de-fem-karleksspraken/#:~:text=%20H%C3%A4r%20%C3%A4r%20de%205%20k%C3%A4rleksspr%C3%A5ken%3A%20%201,fysiska%20bevis%20p%C3%A5…%205%20Fysisk%20kontakt%20More%20

[Purple Hobavi]

Jag upplever en symbios med sin mamma är lite för komplicerad för att applicera sådana generella analyser. Min hjärna är lugn och fin med svårigheterna, med det jag upplevt av mamma,  men själen och känslorna skriker kaos.när jag ingått i relationer ett par stycken så är det någorlunda överkomligt tills det gått 1 -1,7 år när sedan relationen ska fördjupas som riktiga svårigheter infinner sig. Vilket jag insåg när jag hade en relation i 8 år, och en tid efter uppbrottet insåg jag att min partner var verkligen rädd för att bli lämnad och vara ensam så han var motiverad att hålla relationen igång som i efterförloppet ledde till att han blev bitter. Men jag stod hela tiden med en fot utanför, och förklarade min svårighet direkt för honom men han var kvar och kämpade, det är en viss typ av kärlek.

<3 Ja, det du beskriver om din mamma låter snarare som ett livslångt trauma som pågått under 60 år? Tror inte heller det går att förstå komplexiteten i det i en handvändning, fina du. Det ovan där var mer på temat “kärlek” och åsyftade relationen till din son framförallt. Ifall det går att se om några missförstådd uppstått mellan er pga. skilda kärleksspråk? Det kan ju också vara en superförenkling, är högst medveten om det.

Det låter som att mannen du träffade hade separationsångest och hellre höll liv i relationen än lämna den? Därför blev han även bitter? Funderat ibland på ifall det är kärlek att ha personer i sitt liv när alternativet att vara ensam är för smärtsamt? Borde inte kärlek handla om att man känner så starkt för den andra personen, livet blir rikare, ens bästa sidor lockas fram när man umgås, är inte det mer att agera i kärlekens tecken? =)

[Purple Hobavi]

Bra tänkt och jättefin tanke, man bör ju inte tappa bort grunderna i känslolivet.

Men i kaos är det svårt sortera in bra saker/känslor på rätt ställe, och sedan tror jag där det inte fungerar håller man i hårdare och får svårt att frigöra sig själv och se sig själv som en individ, och sätta sunda gränser.

symbios är ju att två individer som inte kan urskilja sig själva, där det uppstår osundhet. I relationen som en parasit på ett träd.

Viktigt är att barn har inga egna val när det gäller relationer. De växer upp i det de får eller inte får, tyvärr.

Då återstår hur får man då möjlighet att påverka, när är det point of no return och livslång kamp.

Min mamma är lömsk och håller sig undan konfrontationer, samt hon gör sig omöjlig att skilja sig ifrån för det råder ett osynligt/diffust hot om repressalier och det har det gjort sedan min födsel. Nu börjar jag förstå hur jag kan göra efter massor av försök där jag som oftast förlorat.

Till slut lyckas man men vart tog hela livet vägen!!?

svårigheten och komplexiteten är att du som nyfödd är hjälplös och beroende av föräldrar och det blir en inre konflikt mellan det egna behovet och att överleva, när man växer upp.

Man behöver lirka sig loss, det förstår man när man blir så gammal att livet nästan är slut. Det viktiga är att inte uppenbart skada någon utan se och bekräfta och med mycket kärlek ta avstånd i åsikter, utseende, tal och livsföring. Även små ting blir till stora när man för ihop dom.

[Red Menive]

Red Simyna skrev:

<3 Åh, så spännande ämne om att ”ge och ta kärlek”. Som jag förstått det har människor ofta olika ”kärleksspråk” också och i relationer kan det vara bra att känna den andra så pass att man vet vad som denne föredrar? Har upptäckt exempelvis att jag och min mamma har olika kärleksspråk och behov. Hon vill exempelvis ha bekräftande ord: ser det som det yttersta beviset på kärlek. Medan kärlek för mig är att vara närvarande och bidra med kvalitetstid tillsammans, att man ger av sin dyrbara tid, lyssnar och uppmärksammar, ja hög kvalitét i relationen helt enkelt! Jag blev ganska älskad av omvärlden som barn, men hemma hade ingen tid för mig. Kände mig som ett gatubarn. Därför uppskattar jag människor som tar sig tid, tror jag. Tänker att det som hänt med din son Purple Hobavi, kanske handlar om det? <3 Här är de 5 kärleksspråken: 1. Tid tillsammans Du känner dig älskad när du tillbringar kvalitetstid tillsammans med din partner. 2. Bekräftande ord Du känner dig älskad när du får bekräftande ord, beröm och uppmuntran. 3. Tjänster Du känner dig älskad när din partner är omtänksam och gör saker för dig. 4. Gåvor Du känner dig älskar när du får konkreta, fysiska bevis på att din partner älskar dig. 5. Fysisk kontakt Du känner dig älskad när din partner kysser och kramar dig, eller när han/hon rör vid dig. Lite längre text finns här: https://kurera.se/lar-dig-tyda-de-fem-karleksspraken/#:~:text=%20H%C3%A4r%20%C3%A4r%20de%205%20k%C3%A4rleksspr%C3%A5ken%3A%20%201,fysiska%20bevis%20p%C3%A5…%205%20Fysisk%20kontakt%20More%20

Intressant med kärleksspråken! Jag har alla dessa språk men ändå så svårt att bli älskad.

Jag gör gärna tjänster utan att personen jag älskar ens behöver fråga. Jag gillar närhet och jag älskar att säga fina saker till den jag tycker om. Presenterna är alltid uttänkta och även om min ekonomi är skral ser jag till att det är saker som uppskattas. Allt detta är ingen ansträngning när jag tycker om någon. Så resultatet borde ju vara att jag får kärlek i mängder?? Nej tvärtom, faktiskt. Det är detta som är så obegripligt!

Red Menive skrev:

Så resultatet borde ju vara att jag får kärlek i mängder?? Nej tvärtom, faktiskt. Det är detta som är så obegripligt!

<3 Min erfarenhet är också att det inte fungerar så att bara för att man ger så får man tillbaka. Det betyder dock inte att man ska sluta ge av sig själv utan istället tror jag man ska försöka ge för sin egen skull – för att man oftast mår bättre av det. Be the good guy. Om någon ser att man anstränger sig tror jag denne naturligt blir en del av ens liv. Blir det inte det tänker jag att det får vara så? De som inte klarar av att ta emot kärlek eller ser att man anstränger sig tänker jag att man ändå inte vill ha i sitt liv? Tror inte på att stånga sig blodig eller ge sig ut i den värsta terrängen.

[Purple Hobavi]

Du har så rätt, man(jag) får fortsätta ge det jag upplever känns bra, och förbättra mina gränser och se att det är livslångt tillstånd och glädjas åt det jag får vara med om. Det är ju fint att söka, förstå sina egna mekanismer och fortsätta ge. Men iaktta viss försiktighet vad det gäller snabba relationsmönster tyvärr. Försöka bli vän och inget annat initialt, då jag upplever att andra osunda personligheter, har en tendens att gilla den typen personlighet som jag har. Det är mycket svårt att ändra på sin personlighet, skulle nog säga omöjligt men vad vi inte vet idag kanske finns lösning i nära framtid.