Hem > Forum > Terapi & Medicin > När KBT är det enda som erbjuds vid depression – att fortsätta må dåligt?

När KBT är det enda som erbjuds vid depression – att fortsätta må dåligt?

Visar 12 inlägg - 25 till 36 (av 40 totalt)
40
  • Hur har det gått, TS? Har du träffat terapeuten än?

    Trådstartaren

    Tack för att du följer upp. Jag fick kontakt med mottagningen där jag ska börja i terapi och jag hade fått fel information, det var alltså en psykodynamisk terapeut de hade remitterat mig till och inte KBT. Så det känns ändå mer hoppfullt än innan. Dock är den här personen i ungefär samma ålder som jag och inte äldre men jag har ännu hoppet att det ska funka med henne. Jag har ännu inte varit där, jag ska dit i nästa vecka.

     

    Hur har det gått, TS? Har du träffat terapeuten än?

    Vad skönt att det är en psykodynamisk terapeut du ska träffa! Hoppas att det kommer att kännas bra med henne, fastän hon är i din egen ålder.

    Trådstartaren

    Problemet blev istället ett annat och lika stort. När jag nu väntat i ca 8 månader och äntligen fick komma till den psykolog jag ska träffa så fick jag reda på att de bara har tider var tredje vecka. Jag mår för dåligt för det och det baseras inte på mina behov som patient utan enbart på resursbrist. Jag har flera erfarenheter av terapi och vet att det generellt inte fungerar med så långa avbrott och jag vet när det gäller mig själv att det här inte kommer att hjälpa mig, ha kanske 4 samtal på ett helt halvår, helt värdelöst. Så jag känner att jag väntat förgäves och att det som alltid annars inte hjälper att göra något för att förbättra sin situation.

    Vad skönt att det är en psykodynamisk terapeut du ska träffa! Hoppas att det kommer att kännas bra med henne, fastän hon är i din egen ålder.

    Problemet blev istället ett annat och lika stort. När jag nu väntat i ca 8 månader och äntligen fick komma till den psykolog jag ska träffa så fick jag reda på att de bara har tider var tredje vecka. Jag mår för dåligt för det och det baseras inte på mina behov som patient utan enbart på resursbrist. Jag har flera erfarenheter av terapi och vet att det generellt inte fungerar med så långa avbrott och jag vet när det gäller mig själv att det här inte kommer att hjälpa mig, ha kanske 4 samtal på ett helt halvår, helt värdelöst. Så jag känner att jag väntat förgäves och att det som alltid annars inte hjälper att göra något för att förbättra sin situation.

    Åh, vilken otur! Jag förstår att det kändes hemskt att få det beskedet efter åtta månaders väntan och all oro som varit. Skrämmande att mottagningen har sådan resursbrist och dåligt att de inte klargjorde detta från början. Jag förstår att du känner att en tid var tredje vecka är alldeles för lite. Kontinuitet är viktigt för mig också. Jag tänker att ju längre tid det går mellan gångerna, desto längre tid tar det innan man mår bättre.

    Finns det någon annan mottagning i närheten där du skulle kunna få rätt hjälp? Om inte, kan du tänka dig att åka en bit?

    Trådstartaren

    Ja, det brister i informationen när väl remitteringen mellan två mottagningar pågår. Nej, det finns ingen annan mottagning inom rimligt pendelavstånd (Stockholm) vad jag kunnat hitta. Jag har noggrannt kollat upp vilka mottagningar som finns och det finns flera ganska centralt men då är problemet istället att de bara ger KBT. Jag åker nu redan en bit, inte så långt, ca 20 minuter, men det känns ändå tungt delvis då jag ofta är nervös inför terapin. Den förra mottagningen låg i samma förort som jag bor och där finns ingen mer mottagning och sedan finns andra men de är då också inriktade på mer specifika diagnoser. Känner du till mottagningarna i Stockholm något?

    Nu är det mer eller mindre ändå uteslutet att börja om från början igen, då hamnar jag antagligen lika illa igen med många månaders väntetid och dessutom väntan på något jag inte vet vad det kommer att bli. Det är ju annat när man söker terapi privat, då kan man ju läsa direkt på deras hemsidor, kanske ringa upp och tala några minuter kring det de erbjuder.

    Men det är så, de som har hamnat fel i samhället hålls där eftersom det finns en vinst i att ha människor i utanförskap. Även om det är en annan diskussion. Jag känner att det är hopplöst.

     

    Åh, vilken otur! Jag förstår att det kändes hemskt att få det beskedet efter åtta månaders väntan och all oro som varit. Skrämmande att mottagningen har sådan resursbrist och dåligt att de inte klargjorde detta från början. Jag förstår att du känner att en tid var tredje vecka är alldeles för lite. Kontinuitet är viktigt för mig också. Jag tänker att ju längre tid det går mellan gångerna, desto längre tid tar det innan man mår bättre. Finns det någon annan mottagning i närheten där du skulle kunna få rätt hjälp? Om inte, kan du tänka dig att åka en bit?

    Fy vilken skit situation. Jag tycker att det ofta känns det som att psykiatrin inte är till för patienterna utan att de har någon annan diffus agenda. Kan du ansöka om personligt ombud hos kommunen? En sådan ska ju vara på din sida och jobba för din rätt. I min kommun räcker det med egenanmälan för att få ansöka. Eller kanske patientnämnden kan hjälpa? Eller finns det någon annan som kan hjälpa dig att för din talan? Jag funderar själv på att ansöka om personligt ombud då jag har liknande problem med psykiatrin. Jag har väntat i snart ett år på terapi.
    Det här med KBT som alla verkat snöat in på tror jag beror på att det ger snabba resultat vid mindre allvarliga problem, vilket såklart är jättebra. Det dom inte fattar är att det inte fungerar för människor med mer komplexa och långvariga problem. Jag har gått i tre olika KBT program, det hjälper lite för stunden, men jag klarar inte att upprätthålla det jag lärt mig när programmet är slut. Sen är det något obehagligt med att människor, alla med individuella problem ska pressas genom ett lika utformat program. Följer man inte ramarna blir man avstängd. Det är lite sjukt med tanke på alla fina ord om att vården ska utformas efter patientens behov, som det brukar stå på landstingens hemsidor.
    Ge inte upp för att andra är idioter, ibland hjälper det att bli förbannad, i alla fall för mig.

    Trådstartaren

    Tack för stöd. Ja, det stora problemet idag är att man ser till kvantitet och inte kvalitet, mottagningarna får mer statlig ersättning för ett nybesök och för neuropsykiatriska utredningar än vad de t ex får för en mer långgående terapi. Det ska alltså slussas igenom så många patienter som möjligt, sen vad innehållet blir och ens om patienten anser sig vara frisk när behandlingen avslutas, det är det så gott som ingen uppföljning på. (NPM)

    Krävs inte specifika diagnoser för att få personligt ombud?

    Hur kommer det sig att du fått vänta så länge som ett år på behandling? Är det för att du nu söker annan terapi, t ex psykodynamisk?

    Jag känner att jag kommit till vägs ände med det här, jag känner till behandlingsutbudet där jag bor (Stockholm) och vet att även om jag fortsätter att försöka så kan man inte få en vettig samtalsbehandling inom öppenpsykiatrin. Antingen är det KBT eller så ger det några andra påhittade behandlingsformer som nu när jag får ha långa avbrott mellan varje samtal, något som inte kommer att funka för mig. Jag mår redan nu sämre och känner att jag inte kommer vidare i livet.

    Har du blivit avstängd från din mottagning menar du?

    Man får akta sig, uppmanar inte dig till det, det är inte du som gjort fel, men menar generellt då olika beteenden lätt kan tas som att man inte vill ha behandling, att man motsätter sig det de säger osv, allt för att de ska kunna bli av med patienter som kräver mer och bättre behandling.

     

    Fy vilken skit situation. Jag tycker att det ofta känns det som att psykiatrin inte är till för patienterna utan att de har någon annan diffus agenda. Kan du ansöka om personligt ombud hos kommunen? En sådan ska ju vara på din sida och jobba för din rätt. I min kommun räcker det med egenanmälan för att få ansöka. Eller kanske patientnämnden kan hjälpa? Eller finns det någon annan som kan hjälpa dig att för din talan? Jag funderar själv på att ansöka om personligt ombud då jag har liknande problem med psykiatrin. Jag har väntat i snart ett år på terapi. Det här med KBT som alla verkat snöat in på tror jag beror på att det ger snabba resultat vid mindre allvarliga problem, vilket såklart är jättebra. Det dom inte fattar är att det inte fungerar för människor med mer komplexa och långvariga problem. Jag har gått i tre olika KBT program, det hjälper lite för stunden, men jag klarar inte att upprätthålla det jag lärt mig när programmet är slut. Sen är det något obehagligt med att människor, alla med individuella problem ska pressas genom ett lika utformat program. Följer man inte ramarna blir man avstängd. Det är lite sjukt med tanke på alla fina ord om att vården ska utformas efter patientens behov, som det brukar stå på landstingens hemsidor. Ge inte upp för att andra är idioter, ibland hjälper det att bli förbannad, i alla fall för mig.

    Jag tror att olika kommuner har olika reglar angående personligt ombud. Där jag bor nu räcker det med att man själv upplever att man behöver hjälp med olika kontakter, typ vården och myndigheter.
    Nä precis jag har inte haft någon uppföljning på någon av mina behandlingar.
    Vet inte riktigt varför jag fått vänta så länge, jag flyttade för ett år sedan och sökte hjälp ganska på en gång. Tror att det fungerar allmänt dåligt i det här landstinget.
    Jag har också erfarenhet av Stockholm, det var där som jag blev avstäng från ett program för att jag vägrade att delta på gruppterapin, ville bara ha individuell terapi, men så fick man inte göra. Jo så är det nog, att man ska vara en ”duktig” patient, inte vara besvärlig och ställa krav.
    Jag menade inte att man ska bli förbannad på någon psykiatripersonal personligen. Utan att bli mer allmänt förbannad för sig själv, tycker det kan ge kraft att fortsätta försöka.
    Kanske kan det hjälpa att gå till Svenska Kyrkan (dom har tystnadsplikt, det är gratis och man behöver inte vara troende) och prata några gånger bara för att få någon som lyssnar, det kan ju också ge lite ny kraft.

    Jag har inte varit inloggad här på forumet på ett tag. Hur har det gått för dig, Yellow Viveqy?

    Trådstartaren

    Det har inte gått bra, när jag väl kom till mottagningen och fick träffa den nya terapeuten var det enbart stödsamtal som de erbjuder. Trots att det i remissen från min tidigare mottagning samt i internremiss inom den nya mottagningen tydligt framgått att det är terapi jag söker har de ändå skickat mig till en affektiv mottagning där de alltså bara ger stödsamtal, ca 10 ggr.

    Jag var dessutom med om att den terapeut jag fick scannade in ett diagnosdokument i journalerna utan min vetskap eller samtycke. Jag delade diagnosdokumentet med henne i förtroende för att hon menade att vi kunde tittat på diagnosen tillsammans men hon nämnde aldrig att hon tänkte scanna in den i journalen. Diagnosdokumentet hade jag spärrat i mina journaler sen innan och tog med en papperskopia till henne att titta på.

    Det och flera andra saker gjorde att jag efter två gånger avslutade med den här terapeuten så nu står jag utan terapeut igen. Jag har bett om en annan då det enligt enhetschefen ska finnas fem stycken med en psykodynamisk inriktning men problemet med att de bara ger ett fåtal samtal kvarstår.

    Så jag anser att man inte bör uppmana personer att söka vård eller att vården finns, menar nu inte dig utan mer allmänt.

    Jag har inte varit inloggad här på forumet på ett tag. Hur har det gått för dig, Yellow Viveqy?

    Det har inte gått bra, när jag väl kom till mottagningen och fick träffa den nya terapeuten var det enbart stödsamtal som de erbjuder. Trots att det i remissen från min tidigare mottagning samt i internremiss inom den nya mottagningen tydligt framgått att det är terapi jag söker har de ändå skickat mig till en affektiv mottagning där de alltså bara ger stödsamtal, ca 10 ggr. Jag var dessutom med om att den terapeut jag fick scannade in ett diagnosdokument i journalerna utan min vetskap eller samtycke. Jag delade diagnosdokumentet med henne i förtroende för att hon menade att vi kunde tittat på diagnosen tillsammans men hon nämnde aldrig att hon tänkte scanna in den i journalen. Diagnosdokumentet hade jag spärrat i mina journaler sen innan och tog med en papperskopia till henne att titta på. Det och flera andra saker gjorde att jag efter två gånger avslutade med den här terapeuten så nu står jag utan terapeut igen. Jag har bett om en annan då det enligt enhetschefen ska finnas fem stycken med en psykodynamisk inriktning men problemet med att de bara ger ett fåtal samtal kvarstår. Så jag anser att man inte bör uppmana personer att söka vård eller att vården finns, menar nu inte dig utan mer allmänt.

    Usch, vad jobbigt! Jag lider verkligen med dig.

    Har du provat att söka pengar ur fonder för att kunna bekosta privat terapi? Jag tror att det finns en del sådana fonder. Om du inte ännu har provat, så är ett tips att söka på Global Grant. Det är en databas över massor med fonder. Med hjälp av bibliotekskort brukar det gå att söka gratis hemifrån. Jag skulle tro att de flesta bibliotek erbjuder denna tjänst. Även länsstyrelsen har en databas över fonder.

Visar 12 inlägg - 25 till 36 (av 40 totalt)
40

Du måste vara inloggad för att svara på denna tråd.