Förtjänar inte att leva

Det är inte du som förstört någonting alls. Du förstör inte, ingenting av det här är ditt fel. Ingenting. Det spelar ingen roll vad du skulle gjort, oavsett vad så är du inte ansvarig för din pappas mående, beteende eller hans handlingar. Aldrig. Och du har gjort så oerhört mycket mer än du borde behövt. Så, så mycket mer. Ett barn ska aldrig behöva sitta uppe och vänta på en förälder så, aldrig behöva ta hand om en full vuxen, en vuxen som ska ha ansvar över dig, oavsett situation.

Det gör ont att läsa, för du förtjänar så mycket mer. Du förtjänar din barndom, du förtjänade din barndom. Du förtjänar och förtjänade de där tårtorna till din födelsedag, besök till simhallen, eftermiddagar utomhus med nära. Du förtjänar en egen säng, varm och mjuk och ren, du förtjänar trygghet och säkerhet. Du förtjänar en chans att få utforska allt runt omkring dig, en chans att gå i skolan och känna att den är hela din värld, för att sedan inse att det inte är det och skippa någon lektion för en fika med dina vänner. Laga middag hos en kompis vars föräldrar inte är hemma, stanna ute för sent för att komma hem till en pappa som (endast lite) orolig väntar uppe på dig, inte tvärtom.

Men nu är det inte så. Och det gör mig så, så, ledsen. Men att säga till någon är det bästa du kan göra, kunde gjort, både för dig och din pappa. För ingen av er mår bra av att det fortsätter som det gjort. Det är han som är den vuxna, det är han som har ansvaret, både för sig själv och för att se till att du är trygg, säker, och har möjlighet att uppleva allt det där. Det kanske låter hårt mot honom, men att du älskar honom gör det inte mer okej. Jag tvivlar inte på att du älskar honom, eller att han älskar dig. Att han vill klara av att vara där för dig, inte lämna dig ensam, och jag tvivlar inte på att du vill kunna hjälpa honom. Att ni båda vill att er vilja ska vara tillräckligt, att era försök ska var tillräckliga. Att det inte gick nu är inte ditt fel. Han behöver hjälp. Framförallt förtjänar du inte att ha det så här, och du ska inte behöva må såhär. Och nej, du har inte övergett din pappa. Det är han som övergett dig. Och kanske tröttnar du på att läsa det, men det är inte ditt fel.

Jag lovar dig att din mamma inte är arg på dig, inte ledsen för att du är där. Om något är hon ledsen för att hon inte sett, inte förstått hur du haft det.

Du förstör inte, du är inte hemsk. Men snälla, snälla, om inte redan din mamma ser till att något händer nu, se till att få hjälp. Kanske har ditt liv vänts upp och ned, men det kunde inte heller fortsätta som det gjort. Du förtjänar hjälp, du förtjänar att leva.

Jag ångrar verkligen att jag ringde mamma. Jag hör inte ens hemma här i hennes nya fina liv. Jag känner mig så smutsig och värdelös. Mamma behöver mig inte, hon har ett bra liv. Min pappa behöver mig. Han behöver mig hemma. Jag är så orolig för honom och jag vill verkligen bara hem igen. Jag vill inte vara en minut till här för en del av mig blir så egoistisk och vill så gärna ha värmen och tryggheten men jag kan inte. Och det gör ont, så ont att jag inte vet vad jag ska göra. Jag har aldrig känt en sådan här smärta. Hela dagen har jag undrat vart pappa är, om han är okej eller om han är ledsen eller har ramlat och skadat sig. Jag klarar inte detta.

Jag tänker inte säga att jag förstår vad du går igenom, men situationen måste vara fruktansvärt jobbig. Men du är inte smutsig, inte värdelös, även om det känns så. Och förlåt om det här låter hårt, men det spelar ingen roll om din pappa behöver dig. Även om du ändå är 15 år, och har fått ta (alldeles för) mycket ansvar under lång tid, så är du ett barn. Och med det menar jag verkligen inte att du inte skulle vara kapabel, eller att dina känslor inte spelar roll, eller att vad du känner ”bara är tonårsproblem/en del av att växa upp” eller nån sån bs, utan att du inte ska behöva bära det här själv. Vad som spelar roll är vad du behöver, vad som är bäst för dig. Och jag förstår att det gör ont, och att det här inte känns som vad som är bäst för dig. Jag förstår att det gör ont, att du skäms, att du känner att du inte förtjänar det, det gör jag. Jag har fortfarande svårt att ta emot hjälp, även när jag vet att andra vill hjälpa- men det blir lättare med tiden, även om det kanske fortfarande inte känns som om man förtjänar det.

Jag förstår att du undrar hur din pappa mår, men finns det inget annat sätt du kan få reda på det? Och vad har din mamma sagt? Jag tycker verkligen det är viktigt att du pratar med någon, för även om det blir så att du åker tillbaka till din pappa behöver ni få riktigt stöd om det ska vara hållbart. Om du inte känner att du kan prata med din mamma om det, kan du väl försöka prata med någon i skolan om det (lärare, kurator, skolsyster). Är först att erkänna att det verkligen inte är lätt, men om inte annat tror jag att du kommer behöva göra det för att komma fram till  och kunna säga vad du vill, för jag hoppas iallafall att din mamma inte bara tänker låta situationen gå tillbaka till vad den var.