Hem > Forum > Arbete & Skola > Att behöva jaga vänskap
Att behöva jaga vänskap
-
Givetvis ligger man och grubblar som mest mitt i natten.
Funderar ofta på varför jag är så ensam eller iallafall känner mig så ensam, utanför och bortglömd. Inte fullständigt ensam, jag har en underbar förälder som stöttar mig i alla lägen. Men man vill ju ha en kompiskrets/en klick, och det har jag aldrig haft.
Under mitt liv fått höra från olika personer att jag är snäll, bra vän, bästa kollegan, rar, klok, kreativ, duktig, intelligent, omtänksam, rolig etc. Trots att jag får höra att jag besitter alla dessa positiva egenskaper så tvivlar jag oftast på mig själv. För jag undrar, om jag är så “fantastisk”, var är då alla? Varför plingar det inte oavbrutet i min telefon?
Upplever att i mina relationer är det jag som jagar andra. Jag är den som måste upprätthålla kontakten annars dör den ut. Jag får ta initiativet till att ses och jag ska vara den som fysiskt förflyttar mig till den andra. Bor inte i en stad, men det ska det väl inte hänga på? Finns både buss och tåg åt mitt håll.
Varför är det såhär? Hur ska jag tänka? Någon som har samma problem? Träffar jag fel personer bara eller är det något i mitt beteende som gör att det blir såhär?
Hur gör ni personer som ständigt har folk omkring er som bryr sig, hör av sig och vill träffa er regelbundet? Hur blir man en person som folk inte får nog av? Måste man vara rolig och göra sig intressant hela tiden? Eller är det helt enkelt så, att folk har fullt upp med sina liv, och glömmer bort just min existens?
Jag får ofta kontakt med personer på kurser, jobb m.m. Upplever att jag kan prata med vem som helst. Är gladlynt, trevlig och öppen, men samtidigt seriös, förstående, empatisk och lyssnande.
Förmodligen är det här nånstans skon klämmer. Men om jag slutar vara som jag är, är jag rädd för att jag aldrig kommer kunna lära känna någon överhuvudtaget. För vem gillar en person som säger ifrån, är kritisk, ifrågasätter och ställer krav? Min erfarenhet är den motsatta.
Jag har en teori, och det är att jag från början är för snäll, trevlig och tillmötesgående. Då tror folk att man alltid är sådan, så när man väl börjar slappna av och kunna visa fler sidor av sig själv så blir man ointressant och framstår som negativ. Då blir det jobbigt. Men att vara utåtriktad och positiv verkar ju samtidigt vara det enda sättet att få kontakt på?
Så skönt att få ur sig sina tankar som ständigt maler. Kanske någon läser och känner igen sig. Vetskapen om att det finns många ensamma människor är både trösterik och sorglig.
Men jag ställer också frågan; ni som är ensamma, tar ni initiativ i era relationer och skickar sms/ringer till folk, eller väntar ni på att andra ska höra av sig till er?
Avregistrerad användare<3 Kan känna igen att människor först får en uppfattning om en från början och som sedan behöver nyanseras när relationen pågått en tid. Tänkte litegrann på det du skriver om att ingen vill umgås med någon som är ifrågasättande och ställer krav, men det tror jag det finns. Det där lite platta och grunda som blir när folk tolkar en enbart som “fantastisk” är ju en ganska skev bild tänker jag, och där man inte alls tillåts vara sitt fulla register? Vill inte du också ha människor i din umgängeskrets som är mer komplexa än så?
Jag övar på att vara lite mer oförutsägbar i min framtoning än vad jag egentligen har i mig naturligt. Tänker att om vänskap verkligen ska hålla och vara autentisk innebär det väl att man är hela sig själv från första början. Då nappar också de personer som man genuint är kompatibel med och inte bara de här personerna som vill ha den “fantastiska versionen” av en.
Enligt min erfarenhet är det folk som vill ha en bästis som man får på kroken när man är enbart snäll, men det brukar också vara människor som inte själva vill vara ens bästis tillbaka. Man blir lätt bortglömd och kasserad efter en tid. Som att det enda som spelade någon roll var hur mycket man gav av sig själv, inte att de ville lära känna en på ett djupare plan och utveckla vänskapen vidare.
Så tipset är nog att försöka vara lite kritisk och ställa krav i början av mötena, vissa och en hel annan typ kategori av personer, tror jag definitivt får upp ögonen för dig då. Och det är förmodligen också betydligt mer hållbart i längden. Ni lär ha roligare ihop!
Känner så igen mig. Har aldrig riktigt haft en nära umgängeskrets. Alla vänskapsrelationer jag haft har runnit ut i sanden. Men så har jag också svårt att släppa in människor och låta de lära känna mig. Överlevnadsteknik efter alla jobbiga skolår kantade av utfrysning antar jag.
Jag känner igen mig i mycket. Jag bor i en stor stad och det är lika stort problem för mig. Jag har alltid varit ensam, svårt att hitta folk att umgås med. Jag tror det bottnar i från ner jag var liten. Har jobbat mycket med mina känslor och grävt i mig men ensamheten har bestått även om det blivit bättre. Känner mig ensam när det kommer till högtider, semestrar osv. Det går helger utan att jag har kontakt med någon. Förrut tyckte jag om att vara själv. Nu mår jag bättre och vill ha fler bättre vänskapsrelationer. Mitt sociala behov mättas ganska snabbt men jag känner att ensamheten är skadlig för mig.
Jag tar initiativ men är det en långvarig vänskapsrelation där jag till slut känner att det bara är jag som håller den vid liv då droppar jag den förr eller senare. Jag behöver känna att det är lika mycket initiativ från den andra sidan. Rent konkret, tänker jag att man hör av sig 50/50, sen finns det ju omständigheter som gör att det kanske inte är så under perioder. Men på det stora hela. Många relationer har dött ut på det sättet.. men vad skall man göra om det inte känns ömsesidigt.
Känner igen mig fullt ut. Just nu ikväll känner jag mig ledsen och extra ensam. Känslan tar över och orden räcker inte till. Skickar en stor kram till dig och du är inte ensam. Du är inte udda. Vi är många som känner såhär.
Blue Feluno TrådstartarenSå skönt det känns, som en lättnad, att läsa era svar. Även om jag vet att många känner som jag, så gör det tyvärr inte ångesten mindre påtaglig eller att man känner sig mindre ensam, framför allt på nätterna. Men just för stunden, när jag gick in och läste era svar, så känns det lite bättre. Och jag tycker det är häftigt att det finns ett sånt här forum där man helt anonymt kan få kräka ur sig sina svarta tankar, skrjva av sig allt som skaver och tynger en, och samtidigt få bekräftat att det inte är något “fel” på mig.
Jag analyserar mycket hur jag är som person, och tyvärr är det delvis en effekt av att jag känner mig så ensam. Ibland ska man bara tuta och köra sägs det. Inte tänka. Man ska bara vara. Men det är så svårt!
Så ofta tänker jag igenom hur jag ska kunna ändra på mig och mitt tankesätt, för att kunna bryta den här onda cirkeln med som man skulle kunna kalla det, falsk vänskap, dåliga relationer som inte är genuina. Jag har inga problem att prata med folk, men jag är också den som lätt blir tyst när det är i ett gruppsammanhang. Varför vet jag inte. Jag vägrar se mig själv som blyg eller introvert. Däremot ofta eftertänksam. Men jag vill inte sätta en stämpel på mig själv och hur jag är. För ens personlighet kan ju ofta vara flytande och variera beroende på kontext.
I nya sociala sammanhang går jag ofta in med en inställning, en förhoppning, att jag ska hitta någon att umgås med. Nu kanske det vänder, kan jag tänka. Ofta får jag bra kontakt med någon, vi hörs lite grann, men efter ett tag märker jag att det är jag som tar initiativ till att vi ska hitta på något, och så infinner sig ensamheten igen. För som sagt, hör jag inte av mig, händer inget.
Jag har också märkt att folk verkar ha svårt för det där med att ta initiativ i allmänhet. På mitt senaste jobb föreslog jag aw:arna, ingen annan.
Vi ser att ensamheten är utbredd i samhället, men få verkar vilja göra något konkret för att ändra strukturerna.
Antar att jag får försöka att försätta mig i en massa olika sociala sammanhang, ta mer plats och inte vara så mjuk, snäll och trevlig. Lite lagom käck och fräck, kanske?
Bland det som skrämmer mig mest är att bli helt ensam, övergiven, bortglömd. Att inte ha någon alls när det krisar. Hur fan ska jag kunna leva vidare när min förälder inte finns längre? Jag vet inte om jag kan det. Jag vet att jag kommer behöva någon vid min sida då. Men vem? Hur/var träffar jag dessa varma, kärleksfulla och stöttande människor som ställer upp i vått och torrt?
Nu väller alla tankar fram igen, hehe.
Oroar mig mycket för framtiden, trots att jag lever här, i nuet, och att det är det som jag ska fokusera på.
Stor och varm kram till er som tar er tiden att svara på inlägg. Det är så betydelsefullt. Ni är guld värda.
Avregistrerad användare<3 Jag tror att det är så att dessa varma, kärleksfulla och stöttande finns överallt omkring oss. Det gäller bara att kunna se vilka som verkligen besitter dessa egenskaper, så man slipper gå på fler nitlotter? Kanske att man i början av en relation kan kolla av ifall motparten själv bokar in nästa träff? Undersöka hur pass motiverad den andra faktiskt är efter det att du tagit det första initiativet?
Har läst att det är precis i början av en relation som man sätter ribban för gränser och hur man vill bli behandlad. Man ska alltså vara som petigast precis i början. Alltså extremt tydlig med vilka beteenden som är okej för en och inte. Tänker att du kan vara petnoga med att den andra är engagerad och själv bidrar till relationen, annars får det vara? Det är hädanefter en dealbreaker för dig när den andra inte tar egna initiativ?
Känner spontant att jag vill dela några tankar med dig. Känner igen mycket av vad du beskriver.Ångest och känslan av ensamhet är plågsam och jag känner med dig.
Har genomgått en långvarig terapi som hjälpt mig enormt. Har fått med mig många redskap som hjälper mig att hantera mina tankar och känslor.
Din värsta fiende är din inre kritiker- den som slår på dig hela tiden. Du är si, du är så. Jag brukar tänka , hade jag sagt så till en annan människa? Då inser jag hur elakt det är. Du är värd mer än så.
.Nyckeln är att acceptera och älska dig själv som du är. Vet att det låter som en klyscha men jag känner att det är nyckeln.
Du skriver att du möjligen ska ta mer plats och inte vara så mjuk, snäll och trevlig. Lite lagom käck och fräck, kanske?
Inte fel att vilja förändra sig men det ska kännas rätt inom dig. Mjuk, snäll och trevlig tycker jag är lysande egenskaper och exakt de egenskaperna jag hade velat ha i en vänskapsrelation.
Jag försöker att vid nya sammanhang bara vara i nuet, inte förvänta mig något. Troligen ett skydd mot att inte bli besviken. Varje möte med en människa är lärorikt.
Visst hade även jag velat att jag skulle hitta fler bekantskaper men precis som du upplever jag att det är svårt att bygga vidare på en ny bekantskap.
Styrkekramar
<3 Jag tror att det är så att dessa varma, kärleksfulla och stöttande finns överallt omkring oss. Det gäller bara att kunna se vilka som verkligen besitter dessa egenskaper, så man slipper gå på fler nitlotter? Kanske att man i början av en relation kan kolla av ifall motparten själv bokar in nästa träff? Undersöka hur pass motiverad den andra faktiskt är efter det att du tagit det första initiativet? Har läst att det är precis i början av en relation som man sätter ribban för gränser och hur man vill bli behandlad. Man ska alltså vara som petigast precis i början. Alltså extremt tydlig med vilka beteenden som är okej för en och inte. Tänker att du kan vara petnoga med att den andra är engagerad och själv bidrar till relationen, annars får det vara? Det är hädanefter en dealbreaker för dig när den andra inte tar egna initiativ?
jag vill pussha det där egot å ge en applåd
Avregistrerad användare<3 Haha, jamen lite så? Kanske handlar det också om självbevarelsedrift?
Åh fina trådstartare, du är verkligen inte ensam om att känna så här, senast i går grät jag över samma känsla. Jag har i många år tänkt och känt precis som du. Hela ditt inlägg kunde varit mitt. Jag har inga svar att ge dock… Bara en kram. Jag har en bästa vän men hon bor geografiskt långt bort och jag är ingen telefonpratarperson så vår kontakt blir gles men är väl värdefull på sitt sätt. Arbetskamrater finns som är roliga men ingen nappar på umgänge där. Och de vänner jag har som bor nära tar aldrig initiativ till umgänge och jag känner mig så ensam. Jag är så innerligt trött på att alltid vara den som investerar mest i vänskap. Jag tänker ofta att jag bara ska skita i alla och se vad som händer, men det som händer när jag provat några gånger är just -ingenting- så antingen får jag styra upp saker eller så blir jag ju ensam….
Jag har jagat vänskap hela livet, bjudit och gjort massor. Bara för att upptäcka att jag alltid väljs bort i slutändan. Eftersom sjukdom tär hårt på ork och pengar, så är dessutom möjligheten att bjuda igen otroligt begränsad. Vilket leder till mer isolering. Jag har lärt mig att det finns flera saker att komma ihåg. För det första så är det inte mitt fel, precis som det inte är ditt fel att du känner dig isolerad. Det är otroligt viktigt att komma ihåg det. För det andra så är det inte heller den andres fel. Och om det skulle vara den andres fel så vill jag inte vara deras vän i alla fall. För det tredje så kan jag hellre prata med grannen i baren, någon på bussen eller vem jag nu möter som dönicken som ghostar mig/oss. Dessutom så är sann vänskap otroligt sällsynt. De flesta är “vän” så länge du kan vara med på samma aktiviteter, exempelvis jakt, golf, fotboll mm, eller vara tillräckligt rolig att umgås med. Sedan är det tack och hej. De är inte vänner. De är bekanta… Så summan är. Lite bitterhet i svaret kanske… Men välkommen till klubben av övergivna vänner. Du är tyvärr inte ensam. Men ge framförallt inte upp. Var dig själv. Träffa folk. Skit i vad de tycker, men bry dig om vad de känner…
Du måste vara inloggad för att svara på denna tråd.