Tjenare vännen.
Tack för att du lättar på hjärtat igen. Hoppas det kändes bättre att få skriva av sig lite. Jag har läst ditt inlägg redan när det kom, och sen har jag funderat på det sedan dess.
Till att börja med beklagar jag verkligen. Otroligt tråkigt att höra att 2024 började så pissigt när 2023 bjöd på glimtar av ljus avslutningsvis. Dock kanske vi skulle varit förberedda på räntesmällen, så det var kanske lite av en falsk trygghet, men å andra sidan så får man ju verkligen se det som att vi kan vara tacksamma att ljusglimtarna ändå kom, ty annars hade vi suttit i ett djupare hål än vad vi gör nu. Så tummen upp för 2023, och om vi snackar tillsammans och tar allt i tur och ordning så vill jag utfärda en personlig garanti att vi kommer ge en tumme upp till 2024 även när det är över. Det kommer inte bli ditt sista år. Vi är med dig här och personligen är min tro på dig lika benfast som innan.
För det andra vill jag uppmana dig att andas lugnt och fint och hämta ett glas vatten, vin eller kaffe för jag tänker mig att det här inlägget kommer bli lite längre. Vi har en del att bena igenom. Jag vill i samma veva också bara höja en varningens finger för att nog stundom kommer låta lite hård, men som du redan vet är det när jag tror att du behöver höra det. Men du vet såklart mest om det själv, och hamnar jag fel så har du all rätt att avfärda mig som en utomstående som gissar fel hejvilt! 🙂
Så. Jag vet att mörker gärna kommer i kluster och att det lätt blir överjävligt när allt blir en sörja i huvudet som blir oöverkomlig, så vi tar allt i lugn och ro nu.
Till att börja med vill jag stanna upp kring dig som person lite. Att du är en fighter vet vi redan. Helvete vilken strid du har gått och helvete vad du behöver vila. Det kommer. Jag vill dock hävda att den här stridspersonligheten också har en baksida, ty jag får känslan att den gärna skymmer sikten för vad som är viktigt. Du är inne i en strid som du verkligen har vänt ut och in på dig själv för att vinna, men jag vill stanna upp lite och ber dig reflektera över den. Vad handlar det egentligen om?
Jo. Lejonparten är att du – i din iver att vara en bra pappa – har levt över dina tillgångar, och du står nu upp och tar konsekvenserna av det som en ärlig man. Du betalar av för att du har satt framför allt din son i första rummet. Det finns inte en människa i världen som kommer klandra dig för det. De skulderna du har samlat på dig kan du med enkelhet beta av, speciellt eftersom du har fått beviljat ett samlat lån på den summan nyligen. Där finns inga problem.
Men sen kommer den här sommarstugan. Du har gett din son ett liv med en sommarstuga. Det är få förunnat. Du har kunnat se till att dina föräldrar kan bo i en sommarstuga om somrarna. Det är få förunnat. Nu har den sommarstugan fyllt sitt syfte på jorden. Jag kommer vara hård här, men jag ser ingen annan utväg än att sälja den. Det är nyckeln till allt.
Jag vet att du just nu säger att den är utanför spelplanen, och jag förstår dig. Vem fan är jag att säga det? Jag kommer faktiskt inte på något bra argument för varför jag skulle ha rätten för att komma med det förslaget. Men det enda jag ber om är att reflektera över följande:
Ränteläget är piss nu. Ränteläget är piss för alla människor. Det har gjort att folk förlorat sina hus och andra tillgångar. Ingen slinker undan. ÄR det då inte det här ett tecken från en högre makt till dig att i alla fall lyfta frågan till dina närmaste? Det kommer inte ett bättre läge än det här. Bara säga: “Alltså shit. Den här räntan alltså. Just nu vet i fan om jag kommer att klara sommarstugan. Hur är det för er?” Det är ingen skamfylld fråga att ställa.
Jag vet att du känner en skam för detta. Det är inte så som att jag inte kan låtsas som att jag inte förstår det, men om du tänker tillbaka på tiden i sommarstugan, så gissar jag att det framför allt är minnen med dina nära och kära där som klämmer åt närmast hjärtat? Kanske framför allt med din son? Det är de som betyder något, och de kommer finnas kvar. Sommarstugan har bara varit en kuliss och är utbytbar. Det är minnena och kärleken som har byggt upp betydelsen för sommarstugan. Utan er där så är det bara några väggar och ett tak.
Så jag ska inte tjata om det, men vore det inte något slags romantiskt slut att låta den gå nu? Kanske till en småbarnsfamilj som också vill ge sina barn fina sommarminnen från uppväxten? Den har gjort så mycket för dig, men nu är det kanske färdigt. Vad din son anbelangar så kommer ju i sanning inga fler barndomsminnen att vävas där. Istället skulle jag gissa att han nu ser fram emot att i stället få umgås med sin far, och känna din närhet som stöttning genom livet för honom. Det är värt så mycket mer. Dessutom. För pengarna som då blir fria skulle du ju kunna hugga av de övriga skulderna och börja koncentrera mer på dig själv och framtida investeringar
Det var jobbigt att skriva, för jag vill inte vara hård mot dig, men jag lovar att det inte kommer att återkomma mer i den här texten.
—–
Jag skrev innan att jag har tänkt mycket på ditt inlägg, och det gör jag återkommande när du skriver. Jag lägger inte ner lika mycket tankekraft om dagarna på de andra här i forumuet, men det är något speciellt med just dig. Du verkar vara en sån fin person och det finns något extremt orättvist att just du ska ta smällen för det.
Men det är just också att du tar smällen och vill kämpa dig igenom skiten för att gå vidare som gör att jag känner en sådan hoppfullhet mot dig. Du kommer att ta dig igenom det här. Det är jag säker på.
Men det kommer att krävas att du ställer om din mentalitet lite. Det är helt sant att jag inte vet allt kring omständigheterna kring dig, men av vad jag kan läsa mig till så lägger du väldigt stor vikt vid “skammen” om sanningen kom fram. Jag tror att du har gjort den onödigt stor. Hur mycket du än har levt i sus och dus innan så är det inte det som definierar dig. Finansiella problem drabbar oss alla. Jag har två grannar som köpte sitt hus här för ett år sedan. Nu – nästan på dagen ett år sedan de köpte det – har de sålt det igen…för en halv miljon mindre än vad de köpte det för. De hade helt enkelt inte råd att ha kvar det som ränteläget är nu. Skamfyllt? Ja. Kommer jag tänka annorlunda kring dem om nu för att det gick som det gick? Inte det minsta.
De klokaste jag vet, och de jag har som förebilder i min närhet är de som lagar efter läge och som är handlingskraftiga när skiten träffar fläkten. Ibland går det bara inte vägen, och då får man backa och starta om. Jag är själv inte speciellt bra på det, men jag försöker leva efter den devisen. Att nöta på och försöka kämpa sig igenom det är jättebra om problemen är överkomliga inom en snar horisont, men det gäller att hitta balansgången så att inte väger över mot att stoppa huvudet i sanden och hoppas på det bästa.
Jag säger inte att det är där du är nu, men jag säger att du bör reflektera kring din situation och vem du är. Vore inte det bästa att släppa på några av dina bördor så du kan fortsätta investera i dig själv och din son? Både han och du har ett långt liv kvar att leva och många fler äventyr tillsammans och var för sig.
Kämpa på nu för hans och din egen skull. Jag vet att du är klok nog för att veta att självmord inte är den rätta utvägen. Jag vet att din son föredrar att ha dig, med eller utan övriga tillgångar. Jag vet att du vet det.
Tänk på dig själv nu också, vännen. Det är inget liv att jobba heltid på ett jobb och sen komma hem för att jobba heltid ett annat jobb, bara för att hålla näsan över vattnet ytterligare en månad. Släpper du på dina bördor kan du fortfarande jobba som personlig assistent, men du kan då göra det för att du har en sådan passion att hjälpa andra. Och vore det inte något speciellt?
Vore det heller inte speciellt att få ägna dig åt något annat du gillar? Att få tid till en hobby eller åka och hälsa på din son när han börjar att studera.
Vi tar allt i små steg nu. Ett steg i taget.
Först skulle jag rekommendera att du försöker formulera något att säga till valfri av dina nära. Du behöver inte lägga fram hela sanningen om du inte vill. Vira in delar av sanningen i lite vita lögner eller något. Bara att få av det från ditt bröst tror jag kommer hjälpa dig en hel del.
Känn ingen skam. Var inte rädd. Om jag ens kommer upp till en bråkdel för vad du gjort för andra i livet kommer jag vara stolt, och jag vill att du ska kunna vila i den känslan.
Försök att sova gott nu. Vi hörs. (Du behöver inte skriva lika långt tillbaka 😀 )
