Dagliga gråtattacker

Nej det finns ingen hjälp för att kunna få bo i hus istället för lägenhet.Det måste finnas pengar om man ska bo i hus.Min mamma hade ett hus när hon levde, det var fuktskadat så där kunde jag aldrig vistas. Det är mest nybyggda hus som har bra inomhus miljö.Jag kommer aldrig ha råd med det.Även om det är litet handlar det om stora summor. Jag har växt upp i villa och trivs väldigt bra att bo så.Det tråkiga är att jag aldrig kan bo så som vuxen,trots att jag är över 50! Idag krävs det två personer som jobbar heltid för att det ska funka med lån och renoveringar osv  Jag förstår vad du menar,hade samma problem när jag hade sjukersättning, folk tyckte man borde jobba och bidra…Men jag mådde dåligt av det och kunde inte strunta i det…nu jobbar jag deltid men har ändå fått höra att jag får skylla mig själv som inte pluggade och såg till att få ett jobb med bra lön.Ingen förstår att jag inte klarar det, det syns inte utanpå!Jag kan få gliringar från min familj att jag inte har ambitioner…Det finns dom i min släkt som oxå har psykisk ohälsa men jobbar. De menar att man kan jobba ändå, att det är upp till en själv…Vad säger man? Finns ju inga argument då…  Därför jag inte träffar mina syskon och deras “lyckade” barn…

Det stämmer inte att det är upp till var och en om man vill jobba. Hade jag fått välja hade jag också haft ett arbete och tjänat mina egna pengar och gjort rätt för mig men nu står mitt psykiska mående i vägen för detta. Det är inte bara att jag själv känner att det inte fungerar av olika anledningar utan det är också att andra inte accepterar mig ute på en arbetsplats, där blir det så tydligt att jag har stora svårigheter men nu när jag har sjukersättning på heltid märks det inte på samma sätt.

Många förstår inte heller skillnaden mellan att klara av att jobba och orka ta hand om sin familj men för mig är det två helt olika saker som inte går att jämföra med varandra. Hade jag haft ett arbete, vilket det än hade varit, så min ork aldrig räckt till för att kunna ta hand om hemmet och barnen. Får också höra kommentarer om att jag ser glad ut, skrattar mycket, är mån om mitt yttre, är duktig på så mycket osv. och det är ju roligt men det förändrar inte min arbetsförmåga. Många gånger skrattar jag för att jag är nervös och stressad, ett av mina intressen är skönhetsvård och det känns viktigt att hitta saker att kunna må bra av. Man vet till slut inte vad man ska göra.

Har verkligen inga bra råd att ge just nu då jag själv känner mig besviken och en aning missnöjd. Det blir så ofta moment 22 av olika saker men du får ändå försöka tänka att du trots allt jobbar deltid, det är ju något att vara stolt över. Du har ett jobb, alltså bidrar du till samhället. Sedan kan man ju alltid göra mer och bättre men ska tänka så blir man ju deprimerad.

Berätta gärna och dela med dig om vad som gör dig missnöjd. Låter trevligt att du tycker om skönhetsvård. Jag tycker oxå om det till viss del och lägger gärna en slant på bra ansiktskräm och bodybutter och går till en bra frisör. Får oxå höra att jag skrattar mkt men det är för att jag tycker tystnad kan vara obekvämt med folk jag inte känner så bra. Nej jag kan inte vara stolt över att jobba eftersom jag inte kan göra mina arbetsuppgifter i den takt som krävs. Jag vantrivs..Jag mår för dåligt för att jobba och det märks såklart oxå.Chefen vill bli av med mig och vill att jag slutar själv…MEN jag får avslag när jag söker sjukersättning och även ibland när jag söker sjukpenning. Läkare säger ofta att det är bättre att jobba än att vara hemma på dagarna. De har noll förståelse för att jag inte klarar av ett arbetsliv.

Jag får inga andra jobb, har sökt massor. Är för gammal och har en lång historia av sjukskrivningar. Det är ingen som vill anställa en sådan person. Så nej jag har inget att vara stolt över. Det är tråkigt nog sanningen.Det är bara andra som får långa sjuk perioder.Känner flera med “bättre” jobb typ akademiker som  får långa sjukskrivningar på tex ett halvår. De är utbrända/utmattningssyndrom men själv har jag aldrig fått så lång sjukskrivning  när jag blivit utbränd. Har stora koncentrations problem, problem med närminne osv (förutom stark ångest ) sömnsvårigheter som påverkar dagsformen mycket. Det är ett enda slit att jaga sjukintyg från skeptiska läkare.. och när jag  får intyg från läkaren får jag avslag från fk. Orkar inte mer…Är livrädd för att sluta jobba oxå eftersom jag då inte har något att leva på. Det är helt vansinnigt att leva när man har det så här. Jag är i den åldersgruppen där det förekommer flest självmord. Många tror att det är unga som gör flest självmord men statistiken säger  att det är dubbelt så många i åldrarna 45-64.Jag tycker detta är en tuff ålder.Man ser klart vad livet blivit av, det är svårare att hitta en bra partner, få jobb, föräldrarna börjar bli sjuka eller dör…Konstigt att man inte hör talas om hur jävlig den här åldern är.Alla pratar om hur jobbigt det är att vara ung…Det ÄR jobbigt men saker går iaf reparera och chanserna är fler när man är ung och har hela livet framför sig.

Jag är väl förhållandevis ung men jag mår dåligt över att jag slösat bort så mycket av min tid på destruktiva saker. Har haft en mängd beroenden genom åren men aldrig fått någon bra hjälp för detta. Har jobbat mycket med min självkänsla på egen hand men just nu är jag i en svacka där jag styrs av mina hormoner vilket gör att jag får svårt att hantera mina känslor och mitt humör.

Känner att jag har otroliga krav från omgivningen, att jag har en stor familj är något jag valt själv och det trivs jag verkligen med men det är så mycket med andra saker som händer. Är lite splittrad men jag läser det du skriver.

Green dyjuse, om du läser här får du gärna återkomma.Det är din tråd. Jag har iaf inget emot om du bryter in i diskussionen , tvärtom. Om du vill alltså.

Anonym skrev:

Jag är väl förhållandevis ung men jag mår dåligt över att jag slösat bort så mycket av min tid på destruktiva saker. Har haft en mängd beroenden genom åren men aldrig fått någon bra hjälp för detta. Har jobbat mycket med min självkänsla på egen hand men just nu är jag i en svacka där jag styrs av mina hormoner vilket gör att jag får svårt att hantera mina känslor och mitt humör. Känner att jag har otroliga krav från omgivningen, att jag har en stor familj är något jag valt själv och det trivs jag verkligen med men det är så mycket med andra saker som händer. Är lite splittrad men jag läser det du skriver.

Är du säker på att det “bara” är hormoner? Vet att många skyller på hormoner men ofta förstärker det ett dåligt mående som man har i botten. Det är ofta inte hormonerna i sig som skapar dåligt mående. Har du någon att prata med?

Nej, det är absolut inte bara hormoner det handlar om. Däremot blir det värre när jag inte kan hantera detta. Jag började på allvar må dåligt när jag gick på mellanstadiet och sedan dess har jag funnits inom psykiatrin. Har en psykologkontakt sedan flera år. Det här är inget nytt för mig, därför vet jag också att det blir bättre. Just nu är det jobbigt men det vänder alltid även om det kan ta tid. Att jag har problem med olika beroenden är inget som direkt kommer fram eftersom jag är bra på att dölja vad jag egentligen håller på med. Det finns så mycket skam kopplat till detta och jag har blivit så van vid olika saker att jag knappt bryr mig.

[Green Dyjyse]

Anonym skrev:

Green dyjuse, om du läser här får du gärna återkomma.Det är din tråd. Jag har iaf inget emot om du bryter in i diskussionen , tvärtom. Om du vill alltså.

Jag ser att min tråd blivit kapad. (skojar bara)

Om jag ska återgå till mig själv så mår jag lite bättre. Men jag har ganska mycket ångest emellanåt. Men inte så många gråtattacker. Orkar inte ta tag i min situation och börja göra saker utanför min comfort zone. Det är väl det som är mitt största problem, att jag aldrig utmanar mig själv.

Börja med småsaker utanför din comfort zon, tex prata med någon du inte känner och se vad som händer.Jag har gjort det och ibland har det varit trevligt och to.m givande.

Anonym skrev:

Nej, det är absolut inte bara hormoner det handlar om. Däremot blir det värre när jag inte kan hantera detta. Jag började på allvar må dåligt när jag gick på mellanstadiet och sedan dess har jag funnits inom psykiatrin. Har en psykologkontakt sedan flera år. Det här är inget nytt för mig, därför vet jag också att det blir bättre. Just nu är det jobbigt men det vänder alltid även om det kan ta tid. Att jag har problem med olika beroenden är inget som direkt kommer fram eftersom jag är bra på att dölja vad jag egentligen håller på med. Det finns så mycket skam kopplat till detta och jag har blivit så van vid olika saker att jag knappt bryr mig.

Vad har du för beroenden? (Om du vill berätta ) Jag är beroende av sötsaker kan bara sluta periodvis. Just nu tröstäter jag ofta.

Tidigare drack jag för mycket och flydde in i tillfälliga relationer, har även haft spelmissbruk. Det är olika beroenden som avlöser varandra, har varit sötsaker och shopping den senaste tiden. Det är inte alltid jag känner mig motiverad att sluta även om det får negativa konsekvenser. Det är konstigt det där,jag vet att det man håller på med är fel och dåligt, ändå väljer jag att fortsätta.

Anonym skrev:

Tidigare drack jag för mycket och flydde in i tillfälliga relationer, har även haft spelmissbruk. Det är olika beroenden som avlöser varandra, har varit sötsaker och shopping den senaste tiden. Det är inte alltid jag känner mig motiverad att sluta även om det får negativa konsekvenser. Det är konstigt det där,jag vet att det man håller på med är fel och dåligt, ändå väljer jag att fortsätta.

Ja beroenden är rent känslomässiga dom biter inte på logik.Jag kan vara stenhård med att inte äta sött just den dagen men sedan sitter jag där med choklad och bullar på eftermiddagen, för att det var så jobbigt på jobbet….Det är så skämmigt att inte ha kontroll.Ser så många som kan ha det utan problem .De bara säger att det är dåligt för dem och då äter dom inte sånt…fattar inte att det kan vara så lätt för andra…