Jag tror jag är lite lik dig här att jag gillar också människor och träffar också mycket folk, men dilemmat är ofta hur man sedan tar det vidare till hållbara vänskapsrelationer – alltså att det känns “rätt” och “givande”.
Att försätta dig i sociala sammanhang tycker jag också låter urbota dumt och förstår hundra procent att du blev upprörd över det förslaget, hade också tolkat det som förnedrande om det hände mig.
Kallprata är inte min cup of tea heller. Hu. Tycker också det måste finnas gemensamma nämnare eller intressanta ämnen ifall man ska tycka det är skoj att umgås. Tror ärligt talat det gäller de allra flesta?
Tänkte lite på det här med vänskap – har det hänt att du velat bli kompis med någon och så har du inte vetat exakt hur du ska göra vid det steget eller är det mer att du inte hittat personer ännu som du skulle vilja bli närmare kompis med?
Vet heller inte om folk har fått för sig att bara för att man gillar människor så innebär det att man per automatik vill ha de som nära vänner? Vore ju ungefär som att bara för att man gillar män ska man bli ihop med vem som helst av dem? Så resonerar absolut inte jag. Vänskap för mig är något heligt. Likaså andra nära relationer. Jag släpper bara in en noga utvald liten krets i den världen. Sedan kan man ju ha kolleger eller lite mer bekanta som man fikar med och dylikt, men dessa betraktar jag inte som kompisar. Bara tänker på att det var skumt det som boendestödet hade som förslag att skjuta in fler människor i ekvationen, istället för att ge förutsättningar och se till helheten så det blir ett rikare liv som du får.
