Hem > Forum > Under 18 > Förtjänar inte att leva

Förtjänar inte att leva

Visar 4 inlägg - 1 till 4 (av 4 totalt)
3
  • Trådstartaren

    Jag har precis för lite mer än 2 timmar sedan vänt upp och ner på hela mitt liv. Bevisat att jag inte är värd att leva. Jag är en hemsk, självisk dotter som förtjänar att dö.

    Jag är 15 år och lever med min pappa

    Min mamma gifte om sig när jag var 8 år. Jag blev kvar med pappa. En ledsen pappa som begravde sig själv i alkohol. Jag har spenderat många många nätter ihopkrupen på köksbordet och bara väntat på att pappa ska komma hem. Jag är så rädd för mörkret att jag har panik hela natten. Jag är så rädd att pappa aldrig mer ska komma tillbaka. Att jag inte ska höra honom rycka i dörren och att jag aldrig mer ska få krama om honom och hjälpa honom till sängen. Aldrig mer få trösta honom när han gråter. Han är alltid stupfull. Jag är sjuk av oro varje gång han inte kommer hem och det börjar bli mörkt.

    Tänker alltid,

    Han har blivit påkörd, han har skadat sig själv, han har drunknat, gått vilse eller hamnat i bråk.

    Jag har varit så orolig att jag själv gått ut i parken för att leta efter honom trots min rädsla för mörkret. Jag minns att jag var 10 när jag första gången letade efter honom mitt i natten bland dem andra fulla gubbarna i parken. Jag var så rädd, jag tror att jag till och med kissade på mig för att jag blev så rädd. Och jag grät och frös när jag gick hem utan pappa. Jag trodde han var död för jag kunde inte hitta honom. Morgonen därpå låg pappa och sov i soffan. Jag slutade att gå ut och leta efter honom när jag fick ett gäng killar efter mig som var riktigt läskiga och som följde mig ända hem. Då stannade jag inne om nätterna och grät för att jag var rädd och ville ha pappa hemma.

    Vi delar säng eftersom han sålde min. Vi skulle göra något roligt för pengarna sade han men dem gick till sprit. Han är världens snällaste pappa men han är så ledsen.

    Mamma ringer ibland och hon får höra om hur vi gått till djurparker, simhallen och hur pappa bakade den där tårtan till mig på min födelsedag. Ibland har jag sovit över hos mamma. Hon bor nästan 1 timme bort. En säng med rena lakan, så mjukt och varmt. Mjuka mattor på golvet och varm, god mat. Men jag kände mig lite som en smutsig liten råtta i deras varma och fina hus. Jag var rädd att smutsa ner. En gång tog hennes man med mig ut på fyrhjulingen i skogen och jag tyckte det var det bästa jag någonsin gjort så det berättade jag självklart för pappa när jag kom hem. Han tog tag i min arm hårt och slog mig. Skrek att han försöker och att han aldrig duger eller är bra nog. Jag blev så rädd för jag fattade inte då. men jag slutade åka till mamma. Jag stannade hos pappa för han behövde mig. Han behövde mig som tröstade honom när han gråter och tog hand om honom när han kom hem stupfull. Han grät och lovade att aldrig mer lämna mig ensam varje gång men det är inget han kan hålla. Han har varit borta hela natten nu. Jag har varit så så rädd och ledsen.

     

    Inatt ringde jag till mamma och berättade att jag var ensam och rädd, jag berättade att pappa är någonstans och antagligen full. Jag var så rädd att hon skulle bli jättearg för att jag inte berättat någon innan och att jag ljugit om hur vi har det. Jag var rädd att hon skulle bli arg för att jag väckte henne klockan 12 på natten.

    Men hon var inte arg. Hon kom och hämtade mig. Jag såg att hon hade gråtit påväg till mig. När hon kom kramade hon mig. Jag kände mig så liten i hennes famn. Så så liten men så trygg. Nu ligger jag i en varm, mjuk säng med en tax som heter Alice. Hon är så varm och snäll. Mamma och hennes man ligger i rummet bredvid. Mammas man sa att han kunde sova på soffan om jag ville sova med mamma. Jag vill så gärna sova med henne men jag ville inte vara till besvär så jag tackade nej. Dessutom, vilken 15-åring sover i sin mammas säng? Jag är så trött så trött och vill bara blunda och aldrig mer öppna mina ögon.

    Men allt jag kan tänka på är att pappa är någonstans därute ensam, full och kanske skadad. Han kanske är rädd eller ledsen. Hur blir det om han kommer hem och jag inte är där. Vem överger sin pappa bara sådär? Jag är en hemsk, hemsk dotter som bara överger sin egen pappa. Jag förtjänar inte den här mjuka sängen eller min mamma, jag förtjänar inte ens att leva. Jag borde inte leva. Jag borde ta mitt liv innan jag gör illa någon mer. Pappa kommer vara förstörd och jag ser att mamma är så så ledsen. Hon hade ett bra liv innan jag förstörde det inatt. Jag bara förstör.

    Det är inte du som förstört någonting alls. Du förstör inte, ingenting av det här är ditt fel. Ingenting. Det spelar ingen roll vad du skulle gjort, oavsett vad så är du inte ansvarig för din pappas mående, beteende eller hans handlingar. Aldrig. Och du har gjort så oerhört mycket mer än du borde behövt. Så, så mycket mer. Ett barn ska aldrig behöva sitta uppe och vänta på en förälder så, aldrig behöva ta hand om en full vuxen, en vuxen som ska ha ansvar över dig, oavsett situation.

    Det gör ont att läsa, för du förtjänar så mycket mer. Du förtjänar din barndom, du förtjänade din barndom. Du förtjänar och förtjänade de där tårtorna till din födelsedag, besök till simhallen, eftermiddagar utomhus med nära. Du förtjänar en egen säng, varm och mjuk och ren, du förtjänar trygghet och säkerhet. Du förtjänar en chans att få utforska allt runt omkring dig, en chans att gå i skolan och känna att den är hela din värld, för att sedan inse att det inte är det och skippa någon lektion för en fika med dina vänner. Laga middag hos en kompis vars föräldrar inte är hemma, stanna ute för sent för att komma hem till en pappa som (endast lite) orolig väntar uppe på dig, inte tvärtom.

    Men nu är det inte så. Och det gör mig så, så, ledsen. Men att säga till någon är det bästa du kan göra, kunde gjort, både för dig och din pappa. För ingen av er mår bra av att det fortsätter som det gjort. Det är han som är den vuxna, det är han som har ansvaret, både för sig själv och för att se till att du är trygg, säker, och har möjlighet att uppleva allt det där. Det kanske låter hårt mot honom, men att du älskar honom gör det inte mer okej. Jag tvivlar inte på att du älskar honom, eller att han älskar dig. Att han vill klara av att vara där för dig, inte lämna dig ensam, och jag tvivlar inte på att du vill kunna hjälpa honom. Att ni båda vill att er vilja ska vara tillräckligt, att era försök ska var tillräckliga. Att det inte gick nu är inte ditt fel. Han behöver hjälp. Framförallt förtjänar du inte att ha det så här, och du ska inte behöva må såhär. Och nej, du har inte övergett din pappa. Det är han som övergett dig. Och kanske tröttnar du på att läsa det, men det är inte ditt fel.

    Jag lovar dig att din mamma inte är arg på dig, inte ledsen för att du är där. Om något är hon ledsen för att hon inte sett, inte förstått hur du haft det.

    Du förstör inte, du är inte hemsk. Men snälla, snälla, om inte redan din mamma ser till att något händer nu, se till att få hjälp. Kanske har ditt liv vänts upp och ned, men det kunde inte heller fortsätta som det gjort. Du förtjänar hjälp, du förtjänar att leva.

    Trådstartaren

    Det är inte du som förstört någonting alls. Du förstör inte, ingenting av det här är ditt fel. Ingenting. Det spelar ingen roll vad du skulle gjort, oavsett vad så är du inte ansvarig för din pappas mående, beteende eller hans handlingar. Aldrig. Och du har gjort så oerhört mycket mer än du borde behövt. Så, så mycket mer. Ett barn ska aldrig behöva sitta uppe och vänta på en förälder så, aldrig behöva ta hand om en full vuxen, en vuxen som ska ha ansvar över dig, oavsett situation. Det gör ont att läsa, för du förtjänar så mycket mer. Du förtjänar din barndom, du förtjänade din barndom. Du förtjänar och förtjänade de där tårtorna till din födelsedag, besök till simhallen, eftermiddagar utomhus med nära. Du förtjänar en egen säng, varm och mjuk och ren, du förtjänar trygghet och säkerhet. Du förtjänar en chans att få utforska allt runt omkring dig, en chans att gå i skolan och känna att den är hela din värld, för att sedan inse att det inte är det och skippa någon lektion för en fika med dina vänner. Laga middag hos en kompis vars föräldrar inte är hemma, stanna ute för sent för att komma hem till en pappa som (endast lite) orolig väntar uppe på dig, inte tvärtom. Men nu är det inte så. Och det gör mig så, så, ledsen. Men att säga till någon är det bästa du kan göra, kunde gjort, både för dig och din pappa. För ingen av er mår bra av att det fortsätter som det gjort. Det är han som är den vuxna, det är han som har ansvaret, både för sig själv och för att se till att du är trygg, säker, och har möjlighet att uppleva allt det där. Det kanske låter hårt mot honom, men att du älskar honom gör det inte mer okej. Jag tvivlar inte på att du älskar honom, eller att han älskar dig. Att han vill klara av att vara där för dig, inte lämna dig ensam, och jag tvivlar inte på att du vill kunna hjälpa honom. Att ni båda vill att er vilja ska vara tillräckligt, att era försök ska var tillräckliga. Att det inte gick nu är inte ditt fel. Han behöver hjälp. Framförallt förtjänar du inte att ha det så här, och du ska inte behöva må såhär. Och nej, du har inte övergett din pappa. Det är han som övergett dig. Och kanske tröttnar du på att läsa det, men det är inte ditt fel. Jag lovar dig att din mamma inte är arg på dig, inte ledsen för att du är där. Om något är hon ledsen för att hon inte sett, inte förstått hur du haft det. Du förstör inte, du är inte hemsk. Men snälla, snälla, om inte redan din mamma ser till att något händer nu, se till att få hjälp. Kanske har ditt liv vänts upp och ned, men det kunde inte heller fortsätta som det gjort. Du förtjänar hjälp, du förtjänar att leva.

     

    Jag ångrar verkligen att jag ringde mamma. Jag hör inte ens hemma här i hennes nya fina liv. Jag känner mig så smutsig och värdelös. Mamma behöver mig inte, hon har ett bra liv. Min pappa behöver mig. Han behöver mig hemma. Jag är så orolig för honom och jag vill verkligen bara hem igen. Jag vill inte vara en minut till här för en del av mig blir så egoistisk och vill så gärna ha värmen och tryggheten men jag kan inte. Och det gör ont, så ont att jag inte vet vad jag ska göra. Jag har aldrig känt en sådan här smärta. Hela dagen har jag undrat vart pappa är, om han är okej eller om han är ledsen eller har ramlat och skadat sig. Jag klarar inte detta.

    Jag ångrar verkligen att jag ringde mamma. Jag hör inte ens hemma här i hennes nya fina liv. Jag känner mig så smutsig och värdelös. Mamma behöver mig inte, hon har ett bra liv. Min pappa behöver mig. Han behöver mig hemma. Jag är så orolig för honom och jag vill verkligen bara hem igen. Jag vill inte vara en minut till här för en del av mig blir så egoistisk och vill så gärna ha värmen och tryggheten men jag kan inte. Och det gör ont, så ont att jag inte vet vad jag ska göra. Jag har aldrig känt en sådan här smärta. Hela dagen har jag undrat vart pappa är, om han är okej eller om han är ledsen eller har ramlat och skadat sig. Jag klarar inte detta.

    Jag tänker inte säga att jag förstår vad du går igenom, men situationen måste vara fruktansvärt jobbig. Men du är inte smutsig, inte värdelös, även om det känns så. Och förlåt om det här låter hårt, men det spelar ingen roll om din pappa behöver dig. Även om du ändå är 15 år, och har fått ta (alldeles för) mycket ansvar under lång tid, så är du ett barn. Och med det menar jag verkligen inte att du inte skulle vara kapabel, eller att dina känslor inte spelar roll, eller att vad du känner ”bara är tonårsproblem/en del av att växa upp” eller nån sån bs, utan att du inte ska behöva bära det här själv. Vad som spelar roll är vad du behöver, vad som är bäst för dig. Och jag förstår att det gör ont, och att det här inte känns som vad som är bäst för dig. Jag förstår att det gör ont, att du skäms, att du känner att du inte förtjänar det, det gör jag. Jag har fortfarande svårt att ta emot hjälp, även när jag vet att andra vill hjälpa- men det blir lättare med tiden, även om det kanske fortfarande inte känns som om man förtjänar det.

    Jag förstår att du undrar hur din pappa mår, men finns det inget annat sätt du kan få reda på det? Och vad har din mamma sagt? Jag tycker verkligen det är viktigt att du pratar med någon, för även om det blir så att du åker tillbaka till din pappa behöver ni få riktigt stöd om det ska vara hållbart. Om du inte känner att du kan prata med din mamma om det, kan du väl försöka prata med någon i skolan om det (lärare, kurator, skolsyster). Är först att erkänna att det verkligen inte är lätt, men om inte annat tror jag att du kommer behöva göra det för att komma fram till  och kunna säga vad du vill, för jag hoppas iallafall att din mamma inte bara tänker låta situationen gå tillbaka till vad den var.

Visar 4 inlägg - 1 till 4 (av 4 totalt)
3

Du måste vara inloggad för att svara på denna tråd.