Nu har jag träffat min samtalskontakt! Jag överlevde nervositeten innan – och det blev ett jättebra möte! Det visade sig att det inte fanns någon tanke bakom att inte svara på mejlet, det var tydligen inte ens meningen att hon inte skulle svara. Det hade bara inte blivit av, och hon bad om ursäkt för det. Hon sa att hon förstod att det kändes jättekonstigt för mig, eftersom hon alltid brukar svara, och att det såklart inte var meningen att jag skulle behöva bli så orolig.
Vi pratade en hel del om det jag skrev i mejlet, och hon berättade att hon hade blivit väldigt glad över att jag vågat skriva och berätta. Hon sa att mina känslor absolut inte skrämmer henne, och att de antagligen inte skrämmer så många andra heller, eftersom det rör sig om helt naturliga känslor. Jag berättade att jag alltid har känt att mina känslor är mer skrämmande för omgivningen än vad andra människors känslor är, och då sa min samtalskontakt att den upplevelsen antagligen har sin grund i hur jag blivit bemött tidigare, kanske framför allt under min uppväxt. Jag har en förälder som alltid blev väldigt nervös av andra människors känslor. Föräldern klarade t.ex. inte av att trösta ledsna barn, utan det fick den andra föräldern göra. Varje gång.
Min samtalskontakt sa att jag släpper in henne när jag är redo för det, och om det är så att det tar ett år för mig att bara lära mig att känna tillit till henne, så får det göra det. Vi har nu träffats regelbundet sedan januari. Det känns skönt att hon förstår att det inte funkar att pusha mig för mycket, samtidigt som det känns skönt att hon inte backar och blir sådär läskigt återhållsam som en del samtalskontakter kan bli. Hon sa också att om jag tycker att det känns lättare att öppna upp i skrift, så kan jag göra det. Mejlkontakt är alltid en möjlighet, vilket känns toppen. Idag märkte jag (och även min samtalskontakt) tydligt att jag blir mycket mindre blockerad IRL om jag först har öppnat upp i mejl.
Jag känner mig sååå lättad efter mötet och är glad att jag vågade skicka det där mejlet!
