slutet är nära pga skuldsatt

[Blue Byqite]

Hej igen!

• Det var väldigt fint det du skrev om de varma känslorna när sonen körde iväg med sin bil. Jag kan verkligen förstå den varma känslan i bröstet. Stoltheten!
  Men synd att det var endast en pust av värme i dagar och veckor av mörker som följde efter. Jag har sagt det innan, men jag måste säga att jag har den djupaste empati för ditt sug efter att få vila.

  Jag kom ihåg en gång när jag överrumplad på de mest oväntade av ställen när jag mådde som sämst. Jag skulle byta däck på bilen och körde in i en bilverkstad. När jag stannade såg jag att de hade ett papper uppsatt på dörren. Det stod bara Matt 11:28 och intet mer.

  När jag satte mig ner i väntrummet googlade jag på det bara av nyfikenhet, och citatet var endast “Kom till mig, alla ni som arbetar och bär på tunga bördor, så skall jag ge er vila”.

  Sen satt jag där, ensam i ett väntrum på en smutsig däckverkstad och tårarna bara flödade. Jag vet inte vad det citatet gjorde med mig, men suget efter att få vila efter att ha kämpat så hårt. Det är målet. Och du ska sannerligen inte skämmas för att de dumma tankarna om att bara avsluta allt kommer. Vi alla förstår dem och ingen dömer dig för det. Men det är inte vilan du eftersträvar. Det vill jag ändå påstå att jag vet. Jag läser i dina inlägg att du ändå, hur mycket det än bär dig mot, är fast förvisad om att du ska baxa den här jävla båten i hamn. Även om du tvivlar på din förmåga att göra det. Men helvete vad jag är säker på att du grejar det.

  Tillbaka till det konkreta. Jag har nämnt det innan, men om vi ska se saker från någon ljus sida så har du mängder med möjligheter framför dig. Glöm allt det mörka nu. Vi fortsätter att bolla idéer till varandra och har fokus på målet. Jag tänker så här, och ursäkta nu om jag bara slänger både idéer och förslag från höften nu, men here goes nothing:

• Hur går det med samlingslånet?
• Grabben är 18, och även om det låter hårt så är det god tid att han börjar försörja sig själv. Har ni pratat om att han kanske ska studera eller betala hyra hemma? Eller varför inte jobba?
• Jag förstår att det här inte på långa vägar känns som en prio nu, men ska du inte försöka skaffa dig någon kärlek? Rent ekonomiskt kommer ju inte det göra någon skillnad först förrän på längre sikt. Men kortsiktigt kanske du får någon att prata med och kämpa mot livet med.
• Ditt boende som du har idag. Finns det tankar på att kanske “uppgradera” dig till något mindre och på så sätt få ner kostnaderna?
• Har du några sparade pengar på fonder och annat som skulle kunna tas ut i klumpsumma och betala av en bit av lånet?
• Ju mer jag tänker på sommarstugan, så tänker jag också att det ändå kanske är tid att göra sig av med den. Sonen har ju fått sina år där. Finns det någon möjlighet för den andra parten att köpa ut dig därifrån?

Avslutningsvis gillar jag skarpt uppmaningen du fick ovan, med klichén om att du faktiskt, hur du än vrider och vänder på detta, har överlevt hittills och vilken otrolig resa du har gjort. Ge inte upp nu. Du kommer fixa det här. Och vi går mot ljusare tider. Dels för att du befinner dig på en viss del av livet där omkostnaderna väntas minska med tanke på att barnen flyger ur boet. Men också för att samhällsekonomin börjar vända tillbaka med sjunkande inflation.

Kämpa vännen!

[Olive Hojoco]

Hej!

Det var länge sen du, Olive Nitaca, hörde av dig och jag hoppas att du mår bra, så bra det går.

Min uppmaning var inte tänkt att uppfattas som skarp, bara som en liten, positiv, reminder, och jag hoppas innerligt att du inte missuppfattat.

Ville inte kasta in mig i er tråd heller, bara förmedla medkänsla och stödjande ord.

Hoppas på återhörande.

[Blue Byqite]

Hej! Ja, jag saknar dig med Nitaca. Du behöver inte svara men du ska bara känna att många här vill dig väl och att vi ska lösa det här tillsammas med dig. Jag har kollat in varje dag för att se om du har skrivit och känner mig lite orolig, men som sagt. Jag hoppas bara att du inte har tid att skriva här för att du håller på att ta hand om dig själv och din situation, så vi hörs, hoppas jag.

Hojoco. Jag tror inte du behöver vara orolig för ditt vidkommande. Det var en väldigt fin och stärkande kommentar, och jag är säker på att den gjorde långt mer gott än skada 🙂
Allt gott.

[Olive Nitaca]

Hej,

Jag blir mycket rörd och kan inte hålla tillbaka tårarna när jag läser vad ni skrivit, det värmer ändå in i hjärtat. Jag fick samlingslånet för mina krediter, vilket minskade månadskostnaden från 8100 kr till 2800 kr. Det kommer göra stor positiv påverkan på min ekonomi. Äntligen lite nedförsbacke tänkte jag, men dagen efter jag fick samlingslånet godkänt kallade företaget till infomöte gällande kommande omorganisation inom företaget. Jag kommer få en annan roll from årsskiftet, avtal är inte skrivit än. Den nya rollen kommer kräva mer närvaro på plats, dvs sämre möjlighet att styra mina tider och möjlighet att jobba hemifrån. Uppförsbacken blir att jag inte kan jobba extra som personlig assistent så mycket som jag gjort tidigare och detta kommer givetvis påverka ekonomin negativt. Fan, när jag precis kommit upp för backen och ska få lite nedförsbacke, så kommer det en ny uppförsbacke. Jag får i alla fall varje glad att jag har jobb, till och med två jobb.

Jag har inga fonder el sparade medel att ta ut, gällande stugan äger jag den till hälften och den andra ägaren är min bror och han kommer inte lösa ut mig. Har inte frågat men vill behålla den och om jag så ska jobba som fan ska den inte säljas och min andel ska gå vidare till min son.

Denna månad har varit tung, både fysiskt och psykiskt. Alla tankar på hur jag ska lösa min situation mm. I oktober har jag jobbat alla dagar i sträck, mån-fre och lör-sönd vecka efter vecka. Godkände tidrapporten för extrajobbet för oktober och det blev 162 h(det blir en bra lön nästa månad) och mitt ordinarie jobb 160 h. Vila kan jag glömma ett tag framåt, men jag har lagt in om ledigt från mitt ordinarie jobb och som personlig assistent mellan 16/12 och 29/12, ska jobba nyårshelgen som personlig assistent för att jag inte är bjuden på någon fest och då väljer jag att dra in pengar istället för att göra av med dem.

Gällande en relation så har jag inte vågat ta initiativ mot något sånt pga min situation och att jag skäms över denna. Jag har fått några inviter, men har inte mött upp dessa och då har dem nog tröttnat el trott att jag inte varit intresserad. Jag känner att mina känslor finns, men inte på det sättet än. Jag har fokuserat helt på jobb, träning och min son under många år och stängt av mina känslor gällande kärlek till en kvinna. Det vore trevligt och mysigt att få väcka upp känslorna igen och börja älska någon igen.
Jag och min son kramas mycket och han är den finaste som finns. Jag blir tårögd bara att tänka på hur fin han är och jag vill vara tillgänglig för honom som stöd i framtiden.

Jag kan ibland känna mig att jag måste ha någon diagnos, då jag inte kan nöja mig utan måste söka nytt jobb hela tiden. Vet inte vad jag söker. Tittat på filmen Into the wild och kan känna igen mig i honom, han söker något som han inte vet vad det är. Nu skulle jag inte göra som honom och gå oförberedd ut i vildmarken, men filmen är mycket bra och får igång tankarna vad som är viktigt i livet.

Jag fortsätter upp för backen och hoppas på att det kommer en nedförsbacke snart igen så jag få vila och ta hand om mig själv. Har satt upp mig för 100 h extrajobb i november, så det är bara att fortsätta jobba även om det är tungt och tar emot.

Jag vill återigen tacka för ert stöd och det känns skönt att få lufta mina känslor och tankar med andra.

Började imorse kl 06:00 på mitt ordinarie jobb och slutade där kl 16:00 och sedan började jag som personlig assistent kl 17 och slutar imorron kl 07:00, för att sedan börja kl 08 på mitt ordinarie jobb. Inga lediga timmar på dygnet här inte…

Jag önskar alla en fortsatt fin kväll.

[Blue Byqite]

Tjenare! Jävlar va glad jag är att se dig här! Verkligen ingen press att du måste göra det såklart. Med tanke på hur du avslutade ditt inlägg senast så förstår jag sannerligen att du inte har all tid i världen att sätta dig och skriva ett långt inlägg 😀

Herregud vilket pass ändå. 24 timmar non stop. Är det åtminstone sovande jour som gäller? Annars måste du ju sannerligen gå på ångor. Jag jobbade ett år på en av landets stora tidningar. Då åkte jag ofrivilligt på ett 24 timmarspass EN gång. Jag hallucinerade mer eller mindre på tåget hem. haha.

Men du. Till det du skrev. Det glädjer mig något enormt i allt det mörka att vi börjar få saker som går med oss nu. Samlingslånet gjorde du jävligt bra och vilken enorm skjuts det kommer ge! Då får du ju också plötsligt marginal att amortera om du skulle ha en månad med ett rejält överskott med. Allt blir lite mer översiktligt och dina näsborrar börjar i allafall få luftkänning där vid vattenytan. GRYMT! Och ja. Jag läste om att nedförsbacken där ganska tvärt förbyttes i en uppförsbacke med tanke på omorganisationen på jobbet. Det suger röv, så klart. Men vi får helt enkelt tänka på hur infernaliskt det hade sugit att få höra det och du INTE hade haft samlingslånet.

Hur ser det ut med övriga omkostnader på boende, sommarstuga, fordon och så vidare varje månad? Finns det något där som går att göra något åt? Dina föräldrar till exempel nyttjade ju sommarstugan stora delar av året. Betalar de för sig där?

Jag vet att det lite off limit, men jag har tänkt väldigt mycket på att din son som kör runt i en moppebil. Jag ber på förhand om ursäkt om jag frågat det innan, men finns det möjlighet att omvärdera det? En billigare EPA till exempel, eller att han kanske har sparkapital att köpa en egen bil nu, så det avlastsar dig lite granna. För även om jag verkligen känner att din kärlek till honom är absolut högst upp på priolistan, så kanske det ändå finns saker där att skruva på utan att han skulle känna att han kommer i kläm, speciellt nu när han är över 18 år.

Nä. Jag förstår att grejen med att tänka på relationer i övrigt nu kanske inte är någon prio. Det kan vi lämna därhär. Var bara en flyktig tanke då jag är mån om att du lasta av ditt psyke någonstans. Med tanke på att du är en i övrigt framgångsrik man som är kärleksfull och som verkar mån om att vara i form så lär erbjudaden om det finnas kvar även efter du röjt dig igenom det värsta träsket i det här. Vi tar det då istället. Lova mig bara att du lägger lite manke till det sen efteråt, för du behöver en famn att få somna i.

Förstår avslutningsvis tankarna till into the wild. Det var länge sedan jag såg den nu och tar det i läxa att se om den till nästa gång. Det är nog många som känner ett sug att få lämna samhället och bara försvinna ut i skogen, och det finns det också fog för. Det är jävligt mycket som är knäppt med det här samhället, men i grunden finns limmet att vi trots allt är ett flockdjur, så ska man vara med flocken får man tugga i sig den andra lite mer cyniska skiten med.
Jag brukar se om “Sånger från andra våningen” varje gång jag känner att jag vill kalibrera min avsky till samhället. Om du inte sett den så vill jag dock understryka att jag INTE rekommenderar dig att se den. Den är så mörk att jag efter första gången hade svårt att gå utanför min dåvarande studentlägenhet. Det var först när jag såg om den som jag började inse den sanslösa mörka humorn i den, och nu har jag säkert sett den runt 13 gånger 😛

Du. Jag ser fram emot att höra från dig igen framöver. Låt det ta tid och det är inte alls meningen att stressa när jag eller andra skriver att vi är oroliga. Det får ta den tid vi tar, och så länge du kämpar för att må bättre så får vi vackert hålla oss.

Sköt om dig!

[Olive Hojoco]

Hej!

Kan bara instämma, mycket skönt att höra från dig Nitaca och att det verkar gå något bättre för dig nu. Nästa nedförsbacke kommer, så måste det ju bli, bara att hålla ut.

Tack Byqite för uppmuntrade orden också.

Ta hand om er.

[Olive Hojoco]

Hej!

Det var länge sedan och jag hoppas att allt är bra och att det numera inte blivit ytterligare nåt uppförsbacke.

Har varit inne och kollat då och då om nya inlägg kommit, för jag tycker om er konstuktiva och hoppgivande konversation.

Önskar en fridfull adventstid.

[Olive Nitaca]

Hej igen,

Det är mycket jobb, både på mitt ordinarie heltidsjobb som behöver säkerställas innan jag går på ledighet, samt har det varit mycket sjukfrånvaro på mitt andra jobb som personlig assistent, vilket gjort att jag ställt upp extra(kanske lite för mycket som vanligt), men det ger mig extra pengar nu i december vilket är skönt. Jobbade 180 h i november och kommer jobba 187 h i december som personlig assistent. Jag jobbar dagtid, kväll, natt och helg, vilket har gjort att det inte finns tid till annat t ex har jag inte tränat på fyra veckor och inte hunnit med att fika med någon kompis. Jag ser fram emot att få vara ledig snart i december från båda jobben i två veckor. Ska åka till småland med sonen och träffa mina föräldrar m fl. Sonen har fått körkort sedan oktober och jag hade sparat pengar sedan han föddes till moped, körkort, bil mm. Jag hade delat kostnaden med hans mamma. Så nu har han körkort och en bil(kostade 44.000 kr). Dessa pengar har alltid varit tänkta till min son och det fanns inte en tanke på att använda dem till att lösa mina ekonomiska problem. Når sonen föddes startade jag ett fondsparkonto som han fick tillgång till när han blev 18 och det fanns 100.000 kr där, samt hade mina föräldrar sparat på samma sätt och där fick han 66.000 kr, sedan hade hans mormor sparat pengar till honom och det blev 50.000 kr, sedan har jag sparat i hsb(danske bank) som ger förtur till hyresrätt el kan han använda pengarna till en bostadsrätt och där har han 20.000 kr. Tyvärr har inte hans mamma sparat något till honom… Sonen går en ekonomisk linje på gymnasiet och är försiktig med sina pengar som han fått nu. Vi pratade om att han ska börja spara minst 300 kr/månad i fonder(fortsätta med nuvarande fondkonto) för att säkra hans framtid då alltid är bra att ha ett sparkapital.

För tillfället känns det som lite nedförsbacke. Den enda jag kramar är min son, men saknar närhet och få kunna visa känslor till en kvinna.
Alla julklappar är inköpta, ej på kredit.
Jag har alltid tyckt om att ge framför att få, tänker på mig själv i andra hand. Detta är inget jag kommer el vill ändra på, men det gör att jag glömmer mig själv rätt ofta. Jag behöver börja tänka på mig själv och vad som är bra för mig.(kanske jobba mindre för att må bättre och få tid till annat mm).

Jag har varit och vandrat ensam ett antal gånger och det är skönt att få vara ensam, pressa kroppen, gråta och bryta ihop för att sedan börja bygga upp igen. Är sugen på en vandring i aug-24.

Jag blir varm och tårögd när jag läser era svar. Stort tack alla för era fina kommentarer.

Jag önskar er alla en fin jul och nyår.

[Blue Byqite]

Hej! Jag läste ditt inlägg när du skrev det. Sen kom livet emellan med barn, och jul- och nyårsfirande och du vet allt. Sen glömde jag av det. Fick dåligt samvete och tänkte skriva och så höll det på. Du vet hur det är 😀 Klart är att jag har tänkt på det ända sen du skrev.

Jag blir oerhört lycklig av att höra att du har/hade en nedförsbacke när du skrev. Överlag innehåller dina inlägg nu en annan luft än tidigare. Det finns en riktning mot framtiden och det är så fint att se det, även om jag förstår att det är en tuff väg kvar att vandra. Men du är på väg åt rätt håll. Varje steg är ett steg ifrån skiten du varit i. Den kan alltid komma motgångar och sånt skit längs med vägen, men slås inte ner av dem, för nu är du en ångare på rätt väg. 🙂

När jag läser stycket om att du gillar att ge mer än att få så börjar jag känna igen mig själv väldigt mycket i det du skriver. Jag är likadan och har verkligen inte velat ändra på det. Och jag kommer inte be dig göra det heller. MEN. Det var min sambo som uppmärksammande mig på att jag ger snarare än att få till den grad att jag faktiskt är självutplånande. Och jag kunde bara hålla med. Jag gillade verkligen inte att ta in mig själv i ekvationer. Trodde jag mådde bra av att låta bli.
Men jag har hittat en balans i det nu och jag kan bara tipsa om att du försöker göra detsamma. Fortsätt att ge och ge för allt du är värd. Det ÄR fint och inget du ska sluta med, men tänk varje gång att du också ska ha det bra. Man mår så otroligt mycket bättre när man inser att man själv är värd att ha det bra med. Att man inte bara är ett verktyg till andras lycka.

Hoppas resan ner till Småland var fin! Hoppas du vinkade lite när du swishade förbi Vättern, för det är kring där jag huserar, utanför Jönköping.

Jag kan intel längre önska en god jul och ett gott nytt år, men jag kan önska en lycklig start på året, och en förhoppning att ni också får njuta av lite mer soltid per dag än innan. 🙂

[Olive Nitaca]

Hej,

 

2023 har varit tufft med mycket jobb och lite vila. Var ledig två veckor i december från båda jobb och det var helt underbart, hade sovmorgnar till kl 09:00 och sedan lång frukost till kl 10:00. Kände hur trött jag verkligen var efter allt jobb under 2023 och få dagar ledigt i sträck. Jobbade över nyår på extra jobbet för att det gav extra pengar, samt att jag inte fått någon inbjudan till någon nyårsfest(det var länge sedan jag fick en inbjudan och det har nog med mig själv att göra, då jag mer och mer undviker kontakt med vänner pga jag skäms över min situation.).

 

Tillbaka på mitt ordinarie jobb 2/1-24 och kör igång med mina arbetsuppgifter mm.

Någon dag efter kallas vi på kontoret till ett infomöte och där info ledningen att dem kommer göra en organisationsförändring med start 1 februari-24.

Det innebär för mig att jag får en annan roll(som jag haft tidigare på annat företag) och under mitt enskilda samtal får jag info att min nuvarande lön behöver justeras för att passa min kommande roll. Min lön kommer minska med ca 400 kr/månad from januari tom dec, från 45000 till 40000.

I min nya roll kommer jag inte kunna jobba extra lika mycket som tidigare pga längre restid till och från där jag ska vara placerad och jag kan inte jobba hemifrån längre. När jag jobbade hemifrån tidigare var restiden 10 min enkel från bostad till extra jobbet.

 

Detta körde igång tankarna och hur ska jag hantera detta mm.

Veckan efter fick jag meddelande om att villkoren för lånen på stugan kommer villkorsändras med start i januari, mars och juni.(olika lån).

Detta kommer öka månadskostnaden från idag 2700 kr till 7700 kr(ökning med 5000 kr), räntan går från 1,64 % till 5,94 %.

2024 började fan inte bra, uppförsbacke igen. Inte nog med det så fick jag problem med en tand första veckan i januari och den kommer behöva rotfyllas. Aldrig gjort en rotfyllning innan och tycker inte om känslan av att höra en borr och smärtan.

Jag kan ta smärta på andra ställen i kroppen, men just tänderna och ljudet av borr kan jag leva utan. Och givetvis är rotfyllningen gratis, inte. Ca 10-15 tusen kommer det kosta.

Handlingsplanen startade i huvudet när jag fick dessa besked.

Jag behöver hitta nytt heltidsjobb med månadslön på minst 45.000 kr och fram tills dess ta alla extra pass jag kan få som personlig assistent, samt söka extrajobb på kvällar med start kl 18-19 och sluta senast kl 06:00.

Finns det några lån som jag förhandla ned räntan på?

Sälja nuvarande bil och lösa billånet, köpa en billigare bil utan billån med billigare försäkring.

Gå igenom alla utgifter och kolla vilka som är påverkningsbara. Har tidigare tagit bilen lite för ofta till jobbet av bekvämlighet, nu blir det bussen som gäller även om det blir längre restid(från 35 min till 80 min med buss).

Får jag inte ihop detta då kommer jag behöva kasta in handduken och avsluta allt.

Det finns ingen chans att jag kommer öppna upp mig och berätta om min situation för att få hjälp.

Jag ändrade villkor under 2023 för min tjänstepension, dvs jag la till familjeskydd, 19000 kr kommer betalas ut per månad under 10 år till min son om jag mot förmodan skulle avlida innan pension börjar betalas ut.

Funderar och försöker förstå hur jag lyckats sätta mig i denna situation?
Kommer till insikt att jag vill hjälpa andra före mig själv, vill vara ett föredöme utåt gällande framgång och visa upp prylar och en livsstil. Med facit i hand så tänkte jag fel, förutom att hjälpa andra(kommer alltid vilja hjälpa andra vid behov). Det är lätt att vara efterklok och tänka hur fan kunde det bli så här.

Jag önskar alla en fin dag.

Just nu känns det som 2024 kommer mitt värsta år någonsin och kanske mitt sista…

 

 

 

[Blue Byqite]

Tjenare vännen.

Tack för att du lättar på hjärtat igen. Hoppas det kändes bättre att få skriva av sig lite. Jag har läst ditt inlägg redan när det kom, och sen har jag funderat på det sedan dess.

Till att börja med beklagar jag verkligen. Otroligt tråkigt att höra att 2024 började så pissigt när 2023 bjöd på glimtar av ljus avslutningsvis. Dock kanske vi skulle varit förberedda på räntesmällen, så det var kanske lite av en falsk trygghet, men å andra sidan så får man ju verkligen se det som att vi kan vara tacksamma att ljusglimtarna ändå kom, ty annars hade vi suttit i ett djupare hål än vad vi gör nu. Så tummen upp för 2023, och om vi snackar tillsammans och tar allt i tur och ordning så vill jag utfärda en personlig garanti att vi kommer ge en tumme upp till 2024 även när det är över. Det kommer inte bli ditt sista år. Vi är med dig här och personligen är min tro på dig lika benfast som innan.

För det andra vill jag uppmana dig att andas lugnt och fint och hämta ett glas vatten, vin eller kaffe för jag tänker mig att det här inlägget kommer bli lite längre. Vi har en del att bena igenom. Jag vill i samma veva också bara höja en varningens finger för att nog stundom kommer låta lite hård, men som du redan vet är det när jag tror att du behöver höra det. Men du vet såklart mest om det själv, och hamnar jag fel så har du all rätt att avfärda mig som en utomstående som gissar fel hejvilt! 🙂

Så. Jag vet att mörker gärna kommer i kluster och att det lätt blir överjävligt när allt blir en sörja i huvudet som blir oöverkomlig, så vi tar allt i lugn och ro nu.

Till att börja med vill jag stanna upp kring dig som person lite. Att du är en fighter vet vi redan. Helvete vilken strid du har gått och helvete vad du behöver vila. Det kommer. Jag vill dock hävda att den här stridspersonligheten också har en baksida,  ty jag får känslan att den gärna skymmer sikten för vad som är viktigt. Du är inne i en strid som du verkligen har vänt ut och in på dig själv för att vinna, men jag vill stanna upp lite och ber dig reflektera över den. Vad handlar det egentligen om?

Jo. Lejonparten är att du – i din iver att vara en bra pappa – har levt över dina tillgångar, och du står nu upp och tar konsekvenserna av det som en ärlig man. Du betalar av för att du har satt framför allt din son i första rummet. Det finns inte en människa i världen som kommer klandra dig för det. De skulderna du har samlat på dig kan du med enkelhet beta av, speciellt eftersom du har fått beviljat ett samlat lån på den summan nyligen. Där finns inga problem.

Men sen kommer den här sommarstugan. Du har gett din son ett liv med en sommarstuga. Det är få förunnat. Du har kunnat se till att dina föräldrar kan bo i en sommarstuga om somrarna. Det är få förunnat. Nu har den sommarstugan fyllt sitt syfte på jorden. Jag kommer vara hård här, men jag ser ingen annan utväg än att sälja den. Det är nyckeln till allt.

Jag vet att du just nu säger att den är utanför spelplanen, och jag förstår dig. Vem fan är jag att säga det? Jag kommer faktiskt inte på något bra argument för varför jag skulle ha rätten för att komma med det förslaget. Men det enda jag ber om är att reflektera över följande:

Ränteläget är piss nu. Ränteläget är piss för alla människor. Det har gjort att folk förlorat sina hus och andra tillgångar. Ingen slinker undan. ÄR det då inte det här ett tecken från en högre makt till dig att i alla fall lyfta frågan till dina närmaste? Det kommer inte ett bättre läge än det här. Bara säga: “Alltså shit. Den här räntan alltså. Just nu vet i fan om jag kommer att klara sommarstugan. Hur är det för er?” Det är ingen skamfylld fråga att ställa.

Jag vet att du känner en skam för detta. Det är inte så som att jag inte kan låtsas som att jag inte förstår det, men om du tänker tillbaka på tiden i sommarstugan, så gissar jag att det framför allt är minnen med dina nära och kära där som klämmer åt närmast hjärtat? Kanske framför allt med din son? Det är de som betyder något, och de kommer finnas kvar. Sommarstugan har bara varit en kuliss och är utbytbar. Det är minnena och kärleken som har byggt upp betydelsen för sommarstugan. Utan er där så är det bara några väggar och ett tak.

Så jag ska inte tjata om det, men vore det inte något slags romantiskt slut att låta den gå nu? Kanske till en småbarnsfamilj som också vill ge sina barn fina sommarminnen från uppväxten? Den har gjort så mycket för dig, men nu är det kanske färdigt. Vad din son anbelangar så kommer ju i sanning inga fler barndomsminnen att vävas där. Istället skulle jag gissa att han nu ser fram emot att i stället få umgås med sin far, och känna din närhet som stöttning genom livet för honom. Det är värt så mycket mer. Dessutom. För pengarna som då blir fria skulle du ju kunna hugga av de övriga skulderna och börja koncentrera mer på dig själv och framtida investeringar

Det var jobbigt att skriva, för jag vill inte vara hård mot dig, men jag lovar att det inte kommer att återkomma mer i den här texten.

—–

Jag skrev innan att jag har tänkt mycket på ditt inlägg, och det gör jag återkommande när du skriver. Jag lägger inte ner lika mycket tankekraft om dagarna på de andra här i forumuet, men det är något speciellt med just dig. Du verkar vara en sån fin person och det finns något extremt orättvist att just du ska ta smällen för det.

Men det är just också att du tar smällen och vill kämpa dig igenom skiten för att gå vidare som gör att jag känner en sådan hoppfullhet mot dig.  Du kommer att ta dig igenom det här. Det är jag säker på.

Men det kommer att krävas att du ställer om din mentalitet lite. Det är helt sant att jag inte vet allt kring omständigheterna kring dig, men av vad jag kan läsa mig till så lägger du väldigt stor vikt vid “skammen” om sanningen kom fram. Jag tror att du har gjort den onödigt stor. Hur mycket du än har levt i sus och dus innan så är det inte det som definierar dig. Finansiella problem drabbar oss alla.  Jag har två grannar som köpte sitt hus här för ett år sedan. Nu – nästan på dagen ett år sedan de köpte det – har de sålt det igen…för en halv miljon mindre än vad de köpte det för. De hade helt enkelt inte råd att ha kvar det som ränteläget är nu. Skamfyllt? Ja. Kommer jag tänka annorlunda kring dem om nu för att det gick som det gick? Inte det minsta.

De klokaste jag vet, och de jag har som förebilder i min närhet är de som lagar efter läge och som är handlingskraftiga när skiten träffar fläkten. Ibland går det bara inte vägen, och då får man backa och starta om. Jag är själv inte speciellt bra på det, men jag försöker leva efter den devisen. Att nöta på och försöka kämpa sig igenom det är jättebra om problemen är överkomliga inom en snar horisont, men det gäller att hitta balansgången så att inte väger över mot att stoppa huvudet i sanden och hoppas på det bästa.

Jag säger inte att det är där du är nu, men jag säger att du bör reflektera kring din situation och vem du är. Vore inte det bästa att släppa på några av dina bördor så du kan fortsätta investera i dig själv och din son? Både han och du har ett långt liv kvar att leva och många fler äventyr tillsammans och var för sig.

Kämpa på nu för hans och din egen skull. Jag vet att du är klok nog för att veta att självmord inte är den rätta utvägen. Jag vet att din son föredrar att ha dig, med eller utan övriga tillgångar. Jag vet att du vet det.

Tänk på dig själv nu också, vännen. Det är inget liv att jobba heltid på ett jobb och sen komma hem för att jobba heltid ett annat jobb, bara för att hålla näsan över vattnet ytterligare en månad. Släpper du på dina bördor kan du fortfarande jobba som personlig assistent, men du kan då göra det för att du har en sådan passion att hjälpa andra. Och vore det inte något speciellt?

Vore det heller inte speciellt att få ägna dig åt något annat du gillar? Att få tid till en hobby eller åka och hälsa på din son när han börjar att studera.

Vi tar allt i små steg nu. Ett steg i taget.

Först skulle jag rekommendera att du försöker formulera något att säga till valfri av dina nära. Du behöver inte lägga fram hela sanningen om du inte vill. Vira in delar av sanningen i lite vita lögner eller något. Bara att få av det från ditt bröst tror jag kommer hjälpa dig en hel del.

Känn ingen skam. Var inte rädd. Om jag ens kommer upp till en bråkdel för vad du gjort för andra i livet kommer jag vara stolt, och jag vill att du ska kunna vila i den känslan.

Försök att sova gott nu. Vi hörs. (Du behöver inte skriva lika långt tillbaka 😀 )

 

 

[Pink Huhiri]

Att känna skam och ångest är förståeligt, men det är viktigt att komma ihåg att du inte är ensam och att det finns människor som bryr sig om dig och vill hjälpa. Att öppna upp för någon i din närhet eller att söka professionell hjälp kan vara det första steget mot att bryta den isolering och förtvivlan du känner.

Du nämnde att du har skrivit ned dina känslor under en längre tid. Jag skulle starkt rekommendera att dela dessa tankar med en professionell, som en terapeut eller rådgivare, som kan ge dig stöd och hjälpa dig att hitta lösningar för din situation.