Grav hypondri

Anonym skrev:

Usch, vad jobbigt för dig. Det är så hemskt när vårdpersonal som man har förtroende för ska gå i pension eller sluta sitt jobb! Inte så lätt att hitta någon ny som det stämmer med alla gånger. Men jag hoppas innerligt att du kommer att få en ny läkare som är bra. Trist också att bli misstrodd med medicinen, eller vad det nu är som gör att många inte vill skriva ut den trots att den hjälper… Har du provat stesolid också? Jag tycker ofta att det känns som att om man väl har ångest, så viftas alla ens fysiska besvär bort som just ångest väldigt lättvindigt. Det känns inte tryggt. Sedan kan de ju såklart ha rätt… Men jag känner att jag inte blir tagen på allvar och då blir man ju ännu oroligare över sina kroppsliga symptom.

Tack för sympatin! Ja jag hoppas att jag hittar en annan läkare som kan skriva ut medicinen. Men det är svårt.Ja jag har testat stesolid de hjälper men slutar verka efter några timmar . Fungerar bäst vid panikångest. Jag har inte fått dem heller när jag frågat. Alla säger att benzo är så beroendeframkallande. Det vet jag redan, därför tar jag dem sällan flera dagar i rad. Men det blir ändå nej.Jag känner igen det att man inte blir tagen på allvar när man har fysiska besvär. Jag är rädd  att kroppen slits av all stress och att det blir skador även fysiskt med tiden. Kan ju inte vara bra att ha hjärtklappning och ångest varje dag. Försöker med meditation och mindfulness men klarar det bara ibland när jag mår lite bättre. Har du testat det mot hälsoångesten?

Anonym skrev:

Tack för sympatin! Ja jag hoppas att jag hittar en annan läkare som kan skriva ut medicinen. Men det är svårt.Ja jag har testat stesolid de hjälper men slutar verka efter några timmar . Fungerar bäst vid panikångest. Jag har inte fått dem heller när jag frågat. Alla säger att benzo är så beroendeframkallande. Det vet jag redan, därför tar jag dem sällan flera dagar i rad. Men det blir ändå nej.Jag känner igen det att man inte blir tagen på allvar när man har fysiska besvär. Jag är rädd att kroppen slits av all stress och att det blir skador även fysiskt med tiden. Kan ju inte vara bra att ha hjärtklappning och ångest varje dag. Försöker med meditation och mindfulness men klarar det bara ibland när jag mår lite bättre. Har du testat det mot hälsoångesten?

 

Jag förstår. Har heller aldrig fått effekt av SSRI eller SNRI. Högsta önskan är väl att man skulle kunna hitta en sådan medicin som hade lika bra effekt på ångesten som benzo har, men som inte var beroendeframkallande eller skadlig att äta regelbundet under långa perioder.

Jag tänker precis som du, är rädd för de fysiska problem man kan få av långvarig stress och ångest. Tänker jätteofta på hur det ska påverka hjärtat att ha såhär mycket hjärtklappning. Har också fått problem med käken för att jag spänner mig så mycket, och sår på insidan kinden som skaver konstant för att jag är så spänd när jag sover. Så det blir verkligen en ond cirkel. Det känns så hopplöst ibland, hur man ska lyckas hitta ut ur det här.

Jag har provat mindfulness och meditation lite grann, men det är samma här, det kan funka någorlunda om jag mår lite bättre. Annars inte. Blir ofta för medveten om kroppen och hjärtslagen och allt som pulserar och går runt i kroppen, så får bara mer ångest istället.

Har du fått någon hjälp i form av terapi eller så?

Hej ni som skrivit i denna tråd… usch, det går bara utför känns det som. Har sån otrolig ångest och är konstant livrädd att något ska hända mig eller mina barn. Jag har känslan av klump i svalget/halsen och har haft över en vecka nu… har haft liknande förut, men inte så illa som det känns nu, och aldrig så länge. Är fullkomligt övertygad om att det beror på något dödligt… sen kan jag inte sluta oroa mig för att något av mina barn ska få cancer… fyy…jag är så himla rädd…

Hej igen, förlåt att jag missade ditt svar. Jag har gått i terapi kortare perioder men tyvärr har jag haft dåliga terapeuter ( de få jag haft) och sedan fick jag ingen ny. Försökt flera gånger. Skälen är många, senast sa de att om man får recept på benzo får man inte gå i terapi för då kan man tydligen inte tillgodogöra sig terapin. Detta gäller även om man som jag tar en tablett ibland, bara någon gång i veckan.Det är helt sjukt. Tror inte ett dugg på det.Men de var benhårda på det. Jag vågade inte helt sluta att hämta ut medicinen eftersom det är en livlina när jag tex är på stan och får en panikattack. De gånger jag tagit tabletten har jag kunnat stå på benen och kunnat ta mig hem. Så jag fick välja mellan att få mina få tabletter eller få terapi….Har lagt ner allt med att få hjälp från vården. Har kämpat i 30 år med att få hjälp och det har varit en katastrof! Nu kör jag med alternativa metoder istället, läser böcker, tar reda på hur andra gör.Ibland är det sämre ibland bättre. Ofta handlar bara livet om att stå ut, tyvärr.

Din hälsoångest som du beskriver här liknar det min kille har. Han pratar om smärtor flera gånger per dag det är olika saker hela tiden  och är livrädd att han ska bli svårt sjuk och dö. Detvkan vara en liten fäck på huden, ont i nacken, svalget eller vad dom helst.Alla gånger det hänt (varit tsm I 6 år ) har det aldrig varit något allvarligt, så oroa dig inte. Nervsystemet triggas av oron och då ökar smärtan. Det är lätt att suggestera smärta genom att känna efter. Då blir det bara värre och värre. Försök hitta något som ger lust och glädje, om så bara lite grann.

Tack för svar. Men herregud det låter ju helt sjukt det där med benzon och terapin!! Så är det inet där jag bor. Jag har gått i KBT x 5 (utan resultat dock) och vad tusan skulle det spela för roll om man tog en Oxascand emellanåt?? Mina terapeuter har vetat exakt vad jag tagit och det har aldrig varåt några problem. Men som sagt, för min del så fungerar inte KBT, övertygelsen om sjukdom är för stor och jag mår för dåligt för att kunna ta till mig något. Jag använder också Oxascand väldigt restriktivt. För att jag ska “överleva” vissa gånger. Om jag är på jobbet tex, då måste jag härda ut timmarna och ibland känner jag att det inte kommer fungera, så då är Oxascand min räddning som tar udden av det värsta.

Anonym skrev:

Tack för svar. Men herregud det låter ju helt sjukt det där med benzon och terapin!! Så är det inet där jag bor. Jag har gått i KBT x 5 (utan resultat dock) och vad tusan skulle det spela för roll om man tog en Oxascand emellanåt?? Mina terapeuter har vetat exakt vad jag tagit och det har aldrig varåt några problem. Men som sagt, för min del så fungerar inte KBT, övertygelsen om sjukdom är för stor och jag mår för dåligt för att kunna ta till mig något. Jag använder också Oxascand väldigt restriktivt. För att jag ska ”överleva” vissa gånger. Om jag är på jobbet tex, då måste jag härda ut timmarna och ibland känner jag att det inte kommer fungera, så då är Oxascand min räddning som tar udden av det värsta.

Ja det är helt sjukt, men alla jag pratat med i vården ( från terapeuter till läkare)säger samma sak.Senast var det min “husläkare” på vc  som sa att benzo och terapi inte går att kombinera…Det är så fyrkantigt tänkt. De vet ju att jag tar en tablett max en gång i veckan och aldrig den dagen jag går och pratar med någon! KBT har inte fungerat på mig heller. Det är den billigaste metoden och man får göra mkt själv på datorn hemma.Är säkert en anledning varför de rekommenderar att alla gör det.Men det funkar inte på alla! En lugnande tablett har varit en räddning i så många viktiga situationer i mitt liv. Min privatläkare (som tyvärr gått i pension nu ) sa att benzo är den i särklass bästa medicinen  vid stark ångest. Men den enda anledningen till att man inte får dem är att de är vanebildande.Klarar man att  ta dem ibland som jag gör (och du) är det ingen dålig medicin tvärtom det bästa för att lindra plågsam ångest och få panikattacker att släppa snabbt och effektivt.

[Red Dykepi]

Anonym skrev:

Hej! Undrar om det finns fler än jag med diagnosen ”avancerad, grav hypokondri” ? Jag tillhör alltså inte gruppen ”normala hypokondriker” (finns det en sådant?) utan jag har alltså en svår form som tagit över mitt liv totalt. Tanken på dödlig sjukdom upptar all min vakna tid. Jag lever ett hyfsat normalt liv med familj och jobb, men under ytan finns ett så djupt mörker att ingen kan ana. Jag är fullkomligt övertygad om att jag är drabbad av flera olika sorters dödliga sjukdomar, jag tolkar minsta lilla fysiska symtom som tecken på dödlig sjukdom, jag vågar inte leva, utan kämpar bara för att överleva. Mitt i allt detta har jag en extrem rädsla för att våga kolla upp någonting. Jag gör alltså inga undersökningar för att vare sig få mina symtom bekräftade eller dementerade. Varje morgon då jag vaknar är jag först tacksam att jag överlevde natten, men sedan drar ångesten igång med full effekt. Jag lever i högvarv, totalt sönderstressad och spänd vilket naturligtvis ger ännu fler fysiska symtom, och jag kan inte skilja på vad som kanske skulle kunna vara normalt, eller tecken på att döden närmar sig. Jag lever varje dag i total skräck, framför allt för cancer och als, vilket jag är övertygad om att jag har båda delarna. Jag känner mig totalt ensam i detta. De människor jag kommit i kontakt med som också lider av hypokondri, har det inte alls lika svårt som jag. En del vågar gå till läkaren och bli undersökta och kan sedan slappna av när de fått goda svar. Andra kan släppa tankarna emellanåt, men det kan alltså inte jag. Så nu när ja hittat till detta forumet undrar jag om det finns någon mer? Har ni i så fall fått någon hjälp? Hur tar ni er igenom dagen? Tack för att ni läste. Kram

Herregud, vad jag känner igen mig! Det skulle ha kunnat varit jag, för några år sedan, som skrivit ditt inlägg. Du är verkligen inte ensam. <3 Det du skriver är bokstavligt talat identiskt med hur jag hade det fram tills för några år sedan. Jag fick inte diagnosen hypokondri, utan “ångestsyndrom ospecificerat” då jag även hade annan ångest, men det var hypokondrin som dominerade.

När min hypokondri var som värst kunde jag i stort sett inte tänka på något annat än symtom, sjukdomar, läkarbesök, sjukhusvistelser som komma skulle o.s.v. Jag gick en utbildning och hade svårt att koncentrera mig i skolan, men skolan var ändå den bästa platsen för där hade jag inte tid att googla. På kvällar och helger hade jag oftast ingenting inbokat, men istället för att få min välbehövliga vila så satt jag skräckslagen framför datorn och googlade. Jag KUNDE verkligen inte koppla av, för rädslan för att ha drabbats av allvarlig sjukdom var så extremt stark. Jag var så rädd att jag grät.

Några år senare eskalerade det hela. Jag var heltidssjukskriven av annan anledning, men fick ingen återhämtning (snarare tvärtom) eftersom jag inte kunde tänka på något annat än mina symtom och att jag plötsligt kunde behöva läggas in på sjukhus. Jag tog en omväg till affären för att slippa gå förbi vårdcentralen, eftersom åsynen av den triggade min ångest. Att gå förbi ett sjukhus var inte att tänka på.

Precis som du så var jag livrädd för att söka vård, eftersom jag fruktade ett negativt besked. Jag “visste” att om jag sökte vård så skulle jag bli inlagd på direkten och sedan skulle jag behöva gå igenom hemska operationer och behandlingar. Jag kände att jag inte var redo för det ännu, så jag la väldigt mycket tid på olika förberedelser.

För att undvika att få en svår chock när jag väl sökte vård, så googlade jag mina symtom och ställde egen diagnos. Det kommande vårdbesöket skulle då bara bli en rent formell grej, för att få diagnosen bekräftad och få tillgång till behandling.

När jag hade ställt diagnos tog jag också reda på vilka sjukhus som behandlade min sjukdom, så att jag skulle kunna förbereda mig på att “bo” där under lång tid framöver. Jag tog också reda på besökstiderna, för att veta när familj och vänner skulle kunna komma och hälsa på. Sedan förberedde jag mig på att bara kunna träffa dem mellan just dessa tider.

Förberedelserna fortsatte i all oändlighet, och jag kände mig aldrig redo för att söka vård. Till slut fick jag KBT, men det hjälpte inte mig heller. I efterhand har jag insett att det berodde på att KBT:n bara fokuserade på själva ångesten och inte på orsakerna bakom den. Det blev för ytligt. Jag har provat KBT för andra saker också, men det är en metod som verkligen är helt fel för mig.

Vändpunkten för mig blev när jag till slut lät mig övertalas att ta ett omfattande blodprov. Provresultaten visade att jag var 100 procent fysisk frisk. Jag hade inte ens vitaminbrist. Efter att ha fått provsvaren oroade jag mig inte för sjukdomar på säkert ett halvår (en oerhörd befrielse) för jag hade ju fått svart på vitt att jag inte hade cancer eller någon av de andra sjukdomar som jag under årens lopp hade oroat mig för.

Senare kom min hypokondri tillbaka, men då hade den ändrat karaktär. Istället för att oroa mig för sådana sjukdomar som kan upptäckas genom blodprov (några sådana hade jag ju bevisligen inte) så började jag oroa mig för plötsliga sjukdomar som t.ex. hjärtinfarkt och anafylaktisk chock. Jag lider fortfarande av hypokondri, men även om det är ett helvete ibland så har ångesten minskat avsevärt sedan jag tog det där blodprovet. Det är vad som har hjälpt mig mest, och sedan dess försöker jag ta mod till mig att söka vård när jag blir orolig. Det fungerar inte alltid, men det fungerar åtminstone ibland. Jag försöker också att jobba förebyggande, för det är ju så att det går att minska risken för att drabbas av vissa sjukdomar. T.ex. var jag nyligen och tog sista sprutan TBE-vaccin samt förnyade mitt stelkrampsskydd. Det gör att jag inte längre oroar mig för TBE och stelkramp = två sjukdomar mindre som kan orsaka ångest och förstöra mina dagar.

Jag har insett att min hypokondri i grund och botten handlar om att jag är rädd att förlora det som är bra. T.ex. har jag på sistone oroat mig mycket för att behöva gå till tandläkaren, eftersom det kostar mycket pengar och jag har låg inkomst. Om jag behövde gå till tandläkaren skulle jag inte ha råd att göra något kul när jag åker till landet i sommar, och jag har planer som jag inte vill gå miste om. Tandvården har uttryckligen sagt att mina tandproblem kan vänta till augusti, men det vågar jag förstås inte tro på…

Som sagt så är du inte ensam om att lida av extremt stark hypokondri. Jag förstår vilket helvete du går igenom. <3

Hej alla hjältar därute!

Jag har också hypokondri, men min diagnos är GAD eftersom jag har annan ångest också.

Just nu är det hemskt jobbigt. Jag har aldrig haft så här mycket ångest förut. Jag har alltid varit orolig och haft måttlig hälsoångest, men sedan jag blev sjuk “på riktigt” i början av året har det varit vidrigt. Under sjukdomen fick jag hemska panikattacker med flera besök på akuten och jag var helt säker på att jag skulle dö.

Sedan blev det bättre, jag gick några gånger i KBT och tyckte att jag hade det under kontroll. Men de senaste veckorna är jag helt under isen. Jag är säker på att jag har cancer och har alla möjliga symptom på det. Jag är i klimakteriet och har fått jobbiga fysiska symptom av det, och har också fått det konstaterat av en gynekolog. Men det hjälper inte, jag tror i alla fall att det är cancer.

Jag mår så dåligt att jag fantiserar om att avsluta allt faktiskt. Jag har ingen livskvalitet och ser inte vad som skulle kunna hjälpa mig. Jag tycker att jag har provat allt.

Kramar till er andra som också kämpar på med den här hemska sjukdomen!

Hej alla där ute. Det är sorgligt att läsa om hur ni mår samtidigt som jag känner igen mig väldigt mycket i vad ni skriver, dock är min hypokondri inte bekräftad av läkare och inte lika grov som det ni beskriver. Jag har spyfobi vilket är en stor del av min ångest och rädslor. Jag oroar mig också över symptom och när jag googlar dem blir jag övertygad att jag har en massa sjukdomar.. Sen vågar jag inte söka hjälp hos läkaren för jag är rädd att denne ska konstatera att jag är sjuk, så jag undviker läkaren som pesten.. Det senaste nu är att jag är otroligt rädd att jag har hyperthyroism, överaktiv sköldkörtel, eftersom jag är värmekänslig och har ångest inkl. Hjärtklappning vilket är några  av symptomen. Jag är alltid övertygad att om jag nu har sjukdomen i fråga kommer hela livet bli förstört dom kommer skära i mig och ge mig läskiga mediciner. Jag har knappt sovit alls inatt och mår ganska illa just nu pga det och ångesten över sjukdomen. Jag har aldrig tagit blodprov, jag vågar inte för jag är rädd att de ska hitta massa fel på mig. En annan konstant oro jag har är diabetes då jag själv tycker jag äter för mkt socker. Ibland orkar jag bara inte med livet, jag förstår inte varför jag aldrig kan komma över detta. Jag exkluderar mig ofta från resor och liknande då jag är rädd att bli sjuk under resan.

Jag har blivit lite bättre på att hantera ångesten men det är minimalt.

Här kommer några tips på ångesthantering:

Eft! Har du inte testat rekommenderar jag starkt att söka upp eft brad yates på youtube, jag gillar speciellt dom klippen som heter nåt med calm eller anxiety.

Meditation : finns också på youtube. Hjälper mig att få bort den värsta ångesten även om kanske inte själva oron försvinner så blir det lite mer urhärligt.

Promenader i naturen

Motion överlag

Försök fokusera på saker som verkligen kräver  uppmärksamhet. Vad det nu kan vara för just dig.

Umgås med djur

Rutiner med mat och sömn

Detta hjälper asså mot ångesten men inte mot själva roten till den. Jag hoppas att ni alla ska på nåt sätt kunna må bättre även om jag vet att det är supersvårt. Jag är ändå  glad att jag fick ta del av era berättelser. Lycka till