Dagliga gråtattacker

[Green Dyjyse]

Anonym skrev:

Har du sökt från vårdcentralen eller psykiatrin? Har du fått någon medicin? Depression måste man ta på allvar och man måste också söka hjälp innan det blir ännu värre. Jag har själv mycket ångest och försöker hitta olika sätt för att bli lugnare och få ett fungerande familjeliv. Det blir väldigt ofta en ond cirkel där allt hänger ihop. Det är i alla fall viktigt med stöd från omgivningen.

Jag sökte hjälp först gången 2001. Sedan dess har jag ätit sertralin, i olika doser samt några uppehåll. Har även pratat med 5-6 olika terapeuter/psykologer genom åren. Jag har bra stöd från min fru, plus att övriga släkten finns där. Det är mest frun jag talar ingående med, resten av släkten pratar jag lite mer övergripande med, om mitt mående. Jag har tre systrar, som alla tre haft olika psykiska problem.

Jag märker att du mår dåligt och att du har saker som tynger dig. Egentligen har jag inget direkt råd om hur du ska göra men jag vet hur det är behöva kämpa med olika saker i livet. Jag vet ingenting om din bakgrund, jag vet bara att saker som hänt i barndomen kan sätta djupa spår i vuxen ålder. Får man inte rätt stöd hemifrån eller i skolan kan det leda till problem många år senare. Det är min erfarenhet.

Den erfarenheten har jag också.De  är många som säger att dom har en lycklig barndom fast det fanns mycket där som skavde. Det kan vara svårt att orka se det. Bilden man byggt upp av en fin uppväxt raseras. Man måste kanske  konfrontera sina föräldrar och det är läskigt och svårt. Mina föräldrar förstod ingenting, de tyckte att jag hade  fått allt…så det är inte alltid så lätt att få dem att förstå..Man har inte upplevt flera barndomar att jämföra med. Det kan också hänt saker i anknytningen till föräldern  när man var baby och som man såklart inte kommer ihåg men som sätter spår i den psykiska hälsan när man är vuxen.

Ja, det är svårt det där men jag är övertygad om att saker vi upplever under vår barndom kan sätta djupa spår och är man en känslig person kan det leda till problem längre fram i livet. Jag tror att första steget är att erkänna för sig själv hur man känner, man har rätt till alla känslor. Tror också på att prata och bearbeta det man varit med om. Att förtränga saker kan fungera ett tag men blir ohållbart i längden.

Jag har själv en komplicerad relation till mina föräldrar så jag vet hur svårt det kan vara. I slutänden kan man bara ändra på sig själv och sin egen inställning. Vill ens föräldrar inte förstå kan man inte göra något åt det. Det tar så mycket på krafterna att försöka ändra på något som inte går.

Anonym skrev:

Ja, det är svårt det där men jag är övertygad om att saker vi upplever under vår barndom kan sätta djupa spår och är man en känslig person kan det leda till problem längre fram i livet. Jag tror att första steget är att erkänna för sig själv hur man känner, man har rätt till alla känslor. Tror också på att prata och bearbeta det man varit med om. Att förtränga saker kan fungera ett tag men blir ohållbart i längden. Jag har själv en komplicerad relation till mina föräldrar så jag vet hur svårt det kan vara. I slutänden kan man bara ändra på sig själv och sin egen inställning. Vill ens föräldrar inte förstå kan man inte göra något åt det. Det tar så mycket på krafterna att försöka ändra på något som inte går.

Ja verkligen. Mina föräldrar är inte i livet och på något sätt är det lättare, jag tyckte det var svårt att träffa dem och att möta känslan av frustration över att inte kunna säga till om saker som kom upp när vi sågs. När jag gjorde det blev det höga röster och anklaganden som slutade med att jag blev skammad och rädd..(kändes som ett barn på nytt trots att jag var över 40..) Fick höra att jag inte tog hänsyn utan bara ställer till bråk… Ändå längtade jag efter dem och ville verkligen ha en bra relation med dem.Jag blev ofta ignorerad när något av mina syskon kom dit, det blev så tydligt att jag inte var lika mycket värd som dem. Har aldrig sett mina föräldrar bråka med mina syskon trots att de var besvärliga, särskilt en av dom. Så redan där förstod jag att jag var en människa som inte var lika fin och bra som andra.

[Green Dyjyse]

Anonym skrev:

Ja verkligen. Mina föräldrar är inte i livet och på något sätt är det lättare, jag tyckte det var svårt att träffa dem och att möta känslan av frustration över att inte kunna säga till om saker som kom upp när vi sågs. När jag gjorde det blev det höga röster och anklaganden som slutade med att jag blev skammad och rädd..(kändes som ett barn på nytt trots att jag var över 40..) Fick höra att jag inte tog hänsyn utan bara ställer till bråk… Ändå längtade jag efter dem och ville verkligen ha en bra relation med dem.Jag blev ofta ignorerad när något av mina syskon kom dit, det blev så tydligt att jag inte var lika mycket värd som dem. Har aldrig sett mina föräldrar bråka med mina syskon trots att de var besvärliga, särskilt en av dom. Så redan där förstod jag att jag var en människa som inte var lika fin och bra som andra.

Jag har inga sådana problem med mina föräldrar. Jag är skillsmässobarn, men det hände så tidigt att jag inte kommer ihåg något. Mamma och pappa har inget agg mot varandra. Vi är sammanlagt sex syskon (många halvsyskon), men det är inget strul där heller. Alla kommer bra överens.

Ibland kanske det inte finns några direkra orsaker till att man mår dåligt. Det kan  bli jobbigt om man fokuserar för mycket på varför man mår dåligt.

Jag förstår hur du menar, känslan av att det är en lättnad samtidigt som du kan sakna dina föräldrar. Du behöver jobba med din egen självbild även om det är svårt när man är med om saker som gör att man inte känner sig tillräckligt bra. Skulle önska att du kunde hitta ditt eget värde och på något sätt acceptera det som varit. Jag känner igen mig så väl i der du skriver, vet hur komplicerat det kan vara.

Jag accepterade uppväxten mer eller mindre,förut. Jag tycker det har blivit värre med åren.Har trott att jag ska bli mer tillfreds med åren men det har jag inte blivit, tvärtom har jag insett att jag hade det värre än jag trodde och känner att jag blev mobbad i min egen familj.För mig är alltid frågan varför. Alla säger att det beror på att föräldrarna mådde dåligt.Men de borde väl se vad de gjort iallafall? De andra blev ju inte tilltryckta på samma sätt.Några flyttade innan bråken blev vardagsmat så dom behövde inte stå ut med lika mycket. Dom skulle nog inte förstå det jag gått igenom. Hur hittade du ditt värde? Jag har testat affirmationer men det har inte alls funkat.Jag får värde av att någon tycker om mig.Men det är sällan någon gör det på riktigt, mest flyktiga kontakter men inget som håller.Inte ens partnern orkar förstå mig eller ens vara ett stöd när jag är ledsen.Tidigare partners har lämnat mig för att jag inte kunde leva upp till allt jag borde kunna och allt jag borde orka göra.Det fanns alltid bättre tjejer…. Gjorde så ont att få det bekräftat att man är dålig.Jag har inga problem att ta emot.Nu tycker min kille att jag kräver för mycket men jag vet att jag inte gör det.Jag vill bara bli sedd och accepterad, det är väldigt lite jämfört med vad kvinnor runt omkring får från sina respektive.Jag själv vet att jag skulle bli väldigt glad om han gjorde det för mig som jag gör för honom.Jag vill inte leva ensam, människor behöver andra människor nära, och jag har ingen familj.

Har själv svårt för ensamhet, trivs med att ha människor omkring mig. Kände inte att jag hade något stöd varken hemma eller i skolan och började söka efter trygghet på annat håll. Det slutade rätt illa men vändningen kom när jag blev gravid och var tvunge att ta tag i mitt liv. Relationen till mina föräldrar förändrades också och numera kan vi umgås även om det finns mycket som är svårt. Känner att så länge de behandlar mina barn väl så kan jag acceptera det som varit.

Din pojkvän tycker att du kräver för mycket av honom, förstår han på riktigt hur du har det? Jag skulle aldrig kunna leva med någon som inte accepterar min problematik. Vad är det du saknar i er relation? Det handlar om att ge och ta men det låter som han mest klagar på dig medan du gör mycket för honom.

Känner igen det där med att “det finns alltid bättre och snyggare tjejer”. Jag har hittat mitt värde genom att acceptera min situation och det som varit. Jag träffar andra i samma situation och gör saker som jag mår bra av.

Anonym skrev:

Har själv svårt för ensamhet, trivs med att ha människor omkring mig. Kände inte att jag hade något stöd varken hemma eller i skolan och började söka efter trygghet på annat håll. Det slutade rätt illa men vändningen kom när jag blev gravid och var tvunge att ta tag i mitt liv. Relationen till mina föräldrar förändrades också och numera kan vi umgås även om det finns mycket som är svårt. Känner att så länge de behandlar mina barn väl så kan jag acceptera det som varit. Din pojkvän tycker att du kräver för mycket av honom, förstår han på riktigt hur du har det? Jag skulle aldrig kunna leva med någon som inte accepterar min problematik. Vad är det du saknar i er relation? Det handlar om att ge och ta men det låter som han mest klagar på dig medan du gör mycket för honom. Känner igen det där med att ”det finns alltid bättre och snyggare tjejer”. Jag har hittat mitt värde genom att acceptera min situation och det som varit. Jag träffar andra i samma situation och gör saker som jag mår bra av.

Min kille förstår mig ibland, mest när jag blir riktigt upprörd, då är det som jag kommer åt honom. Räcker inte att säga saker på normal nivå, då glömmer han. Han är deprimerad kan jag tillägga och har svårt att hålla sig till det vi kommit överens om. Han har svårt för att se andras problem är mest närvarande  i sina. Jag står ut för vi har mycket annat som håller oss samman. Har haft pauser men vill alltid träffas eller så är det ngt praktiskt som vi måste lösa och då börjar vi ses igen. Och jag säger ja för jag hatar att vara ensam. Har inga vänner. orkar inte “ytliga” kontakter det drar för mycket energi. Barnen vill oxå träffa mig och Det är svårt att inte träffa pappan då..(Hans barn ) Ofta har “pauserna” spruckit för att något barn vill träffa mig med. Ja, jag gör mer för honom men det ser han inte.Han kan bli helt ställd när jag säger det.Och tar upp något som jag tycker är självklart att man hjälper till med. Jag har ju gjort det och det, vad menar du, kan han säga. Och då är det svårt att fortsätta förklara…

Anonym skrev:

Min kille förstår mig ibland, mest när jag blir riktigt upprörd, då är det som jag kommer åt honom. Räcker inte att säga saker på normal nivå, då glömmer han. Han är deprimerad kan jag tillägga och har svårt att hålla sig till det vi kommit överens om. Han har svårt för att se andras problem är mest närvarande i sina. Jag står ut för vi har mycket annat som håller oss samman. Har haft pauser men vill alltid träffas eller så är det ngt praktiskt som vi måste lösa och då börjar vi ses igen. Och jag säger ja för jag hatar att vara ensam. Har inga vänner. orkar inte ”ytliga” kontakter det drar för mycket energi. Barnen vill oxå träffa mig och Det är svårt att inte träffa pappan då..(Hans barn ) Ofta har ”pauserna” spruckit för att något barn vill träffa mig med. Ja, jag gör mer för honom men det ser han inte.Han kan bli helt ställd när jag säger det.Och tar upp något som jag tycker är självklart att man hjälper till med. Jag har ju gjort det och det, vad menar du, kan han säga. Och då är det svårt att fortsätta förklara…

Din pojkvän är deprimerad och kan därför inte ta till sig av det du säger. Han glömmer saker ni bestämt och är mest upptagen av sig själv. Mycket vanliga symtom vid just depression. Det är jättesvårt när båda mår dåligt men det kan leda till ett större förståelse för varandra. Han måste ta ansvar för sitt mående precis som du. Jag tror att ni har starka känslor och vill vara tillsammans men det finns saker som krånglar till det hela. Du behöver jobba med din självkänsla, då blir det lättare att både vara ensam och umgås med andra.

Hans barn vill träffa dig, alltså är du en viktig person för dem. Jag märker att du är väldigt mån om människor omkring dig men om du ska orka måste du lägga energi på rätt saker. Har din pojkvän någon kontakt inom vården? Det funkar inte att reda ut relationsproblem om man inte är psykiskt stabil.