otrogen i flera år

[Red Kymify]

Hur har det gått? Är själv en kille i liknande sits (kommer en tråd snart…). Har varit otrogen mot min fru i fem år med ett ex som jag sprang på. :/ Blev påkommen och fick en rejäl tankeställare – vad vill jag egentligen? Kom fram till att jag vill vara kvar och att jag kan få allt jag behöver hos min fru, om jag bara själv beter mig annorlunda och öppnar mig mer.

Det som känns värst är att jag sårat henne så mycket. Vi har kommit fram till att vi älskar varandra men hennes självförtroende och självkänsla är skadat och hon vet inte om hon kan fortsätta med mig eftersom hon påminns av min otrohet hela tiden.

Anonym skrev:

Det kan inte vara lätt tror jag. Och man vill ju inte lämna brödsmulor bakom sig genom att prata om detta i en gemensam kompis krets. Tror nästan det hade hjälpt om du hittar en utomstående kompis att försöka prata med. Någon objektiv. Risken för misstag minimeras då och det kan ju inte skada att studsa bollen mot någon annan och se om det ger ett annat perspektiv. En kurator kanske? Iaf mvh.

 

Jag går hos en terapeut för att jag har problematik med t ex ångest och stress. Men jag vågar inte ens erkänna där. Vi kopplar min stress mot arbetsliv och andra privata faktorer, men förmodligen är ju den här relationen också en stor anledning till att jag inte mår bra. Men också en anledning till att jag mår bra… Jag funderar ofta på framtiden och hur detta kommer sluta… För på något vis kommer allt ta slut och det skrämmer mig på så många vis.

Red Kymify skrev:

Hur har det gått? Är själv en kille i liknande sits (kommer en tråd snart…). Har varit otrogen mot min fru i fem år med ett ex som jag sprang på. :/ Blev påkommen och fick en rejäl tankeställare – vad vill jag egentligen? Kom fram till att jag vill vara kvar och att jag kan få allt jag behöver hos min fru, om jag bara själv beter mig annorlunda och öppnar mig mer. Det som känns värst är att jag sårat henne så mycket. Vi har kommit fram till att vi älskar varandra men hennes självförtroende och självkänsla är skadat och hon vet inte om hon kan fortsätta med mig eftersom hon påminns av min otrohet hela tiden.

 

Ja du, hur det gått. Det var två år sedan jag startade denna tråden och vi är fortfarande i en “relation” med varandra och jag är fortfarande gift. Det har blivit en så naturlig del av mitt liv och vardag att jag nästan vant mig… Det är som att jag accepterat att jag inte kommer kunna bryta denna situation eller någonsin landa i vad jag eller “vi” vill. Det kommer väl sluta i katastrof, i och med att det finns ovetande respektive med i bilden.

Jag förstår din fru. Jag hade också haft otroligt svårt att hitta förtroendet igen, förmodligen aldrig. Jag har som sagt lämnat relationer pga otrohet förut och vet hur ont det kan göra och hur mkt det förstör. Dock kan jag säga att min egna erfarenhet nu har satt saker i perspektiv. Jag är inte lika svart eller vit, jag tror att jag skulle kunna acceptera en otrohet från min man nu för jag vet att man kan älska/behöva/vilja ha flera relationer som verkliegn betyder något.

 

Hur har det gått för er?

Hej!

jag är inne i en fruktansvärd depression och ångest. Jag är tillsammans med min man sedan jag var ung, nu är det 20 år plus. Har varit otrogen mot honom lite några gånger i början men det betydde aldrig nåt och jag glömde snabbt helt bort det. Vi har tre underbara barn. Relationen har väl inte varit på topp vintern 20/21 kanske pga jobbstress och barn men jag har varit oerhört lycklig länge.
När Corona släppte våren 2021 och man kom ut och fick träffa människor igen blev jag dödligt förälskad i en mycket yngre kollega. Vi hade sex och han sa att han inte är kär i mig men det hjälpte inte. Jag var hög på kärlekens dopamin och tänkta bara på honom dag som natt i flera månader. Sov nästan inget. Vi träffades några gånger och kysstes och chattade. Jag kände mig som jag skulle dö av krossat hjärta hela tiden. Han var för omogen för att fatta vad han gjorde med mig även om jag berättade att jag kände mig som att jag skulle dö.
Nu när jag lyckats bryta kontakten har jag förstått att även om han hade varit kär i mig så hade vi aldrig kunnat bli lyckliga tillsammans, vi är för olika.

så nu har istället för känslan av krossat hjärt har en känsla av svek mot min man tagit över. Jag vill vara kär i min man. Han är perfekt och jag älskar honom. Varför kunde inte lyckan jag kände projiceras på honom istället för en slumpvis person som råkade vara där just då.

jag har inte sovit mer än fem timmar per natt i 8 månader. Sömnbristen gör depressionen värre.

jag har nu seriösa självmordstankar. Det blir inte bättre av att jag har ett högt uppsatt jobb med prövotid och lite ytterligare försvårande omständighet i livet just nu. Jag kan inte jobba när jag inte får sova.

jag inser att jag måste berätta för min man om allt men det känns så egoistiskt. Han har ju inte gjort något fel, varför ska han behöva lida.

jag skulle vilja radera detta ur min hemska hjärna. Men man kan inte ändra det som varit.

behöver höra att jag inte är en genomusel människa. Jag har väldigt lätt för att älska andra och de flesta tycker om mig.

men finns det nån väg ut ur detta förutom att ta slut på sig? Hur ska jag kunna leva med mig själv resten av livet?

har tänkt att monogami egentligen inte är naturligt för människan. Vi är programmerade att föröka oss så mycket det går. Därför finns känslan ”kär” dvs extremt kåt och det är samhällets normer som gör att vi straffas. Varför skulle detta drabba just mig?

några kommentarer på allt detta? Nån som känner igen sig?

hur kan man börja sova igen när ångesten härjar i huvudet?

[Red Kymify]

Anonym skrev:

Hur har det gått för er?

Ett steg framåt och två tillbaka. Jag har sedan augusti när jag blev påkommen berättat *en del* av sanningen för min fru. Sanningen är att jag inte berättade hela sanningen för jag visste att det skulle vara mycket värre att hantera…. vilket det visade sig vara eftersom hon fick reda på det. Min relation började tidigare… Till en början bara “strul” någon gång per år när vi befann oss på samma ställe, men när jag började jobba i samma stad där hon bor började vi träffas mer. Jag befann mig samtidigt i en väldigt jobbig sits hemma med ett flertal stora stressfaktorer i livet… och jag tillät mig att känna mer – bli förälskad – för att få en distraktion.

Min fru fick dra ur mig sanningen till slut, vilket resulterade i att det arbete vi hade gjort, där vi faktiskt närmat oss varandra, raserades totalt. Nu är vi inte på ruta ett utan vi är i ett sämre läge än när jag blev påkommen, erkände och lovade vara ärlig. Så jag har sabbat allt och hon mår fruktansvärt dåligt. Det känns *skit* kan jag säga…

Att jag har fortsatt ljuga har helt raserat hennes förtroende för mig. Vi har tre barn och hus och allt… så vi har inte bestämt någonting ännu – men just nu ser det inte så bra ut.