Vågar inte vara sårbar

Jag har väldigt svårt att visa känslor, att visa mig sårbar. Jag håller nästan alltid skenet uppe, även när det är totalt kaos på insidan. Mina vänner vet om att jag av olika anledningar har det tufft i livet, men det är få som vet hur tufft det är. Jag har nog bara en vän som känner mig som den jag verkligen är. De flesta känner ju mig som den jag visar upp. De tror nog att jag är starkare än vad jag i själva verket är. När jag berättar om hur jag mår, eller om negativa saker som hänt, gör jag det ofta med ironi och sarkasm. Då känner jag mig mindre sårbar än om jag säger rakt ut: “Jag mår dåligt”.

Även inom psykiatrin har jag svårt att visa mig sårbar. Jättesvårt. Fram tills nu har jag trott att jag kan jobba med mig själv utan att behöva visa mig sårbar, utan att riktigt släppa in dem som ska hjälpa mig. Jag har trott att jag bara kan lyssna på deras råd, fundera över dem och jobba med dem för mig själv efter besöken. Nu har jag förstått att det inte går. Jag måste våga visa mig sårbar, visa vem jag egentligen är. Min samtalskontakt vet om att jag har svårt för detta och hon är väldigt förstående, men jag tror inte att hon riktigt anar att det är så stor skillnad mellan personen jag visar upp och den jag innerst inne är. Det anar nog ingen.

När jag klär på mig inför att gå till psykiatrin väljer jag mellan två tröjor. Det är tröjor som har lite för långa ärmar, så att de automatiskt glider ner över händerna. Då kan jag dra in händerna lite extra i tröjan när jag kommer fram, så att ingen ser min kraftiga handsvett som jag alltid får i situationer där jag riskerar att bli sårbar. Om handsvetten syns så förstår man ju att jag är rädd, och då blir jag sårbar.

När jag kommer in i rummet hos min samtalskontakt eller läkare, sätter jag mig med benen i kors och kniper åt. Då skakar jag inte. Jag håller händerna dolda i tröjan hela tiden. Jag tänker också på att bete mig så neutralt som möjligt, som t.ex. att hålla ungefär samma tonläge hela tiden. Om jag hör att jag själv låter ynklig kanske jag börjar darra på rösten, och då blir jag sårbar. Jag är medveten om att jag kan framstå som hård och envis eller väldigt klar och koncis, och så vill jag egentligen inte att det ska vara, men jag har så svårt att våga någonting annat.

Jag har lärt mig att ju bättre samtalskontakt/läkare, desto räddare blir jag. Att det känns bra med personen betyder ju att den har chans att “se” mig, och då blir det väldigt obekvämt. Fastän jag ingenting hellre vill än att bli sedd. Om jag råkar träffa någon som verkar mindre kompetent eller engagerad blir jag inte lika obekväm, för den personen är liksom chanslös. Den kommer inte att se mig.

Min nuvarande samtalskontakt är jättebra och jag vet inte om hon redan har fattat varför jag alltid sitter med händerna i tröjan, alltid håller samma tonläge o.s.v. Hur som helst har jag bestämt mig för att berätta det för henne nästa vecka. Jag ska “avslöja” mig själv. Jag hoppas att det inte blir alltför läskigt, eller att jag blir alltför rädd, utan att jag vågar fortsätta träffa henne.

Yes du är på gång.  Jag väntar med nyfikenhet på hur det gick hos din terapeut.

Jag kan verkligen relatera till det du berättar. Jag känner precis lika. Jag tycker att det kan hjälpa att försöka påminna mig själv om att personen jag ska prata med inte är min fiende. Jag reagerar ofta med att verka arg eller attackerande för att jag inte vågar vara sårbar. Jag känner hopp i att du ändå har en vän som du säger att du kan vara dig själv med. Jag försöker just nu att lära mig släppa in min pojkvän mer, även om jag ligger steget bakom och än så länge bara lyckats berätta att det är så jag reagerar. Jag har inte lyckats vara mer sårbar än men att han vet om det är ju ett första steg i alla fall. Jag hoppas att det går bra för dig på ditt möte och jag vill gärna höra hur det gick! Jag håller själv också på att ladda inför ett liknande möte på måndag få jag ska försöka våga öppna mig mer.

Anonym skrev:

Yes du är på gång. Jag väntar med nyfikenhet på hur det gick hos din terapeut.

Ja, jag är på gång! Det känns både jätteläskigt och skönt på samma gång. Jag blev rädd att jag inte skulle våga berätta för samtalskontakten öga mot öga, så jag skickade ett mejl till henne igår kväll. Det kändes jättejobbigt att skriva mejlet, men jag är stolt över att jag vågade. Som vanligt är jag orolig att hon ska bli skrämd, fastän hon flera gånger har sagt att hon inte blir skrämd av känslor. Jag hoppas verkligen att hon inte blir det den här gången heller…

Anonym skrev:

Jag kan verkligen relatera till det du berättar. Jag känner precis lika. Jag tycker att det kan hjälpa att försöka påminna mig själv om att personen jag ska prata med inte är min fiende. Jag reagerar ofta med att verka arg eller attackerande för att jag inte vågar vara sårbar. Jag känner hopp i att du ändå har en vän som du säger att du kan vara dig själv med. Jag försöker just nu att lära mig släppa in min pojkvän mer, även om jag ligger steget bakom och än så länge bara lyckats berätta att det är så jag reagerar. Jag har inte lyckats vara mer sårbar än men att han vet om det är ju ett första steg i alla fall. Jag hoppas att det går bra för dig på ditt möte och jag vill gärna höra hur det gick! Jag håller själv också på att ladda inför ett liknande möte på måndag få jag ska försöka våga öppna mig mer.

Vad bra att det kan hjälpa dig att påminna dig själv om att personen du ska prata med inte är din fiende. Jag håller tummarna för att du får modet att släppa in din pojkvän mer. Jag känner verkligen igen mig i att kunna berätta hur man reagerar, men att sedan ha svårt att göra någonting åt det. Jag trodde att jag skulle ha lättare att våga visa mig sårbar om jag först berättat för folk att jag har svårt för det, men så har det inte blivit. Det händer att jag berättar att jag har svårt att visa känslor, men sedan stannar det liksom där.

Jag hoppas att det blir ett bra möte för dig på måndag! Vad modig du är som ska försöka våga öppna dig mer! Berätta gärna hur det gick, om du vill förstås.

Anonym skrev:

Ja, jag är på gång! Det känns både jätteläskigt och skönt på samma gång. Jag blev rädd att jag inte skulle våga berätta för samtalskontakten öga mot öga, så jag skickade ett mejl till henne igår kväll. Det kändes jättejobbigt att skriva mejlet, men jag är stolt över att jag vågade. Som vanligt är jag orolig att hon ska bli skrämd, fastän hon flera gånger har sagt att hon inte blir skrämd av känslor. Jag hoppas verkligen att hon inte blir det den här gången heller…

Härligt att läsa att du vågade berätta för din terapeut. Det är verkligen ett stort steg. Har du någonsin funderat över varför just dina känslor skulle vara så tunga att bära för en terapeut?

PS: Jag själv har märkt att man målar upp saker mycket större än det sedan är i verkligheten. Folk tar det mycket lugnare än man tror. Jag ska med nöje läsa fler rapporter från dig!

Anonym skrev:

Härligt att läsa att du vågade berätta för din terapeut. Det är verkligen ett stort steg. Har du någonsin funderat över varför just dina känslor skulle vara så tunga att bära för en terapeut? PS: Jag själv har märkt att man målar upp saker mycket större än det sedan är i verkligheten. Folk tar det mycket lugnare än man tror. Jag ska med nöje läsa fler rapporter från dig!

Det är en bra fråga. Jag vet ju att de flesta som jobbar med samtalsstöd antagligen klarar av att ta det mesta, men samtidigt är de ju bara människor. Jag upplever att jag har lätt att hantera andras känslor, och att andra visar sig sårbara ser jag inte som någonting negativt. På något sätt känner jag att det är skillnad mellan mina känslor och andras, för när jag själv visar mig sårbar så känner jag mig äcklig. Jag har även extremt svårt att känna tillit till andra, något som min samtalskontakt tror hänger samman med min uppväxt. Gissningsvis är det samma sak med min rädsla för att visa mig sårbar.

En av mina föräldrar satte alltid sig själv i första rummet och blev nervös av andras känslor, i synnerhet om de tog sig starka uttryck. Om man var ledsen och grät så blev föräldern stressad, och var man jätteglad så fick föräldern ingen lugn och ro.

Du har säkert rätt i att man målar upp saker som större än de egentligen är. Det är mycket möjligt att personer i min omgivning inte alls skulle reagera negativt om jag visade mig sårbar… Jag önskar att jag vågade chansa och se vad som händer.

Min samtalskontakt har ännu inte svarat på mejlet. Hon brukar alltid vara snabb med att svara, så därför blir jag nojig. Jag försöker tänka som så att det säkert är så att hon vill vänta med att svara tills vi ses IRL, så att jag inte kan “smita” genom att gömma mina känslor och min sårbarhet bakom en skärm. Jag försöker intala mig att det är så. Samtidigt gnager rädslan i mig, den där rädslan som säger att jag kanske har skrämt bort min samtalskontakt eller att hon tycker att jag är så konstig (i negativ mening) att hon känner sig obekväm och illa till mods. Eller i värsta fall att jag har äcklat henne.

Jag tror verkligen inte att du behöver vara orolig! Sjukt starkt att du har skickat det och det ska du vara stolt över! Jag tror säkert att det finns en logisk förklaring till varför hon inte har svarat än. Kanske, vilket jag tror mest på, så vill hon prata med dig om det IRL. Dessutom kanske det inte är så enkelt att svara på det du skrev. Ibland behöver man ju verkligen tänka igenom innan man ger svar och det kan lätt bli så att man tappar orden lite när någon öppnar sig ordentligt för en. Och det är ändå mitt i sommaren nu och hon har det säkert väldigt stressigt på jobbet som många andra. Hon kan ju vara ledig eller sjuk också? Så jag tror verkligen verkligen inte att du behöver vara orolig för att du skulle ha skrämt henne. Jag tror som sagt mycket mer på att hon vill prata om det IRL. Om du verkligen känner att det äter på dig kan du skicka ytterligare ett mail eller sms och bara be henne bekräfta att hon fått det och tiden för ert nästa möte? Jag vet att man blir sjukt sårbar och nervös och helst av allt bara vill få svaret exakt NU, men ibland suger det ju så pass att man måste vänta lite. Väntan blir lätt närmast olidlig men med största sannolikhet kommer du bara få positiv feedback för att du öppnar dig. Det är ett stort steg på vägen till att må bättre och nu har du tagit det steget helt själv. Så försök att komma ihåg att vara stolt mellan stunderna av oro!

Tack för ditt fina svar, Blue Qikugi. <3 Jag hoppas verkligen att det är så att hon vill att vi pratar om det här IRL, och att det är därför hon inte har svarat. Jag hade nog skickat ett extra mejl om det varit ett tag tills vårt nästa möte, men nu ska vi träffas på torsdag (i övermorgon) så jag känner att det vore lika nervöst att vänta på svar på ännu ett mejl som att möta hennes reaktion IRL.

Du kan nog ha rätt i att det kanske inte är så lätt att svara på det jag skrev. Jag kan tänka mig att hon kan ha blivit förvånad över vissa (eller kanske alla) saker som jag skrev. Det vore egentligen fullt förståeligt. Jag blir bara så nojig… Men senast torsdag får jag i alla fall veta.

Jag håller verkligen med om att det suger att behöva vänta på sådant som man helst bara vill ha överstökat. Just nu försöker jag tänka som så att det säkert finns någon naturlig förklaring till att hon inte har svarat på mejlet. Och om det skulle visa sig att hon har reagerat negativt, så får jag försöka tänka som så att hon inte är rätt samtalskontakt för mig. Och försöka hantera den vidriga besvikelsen utan att gå under…

Att ni har ett inbokat möte så snart gör mig bara mer säker på att det är därför hon inte svarat på mailet 🙂 ibland får man komma ihåg att även psykologer är ganska vanliga människor och hon kanske därför inte fullt ut förstår hur jobbigt väntan är för dig! Jag hoppas du skriver och berättar efter samtalet om hur det gick! Jag tror det kommer gå jättebra men jag vill väldigt gärna veta ^^

Jag blir i vanliga fall precis lika nojig! Just nu väntar jag på svar efter min första screening på allmänpsyk. Så jag är jättenervös och vill bara ha svar nu direkt!

Det är superbra att du tänker att om hon reagerat negativt så är hon inte rätt samtalskontakt för dig, även om det är jobbigt. Precis så har jag tänkt det senaste året när det gäller förhållanden och det här verkligen hjälpt mig framåt. Så det känns sjukt bra att du också bekräftar det tankesättet 🙂 och som tidigare sagt, vi finns här om det värsta skulle inträffa, så att du vet, det kommer alltid vara okej att vädra och debriefa här! <3

Ja, jag hoppas verkligen att det är så enkelt som att hon vill att vi ska prata om detta IRL. Jag tror faktiskt att hon förstår att det är jobbigt för mig att inte få svar, men det skulle inte förvåna mig om hon vill att vi pratar om detta IRL så att jag inte kan gömma mig bakom en skärm. Hon kanske vill att jag ska utmana mina rädslor…

Jag hade nog inte varit lika nojig om det varit så att hon ofta tagit tid på sig att svara, glömt att höra av sig et c. Men hon är extremt engagerad och hör vanligen av sig inom några timmar, men aldrig senare än dagen efter. Dessutom svarar hon ofta på mejl sent på kvällarna, när hon egentligen inte har någon skyldighet att göra det. Att hon ska svara på kvällar är självklart ingenting jag förväntar mig, men eftersom hon normalt sett är så engagerad så blir jag jättenojig när det gått flera dagar och hon inte ens har svarat under arbetstid. Det här bryter liksom mönstret. Jag både ser fram emot och bävar inför torsdag. Det blir vårt sista möte innan hon går på semester och jag själv åker bort, så jag vill verkligen att det ska bli ett BRA möte. Jag lovar att lämna rapport här efteråt!

Jag förstår att du är nervös inför att få resultatet på screeningen. Jag hoppas att det snart kommer, så att du slipper gå och vänta alltför länge.

Vad bra att du har kunnat tänka så när det gäller förhållanden, att om personen inte kan ta vissa saker så är det inte rätt person för dig. Vad skönt att det har hjälpt dig!

Det känns skönt att veta att ni på forumet finns, ifall det skulle gå åt helvete på torsdag! <3