När KBT är det enda som erbjuds vid depression – att fortsätta må dåligt?

[Yellow Viveqy]

Vid alla öppenpsykiatriska mottagningar som tar emot specifikt för depression (ofta benämnda affektiv mottagning) ges numera bara KBT. Vissa har undantag men enligt vårdprogrammen för depression är det enbart KBT som gäller. De flesta har inte råd att betala privat terapi och får därför acceptera KBT eller ingen terapi.

Jag undrar om man nu då bara ska fortsätta må dåligt som följd? Jag känner bara en hopplöshet då jag vet att KBT inte kommer att hjälpa mig och det finns ingen annanstans att vända sig. Hur har ni andra gjort som stött på detta problem? Jag pratar nu inte om BUP utan vuxenpsykiatri.

Utbudet av andra terapiformer finns inte så att vända sig till verksamhetschefer eller Patientnämnden är verkningslöst.

Vad tråkigt att du har råkat ut för detta! Att människor ska stöpas i samma form är vanligt förekommande inom t.ex. skola och arbetsliv, och nu tycks samma vision ha nått psykiatrin. Jag har hört om ganska många som blivit erbjudna KBT som enda samtalsbehandling, oavsett problematik. Det är som om många psykiatriska mottagningar inte längre tar hänsyn till individen eller orsakerna bakom problematiken.

Själv har jag nog haft tur. Jag gick i KBT hos en psykolog, som visserligen var en trevlig och kompetent människa, men KBT som metod kändes helt fel för mig. Jag kände att jag behövde något som var mer djupgående och inte lika uppstyrt som KBT. Jag bytte sedan mottagning (av annan anledning) och hamnade då hos en sjuksköterska som, såvitt jag vet, inte har någon vidareutbildning inom psykiatri. Det är den bästa samtalskontakt jag någonsin har haft! Hon respekterar att jag inte vill ha för mycket struktur och hon är inte rädd för att gå på djupet. Hon vågar gräva i mitt förflutna och anstränger sig verkligen för att se orsakerna bakom mina problem och beteenden. Hon säger själv att hon inte kan så mycket om olika metoder, men hon vågar fråga saker. För mig är det värt långt mycket mer än kunskap om olika metoder.

Finns det ingen på din mottagning som inte bedriver terapi, utan som håller s.k. stödsamtal? D.v.s. någon som du kan få prata med om det som är jobbigt just nu? Det jag går i räknas nog som stödsamtal, men de har definitivt gjort mycket mer nytta än vad KBTn gjorde. Om den här möjligheten inte finns på din nuvarande mottagning så kan du kanske byta…?

[Yellow Viveqy]

Tack för svar. Jag har ännu inte påbörjat kontakt vid den mottagning jag blivit remitterad till men vet att de enbart ger KBT och jag fick även veta att det är en yngre psykolog vilket inte var det som jag efterfrågade. Jag har redan väntat i många månader på att få byta från en mottagning till en annan så nu är det inte en fråga om att byta igen.

Det ser lika illa ut överallt, åtminstone om man ser till Stockholms läns landsting. Jag håller med i att det kan finnas en liten möjlighet att även annan personal som inte är psykoterapeuter kan vara bra samtalskontakter. Det är som jag ser det dock enbart att man har tur, jag har haft ett par kuratorer tidigare och det var enbart prat om självklarheter som att motionera, söka sig till sociala sammanhang osv.

Jag mår väldigt dåligt av att ha köat länge och sen trots att jag påpekat att jag önskar psykodynamisk terapi hos en äldre terapeut sedan ändå blir remitterad till en ung terapeut med en KBT-inriktning. Jag undrar var jag ska ta vägen eftersom det tydligen inte räcker att gå i flera bedömningar hos både läkare och psykolog utan det är sedan ändå ett standardutbud som alla erbjuds.

Hur lång tid har det tagit fram tills att du hamnat hos denna sjuksköterska? För egen del så har jag väntat på vård mer än vad jag faktiskt varit i vården och fått terapi.

 

Anonym skrev:

Vad tråkigt att du har råkat ut för detta! Att människor ska stöpas i samma form är vanligt förekommande inom t.ex. skola och arbetsliv, och nu tycks samma vision ha nått psykiatrin. Jag har hört om ganska många som blivit erbjudna KBT som enda samtalsbehandling, oavsett problematik. Det är som om många psykiatriska mottagningar inte längre tar hänsyn till individen eller orsakerna bakom problematiken. Själv har jag nog haft tur. Jag gick i KBT hos en psykolog, som visserligen var en trevlig och kompetent människa, men KBT som metod kändes helt fel för mig. Jag kände att jag behövde något som var mer djupgående och inte lika uppstyrt som KBT. Jag bytte sedan mottagning (av annan anledning) och hamnade då hos en sjuksköterska som, såvitt jag vet, inte har någon vidareutbildning inom psykiatri. Det är den bästa samtalskontakt jag någonsin har haft! Hon respekterar att jag inte vill ha för mycket struktur och hon är inte rädd för att gå på djupet. Hon vågar gräva i mitt förflutna och anstränger sig verkligen för att se orsakerna bakom mina problem och beteenden. Hon säger själv att hon inte kan så mycket om olika metoder, men hon vågar fråga saker. För mig är det värt långt mycket mer än kunskap om olika metoder. Finns det ingen på din mottagning som inte bedriver terapi, utan som håller s.k. stödsamtal? D.v.s. någon som du kan få prata med om det som är jobbigt just nu? Det jag går i räknas nog som stödsamtal, men de har definitivt gjort mycket mer nytta än vad KBTn gjorde. Om den här möjligheten inte finns på din nuvarande mottagning så kan du kanske byta…?

Yellow Viveqy skrev:

Tack för svar. Jag har ännu inte påbörjat kontakt vid den mottagning jag blivit remitterad till men vet att de enbart ger KBT och jag fick även veta att det är en yngre psykolog vilket inte var det som jag efterfrågade. Jag har redan väntat i många månader på att få byta från en mottagning till en annan så nu är det inte en fråga om att byta igen. Det ser lika illa ut överallt, åtminstone om man ser till Stockholms läns landsting. Jag håller med i att det kan finnas en liten möjlighet att även annan personal som inte är psykoterapeuter kan vara bra samtalskontakter. Det är som jag ser det dock enbart att man har tur, jag har haft ett par kuratorer tidigare och det var enbart prat om självklarheter som att motionera, söka sig till sociala sammanhang osv. Jag mår väldigt dåligt av att ha köat länge och sen trots att jag påpekat att jag önskar psykodynamisk terapi hos en äldre terapeut sedan ändå blir remitterad till en ung terapeut med en KBT-inriktning. Jag undrar var jag ska ta vägen eftersom det tydligen inte räcker att gå i flera bedömningar hos både läkare och psykolog utan det är sedan ändå ett standardutbud som alla erbjuds. Hur lång tid har det tagit fram tills att du hamnat hos denna sjuksköterska? För egen del så har jag väntat på vård mer än vad jag faktiskt varit i vården och fått terapi.

Vad tråkigt att den nya mottagningen enbart erbjuder KBT. Det är sorgligt att det på många ställen verkar finnas ett “standardutbud” av behandlingar, i stället för att erbjuda olika behandlingsformer för olika behov. Om den nya mottagningen inte erbjuder psykodynamisk terapi så borde de informerat dig om det innan de remitterat dig till en KBT-terapeut.

Hur kommer det sig att du vill ha en äldre terapeut? Jag tänker att även om du känner så just nu så kanske det finns en möjlighet att du blir positivt överraskad av en yngre…? En människa kan ju t.ex. vara ung i ålder, men äldre i sinnet eller vice versa.

Innan jag började hos min nuvarande samtalskontakt träffade jag olika personer under några års tid (dock inte sammanhängande, utan jag hade även pauser från psykiatrin) men det kändes aldrig hundra procent rätt med någon. Eller snarare, ingen av dem lyckades hjälpa mig att komma framåt, utan jag stod still och stampade. Det var alldeles för metodiskt och alldeles för mycket fasta ramar.

Jag hoppas verkligen att du träffar någon som kan hjälpa dig!

[Yellow Viveqy]

Tack för svar. Ja, jag upplever att de bara ignorerat det jag sagt och de verkar inbilla sig att det blir en bra behandling utav det. Jag trivs bättre med en äldre terapeut som har erfarenhet då många av de yngre har enbart KBT steg 1 och de tycks se på problem som att det bara är att “gå ut och göra något åt dem”. De har ingen större empati eller förståelse och jag skulle aldrig dela mer djupa eller privata problem med en sådan person.

Det låter som att du också kämpat för vård? Det låter tufft att vara inom psykiatrin i flera år, jag tror att många hamnar i sådan vård längre än de behöver just för att det är långa väntetider och ofta mycket dåliga matchningar mellan patient och behandlare. Du skrev där att du stod mest och stampade på samma ställe, var det så att du inte kände dig bättre eller handlade det mer även om andra delar i livet som t ex vänner och arbete?

Jag känner igen mig i det att inte komma vidare då jag är arbetslös och det finns ingen bra hjälp att få. Sen när psykisk ohälsa kommer till blir det lätt att man hamnar i fel fack trots utbildning, alltså att man då ska acceptera att exempelvis sortera kläder och annat som sysselsättning.

 

 

Anonym skrev:

Vad tråkigt att den nya mottagningen enbart erbjuder KBT. Det är sorgligt att det på många ställen verkar finnas ett ”standardutbud” av behandlingar, i stället för att erbjuda olika behandlingsformer för olika behov. Om den nya mottagningen inte erbjuder psykodynamisk terapi så borde de informerat dig om det innan de remitterat dig till en KBT-terapeut. Hur kommer det sig att du vill ha en äldre terapeut? Jag tänker att även om du känner så just nu så kanske det finns en möjlighet att du blir positivt överraskad av en yngre…? En människa kan ju t.ex. vara ung i ålder, men äldre i sinnet eller vice versa. Innan jag började hos min nuvarande samtalskontakt träffade jag olika personer under några års tid (dock inte sammanhängande, utan jag hade även pauser från psykiatrin) men det kändes aldrig hundra procent rätt med någon. Eller snarare, ingen av dem lyckades hjälpa mig att komma framåt, utan jag stod still och stampade. Det var alldeles för metodiskt och alldeles för mycket fasta ramar. Jag hoppas verkligen att du träffar någon som kan hjälpa dig!

Vad är det som gör att du känner att KBT inte fungerar för dig? Skulle man kunna anpassa KBT:n efter hur du fungerar? T.ex kanske avvara tid varje möte för ostrukturerat samtal medan en annan del av tiden fokuserar mer på traditionell KBT? För det du efterfrågar verkar vara att få uttrycka och reflektera kring dig själv så som du fått göra med din sjuksköterska, vilket verkar ha känts bra. Om man kunde kombinera det med den lösningsfokuserade approachen i KBT, skulle det vara ett alternativ?

[Yellow Viveqy]

Tack för svar.

Det är flera anledningar, t ex har jag varit och är ganska prestationsstyrd och har fått bekräftelse utifrån det jag har gjort i studier och arbete och att fortsätta i samma stil, dvs få läxor och uppgifter från gång till gång som det ofta är i KBT är inte något som hjälper mig på djupet. Jag behöver ett annat synsätt på människan som jag själv upplever kommer fram i en psykodynamisk terapi. Jag har inget emot inslag av KBT men inte att KBT är det som dominerar.

(Det med att samtala med sjuksköterskan var det “Pink Nohuhe” som skrev om)

Ja, om det är någon med en psykodynamisk grund som sedan byggt på med KBT så kan det funka, så jobbar många privata terapeuter idag, dvs integrativt med olika terapiformer. Men någon som enbart har KBT och vi ska sitta och allmänt samtala för att jag ska få prata om det jag önksar, det kommer inte att fungera eftersom jag söker den specifika samtalsmetodiken som finns inom PDT där man grundar mycket på den terapeutiska alliansen och samspelet mellan terapeut och klient på ett djupare sätt än inom KBT.

Så det känns just nu väldigt hopplöst och mörkt efter de här beskeden om vem jag ska få träffa som psykolog.

Anonym skrev:

Vad är det som gör att du känner att KBT inte fungerar för dig? Skulle man kunna anpassa KBT:n efter hur du fungerar? T.ex kanske avvara tid varje möte för ostrukturerat samtal medan en annan del av tiden fokuserar mer på traditionell KBT? För det du efterfrågar verkar vara att få uttrycka och reflektera kring dig själv så som du fått göra med din sjuksköterska, vilket verkar ha känts bra. Om man kunde kombinera det med den lösningsfokuserade approachen i KBT, skulle det vara ett alternativ?

Yellow Viveqy skrev:

Tack för svar. Ja, jag upplever att de bara ignorerat det jag sagt och de verkar inbilla sig att det blir en bra behandling utav det. Jag trivs bättre med en äldre terapeut som har erfarenhet då många av de yngre har enbart KBT steg 1 och de tycks se på problem som att det bara är att ”gå ut och göra något åt dem”. De har ingen större empati eller förståelse och jag skulle aldrig dela mer djupa eller privata problem med en sådan person. Det låter som att du också kämpat för vård? Det låter tufft att vara inom psykiatrin i flera år, jag tror att många hamnar i sådan vård längre än de behöver just för att det är långa väntetider och ofta mycket dåliga matchningar mellan patient och behandlare. Du skrev där att du stod mest och stampade på samma ställe, var det så att du inte kände dig bättre eller handlade det mer även om andra delar i livet som t ex vänner och arbete? Jag känner igen mig i det att inte komma vidare då jag är arbetslös och det finns ingen bra hjälp att få. Sen när psykisk ohälsa kommer till blir det lätt att man hamnar i fel fack trots utbildning, alltså att man då ska acceptera att exempelvis sortera kläder och annat som sysselsättning.

Jag tänker att det kanske handlar mer om utbildning än om ålder…? Majoriteten av de som utbildar sig är antagligen yngre, och idag verkar ju KBT vara väldigt eftertraktat inom psykiatrin. Därför blir det kanske så att många yngre enbart har KBT-utbildning, medan en del äldre, som börjat jobba innan “KBT-hypen”, även har erfarenhet av andra behandlingsmetoder. Det finns säkert yngre som utbildar sig inom t.ex. psykodynamiken också, eller som är KBT-utbildade men som kan tänka utanför boxen och frångå metoden när det krävs. Jag har haft tre olika samtalskontakter med KBT-inriktning, men den som var minst låst till metoden var den yngsta av dem. Hen var jätteung.

Ja, det tog tid innan jag fick rätt hjälp. Det berodde inte enbart på vårdens utformning, utan också på mig själv. Jag är en sådan som har en tendens att ge saker och ting en chans lite för länge, i stället för att acceptera att jag måste förändra situationen. Jag har fått jobba mycket med att acceptera att bara för att jag vill att någonting ska vara bra, så är det inte säkert att det är bra.

Med att stå och stampa på samma ställe menade jag att jag inte kände att samtalsstödet gjorde någon nytta.

Vad tråkigt att du känner att du har hamnat i ett fack där du inte hör hemma. Om man har en utbildning borde man självklart få hjälp att hitta ett jobb där man får nytta av sin utbildning. Det är ju viktigt att stödet individanpassas.

Anonym skrev:

Vad är det som gör att du känner att KBT inte fungerar för dig? Skulle man kunna anpassa KBT:n efter hur du fungerar? T.ex kanske avvara tid varje möte för ostrukturerat samtal medan en annan del av tiden fokuserar mer på traditionell KBT? För det du efterfrågar verkar vara att få uttrycka och reflektera kring dig själv så som du fått göra med din sjuksköterska, vilket verkar ha känts bra. Om man kunde kombinera det med den lösningsfokuserade approachen i KBT, skulle det vara ett alternativ?

Indigo Kapure: Var detta riktat till mig, eftersom du nämnde sjuksköterskan?

Yellow Viveqy skrev:

Tack för svar. Det är flera anledningar, t ex har jag varit och är ganska prestationsstyrd och har fått bekräftelse utifrån det jag har gjort i studier och arbete och att fortsätta i samma stil, dvs få läxor och uppgifter från gång till gång som det ofta är i KBT är inte något som hjälper mig på djupet. Jag behöver ett annat synsätt på människan som jag själv upplever kommer fram i en psykodynamisk terapi. Jag har inget emot inslag av KBT men inte att KBT är det som dominerar. (Det med att samtala med sjuksköterskan var det ”Pink Nohuhe” som skrev om) Ja, om det är någon med en psykodynamisk grund som sedan byggt på med KBT så kan det funka, så jobbar många privata terapeuter idag, dvs integrativt med olika terapiformer. Men någon som enbart har KBT och vi ska sitta och allmänt samtala för att jag ska få prata om det jag önksar, det kommer inte att fungera eftersom jag söker den specifika samtalsmetodiken som finns inom PDT där man grundar mycket på den terapeutiska alliansen och samspelet mellan terapeut och klient på ett djupare sätt än inom KBT. Så det känns just nu väldigt hopplöst och mörkt efter de här beskeden om vem jag ska få träffa som psykolog.

 

Ah, ledsen att jag misstog er! Men tror du inte KBT:ns djup varierar beroende på vad man fokuserar på? Jag menar, om de frågor man fokuserar på inte är djupa, då lär inte terapin bli det heller. Loppet behöver inte vara kört, utan jag skulle rekommendera att tala med den nya psykologen om hur du känner och hur ni skulle kunna anpassa terapin som bedrivs utifrån vad som fungerar för dig. Känna er fram och se lite vilka inslag som passar ihop med vilka och vad som ger bäst effekt för dig.

Anonym skrev:

Indigo Kapure: Var detta riktat till mig, eftersom du nämnde sjuksköterskan?

Nej, jag beklagar, jag råkade bara ta fel på dig och Yellow Viveqy.

[Yellow Viveqy]

Tack för svar. Ja, jag ska ändå ta min besökstid hos denna psykolog och se vad som händer. Dock så vet jag att jag har svårt att få förtroende för någon i min egen ålder och det var därför jag var noggrann med att lägga fram att det är en äldre terapeut jag söker. Om terapeuten inte har en PDT grund så tror jag det är svårt att finna andra vägar om terapeuten dessutom är ung för han/hon lär då inte ha lärt sig andra metoder om han/hon bara jobbat några få år.

Min uppfattning är att de inom landstinget tar in många unga terapeuter för att de är billigare att anställa än äldre mer erfarna terapeuter och att de som organiserar vården har synen att psykisk ohälsa ska kunna behandlas enligt samma mall för alla, enligt ett visst antal behandlingstillfällen.

Det är till och med så att när jag efter många månader äntligen fick komma på bedömning på den nya mottagningen så föreslår de privata terapier som om man ifall man kunnat betala själv hade köat frivilligt i flera månader. Men det speglar det dåliga läget och bristen på bra terapier som jag ser det.

 

Anonym skrev:

Ah, ledsen att jag misstog er! Men tror du inte KBT:ns djup varierar beroende på vad man fokuserar på? Jag menar, om de frågor man fokuserar på inte är djupa, då lär inte terapin bli det heller. Loppet behöver inte vara kört, utan jag skulle rekommendera att tala med den nya psykologen om hur du känner och hur ni skulle kunna anpassa terapin som bedrivs utifrån vad som fungerar för dig. Känna er fram och se lite vilka inslag som passar ihop med vilka och vad som ger bäst effekt för dig.