Hem > Forum > Livet > Grav hypondri

Grav hypondri

Visar 12 inlägg - 1 till 12 (av 22 totalt)
21
  • Trådstartaren

    Hej! Undrar om det finns fler än jag med diagnosen ”avancerad, grav hypokondri” ? Jag tillhör alltså inte gruppen ”normala hypokondriker” (finns det en sådant?) utan jag har alltså en svår form som tagit över mitt liv totalt. Tanken på dödlig sjukdom upptar all min vakna tid. Jag lever ett hyfsat normalt liv med familj och jobb, men under ytan finns ett så djupt mörker att ingen kan ana. Jag är fullkomligt övertygad om att jag är drabbad av flera olika sorters dödliga sjukdomar, jag tolkar minsta lilla fysiska symtom som tecken på dödlig sjukdom, jag vågar inte leva, utan kämpar bara för att överleva. Mitt i allt detta har jag en extrem rädsla för att våga kolla upp någonting. Jag gör alltså inga undersökningar för att vare sig få mina symtom bekräftade eller dementerade. Varje morgon då jag vaknar är jag först tacksam att jag överlevde natten, men sedan drar ångesten igång med full effekt. Jag lever i högvarv, totalt sönderstressad och spänd vilket naturligtvis ger ännu fler fysiska symtom, och jag kan inte skilja på vad som kanske skulle kunna vara normalt, eller tecken på att döden närmar sig. Jag lever varje dag i total skräck, framför allt för cancer och als, vilket jag är övertygad om att jag har båda delarna. Jag känner mig totalt ensam i detta. De människor jag kommit i kontakt med som också lider av hypokondri, har det inte alls lika svårt som jag. En del vågar gå till läkaren och bli undersökta och kan sedan slappna av när de fått goda svar. Andra kan släppa tankarna emellanåt, men det kan alltså inte jag. Så nu när ja hittat till detta forumet undrar jag om det finns någon mer? Har ni i så fall fått någon hjälp? Hur tar ni er igenom dagen? Tack för att ni läste. Kram

    Nyfiken fråga – har du själv ställt diagnosen grav hypokondri eller har du fått diagnosen av en läkare?

    Trådstartaren

    Jag har fått diagnosen x flera av både läkare och psykologer. Har sökt hjälp för mina besvär i snart 20 år, både via primärvården och blivit remitterad vidare till specialistpsykiatrin. Har gjort diverse utredningar och har dessutom GAD och paniksyndrom, så NEJ – jag har inte ställt diagnosen själv.

    Jag har fått diagnosen x flera av både läkare och psykologer. Har sökt hjälp för mina besvär i snart 20 år, både via primärvården och blivit remitterad vidare till specialistpsykiatrin. Har gjort diverse utredningar och har dessutom GAD och paniksyndrom, så NEJ – jag har inte ställt diagnosen själv.

    ytterliggare en nyfiken fråga – finns det någon hypokondrikermottagning i Sverge av samma modell som den som finns i Norge? Se den här länken från 2001 i aftonbladet

    Trådstartaren

    Nej, det finns ingen sådan mottagning i Sverige, och den i Norge finns inte heller kvar. Kunskapen om mitt tillstånd verkar liten. Det finns ju forskning på att KBT kombinerat med SSRI är det som hjälper bäst, men efter att i 20 års tid provat div olika mediciner, samt gått i KBT x 5 utan resultat så vet jag verkligen inte vad jag ska ta mig till. Jag mår så fruktansvärt dåligt… det är framförallt alla fysiska symtom som gör att jag inte kan leva… det skrämmer mig så otroligt… är så ledsen…

    Hej!

    Jag har samma som du och det är fruktansvärt. Fruktansvärt att leva med och fruktansvärt ensamt då åtminstone jag upplever det som att ingen omkring mig förstår hur det är. Jag somnar livrädd och vaknar, som du, till en början tacksam över att jag inte dog i sömnen men sedan sätter ångestkarusellen igång igen… Dessa tankar om sjukdomar upptar nästan all min vakna tid.

    Känner mig också sönderstressad då tankarna bara mal och mal. Och all stress ger ju mängder av fysiska symptom i form av värk, hjärtklappning och annat skrämmande. Jag har nästan alltid ont i kroppen för att jag är så spänd.

    Jag har tyvärr inga råd eller tips, och jag vet knappt hur jag tar mig igenom dagarna. Jag ville bara skriva för att visa att du inte är ensam. Jag upplevde själv att det var ”skönt” att läsa ditt inlägg då jag kände igen mig och ja… att jag inte är ensam. Men jag önskar att jag hade tips. En lösning. Hur man ska orka med det här.

    Kram

    Trådstartaren

    Tråkigt att höra att du mår lika dåligt, men samtidigt blir jag ”glad” när jag ser att jag inte är ensam. Är du en sådan som går till läkaren ofta? Jag har världens skräck för att låta mig undersökas, så därför kan jag ju inte få motsatsen bevisad, att jag kanske inte alls har sjukdomen jag fasar över. Jag har en jättebra läkare på min vc och jag går till honom ibland, men han får inte ta några prover eller så utan vi brukar mest prata. Häromdagen lät jag honom faktiskt göra en grovs neuros-undersökning på mig eftersom jag har sådan dödsångest över als. Undersökningen var u.a. men jag litar inte riktigt på resultaten plus att han faktiskt inte är någon riktig neurolog. Och det är sådan jag är. Att jag inte riktigt nöjer mig med läkarens svar. Han kanske säger så bara för att lugna mig liksom… Jag vet verkligen hur jag ska kunna leva så här. Mitt liv är skit. Utått sett är det prima. Jag är en go och glad tjej med familj, jobb och vänner… men inombords går jag sönder och allting känns svart… Kram

    Åh vad det smärtar mig att läsa om hur du har det. Jag vet precis.

    Jag är lite av den andra sorten, jag skulle helst gå till läkaren varje dag och göra alla tester som finns. Däremot vågar jag inte ringa vårdcentralen längre då jag har varit där så många gånger för olika symptom och de alltid avfärdar mina besvär med ”det är ångest”. Sist var läkaren riktigt nonchalant och nästan elak, jag lämnade rummet panikslagen och gråtandes.

    Det som är så svårt, tycker jag, är att jag förstår att det KAN vara ångest. Eller något annat som är helt normalt att känna, jag menar kroppen gör ju lite ont ibland och den stress vi lever med skapar såklart fysiska symptom i kroppen.  Men att jag inte VET. Bara för att jag har ångest är jag ju inte befriad från att få hjärtproblem, så hur ska jag veta om jag har hjärtproblem eller ångest? Spänningshuvudvärk eller hjärntumör? Just de sjukdomarna är min stora skräck, något fel på hjärtat eller hjärntumör. Eller annan cancer.

    Modigt av dig att ha gjort en undersökning i alla fall! Men jag förstår dig när du inte vågar lita på resultaten. Jag har ju gjort EKG och sådant på hjärtat, jag har så himla bra hjärta säger de, men… det tror ju inte jag på. Och jag känner mig så dum! Men förnuftet och känslorna går inte ihop.

    Jag läste att du har provat mediciner, är det något som har hjälpt dig överhuvudtaget? Jag har provat en del olika för många år sedan (ingen där som hjälpt) men nu vågar jag inte längre testa pga alla biverkningar… Jag har en ångestdämpande att ta vid behov när det blir riktigt illa och den är jag glad att jag vågar ta, även om det är obehagligt.

    Om jag får fråga lite personliga saker, hur gammal var du när detta började? Och har du tänkt något på vad det kan komma sig att du är drabbad? Har du något trauma bakom dig i livet? Du får svara på detta om du vill.

    Ta hand om dig så gott du kan!

    Trådstartaren

    Klart jag svarar 🙂 Ja jag kan säga så här, att jag har alltid varit orolig, även som barn. Min mamma hade diabetes, och på den tiden var det inte alls lika enkelt med insulin, så det hände emellanåt att hon tuppade av (diabeteskoma) och minnena från det är hemska. Minns att jag alltid blev hysterisk, även om vi visste att hon snabbt blev bra då hon fick i sig tex ett glas mjölk. Hade ingen direkt sjukdomsångest i tonåren, men nån gång i 20-årsåldern (är 42 nu) drog det igång, inte alls med sådan kraft det är nu. Då hade jag ångest i perioder. Kunde gå månader eller år utan att jag oroade mig. 2013 hände någonting. Fast jag vet inte vad. Ångesten tog sig till en helt ny nivå. Minns att det började med att jag fick värk i ett ben. Efter det har det aldrig ”gått tillbaka”. Jag har ätit Sertralin/Escitalopram/Buspiron och nu senast Cymbalta. Cymbalta slutade jag dock med efter några veckor, då jag inte tyckte att det hjälpte plus att precis som du skriver så började jag noja för biverkningarna. 2013 fick jag utskrivet Oxascand vid behov, och det är min räddare i nöden. Jag är tack och lov väldigt insiktsfull och förnuftig när det gäller den medicinen, så jag håller det kontrollerat för att inte utveckla tolerans eller beroende. Jag tar max 15 mg på en dag, och aldrig mer än några dagar i sträck innan jag gör uppehåll. Kan gå veckor och månader utan, men nu är jag inne i en väldigt dålig period, och åt Oxascand ca 1 vecka, men nu har jag uppehåll fastän jag egentligen skulle vilja ta en tablett. Oxascand är det enda som kan få mig att må lite bättre (eller ett par glas vin), och det känns för jävligt. Att jag inte ska kunna leva hyfsat utan ”farliga substanser”. På sätt och vis skulle jag vilja börja med medicin igen (tex Cymbalta, och ge det en chans) men biverkningarna skrämmer mig något enormt att jag inte vågar… berätta gärna mer om dig själv, och du får fråga precis vad du vill. Kram

    Det är så mycket av det du skriver som kunde varit skrivet av mig! Och jag tycker att det är hemskt att du har det såhär, men måste ändå säga igen att det är en oerhörd tröst för mig att känna att jag inte är ensam. Även om jag självklart inte önskar någon detta, du förstår säkert vad jag menar 🙂

    Jag var också orolig redan som barn, och hade en ganska otrygg uppväxt. Blev deprimerad i tonåren och det gick aldrig över utan har istället eskalerat med åren. Har också haft ångest i varierande grad över åren, och oroat mig för olika saker. Den här ångesten över sjukdomar har eskalerat för mig det senaste året. Lite som för dig med din värk i benet, så började det för mig efter en panikattack när jag verkligen var övertygad om att jag skulle dö. Sedan har det bara blivit värre.

    Även jag har Oxascand vid behov och det är en riktig livräddare här också. Men jag är precis som du väldigt restriktiv och varken vågar eller vill ta för mycket. Det värsta vore ju om man blev så van vid den att den inte hjälpte längre. Men om jag kunde skulle jag vilja äta den varje dag… Det är verkligen enda stunderna som ger någon form av lugn i sinnet.

    Det som jag har funderat mycket på, det är om man har så mycket obearbetad ångest från barndomen eller annan period i livet, som man knappt är medveten om var den kommer ifrån. Utan man mår bara dåligt. Och omedvetet försöker man då hitta något att applicera ångesten på, så att den går att ta på. Istället för ”åh fy vad mycket ångest jag har och jag vet inte varför” så lägger man ångesten på till exempel då att man skulle ha en allvarlig sjukdom. Jag vet inte alls om det ligger något i detta, jag har bara försökt att tänka på detta så mycket för att förstå hur det har blivit såhär.

    Har du gått i terapi, utöver KBT som jag läste att du provat? Alltså samtalsterapi.

    Jag skulle också vilja börja med någon medicin, eller helst inte såklart, men OM det skulle finnas någon som gör tillvaron lite drägligare så… Men hur ska man våga? När biverkningar som skador på inre organ och allt möjligt finns med…

    Vet din familj om hur du har det med detta? Upplever du att de förstår? Jag känner inte att någon förstår alls hur detta är. Och jag säger ju nästan jämt ”nej nu känns hjärtat konstigt” och så börjar paniken krypa på men det känns som att ingen tar det på allvar efter hundrade gången, medan det för mig är på liv och död hela tiden. Så rädd att något ska hända och ingen ska tro mig, och därmed inte köra mig till sjukhus, och så dör jag.

    Kram!

    Jag har inte hypokondri men jätteont i hjärtat och andnöd ofta men får bara veta av läkare att allt är normalt.Har stora problem med magen men är inte något fel där heller.Vet inte vart jag ska vända mig.Är inte rädd för cancer för då får jag ju dö utan att själv behöva göra något. (har självmordstankar )Men om jag inte har en dödlig sjukdom och måste leva vill jag inte gå och ha ont som jag har nu. Utan att veta varför. På tal om benzo så har jag Xanor det är starkare än oxascand och väldigt effektivt vid ångest.Jag tar bara den vid behov, ibland några gånger i veckan och ibland hoppar jag över någon vecka eller två för att jag inte ska bli van. Jag mår prima av xanor och ”unnar” mig att slippa svår ångest eftersom det går. Problemet är att läkare sällan skriver ut den. Den läkare som skrivit ut tidigare är privatpraktiserande och ska gå i pension nu. Jag frågade en annan läkare och fick nej. Har frågat läkare tidigare och fått nej då med. Känns som de tror man är missbrukare varje gång man försöker få dem. Det är så trist! sköter ju medicinen som man ska. Försöker inte låta desperat.  Jag orkar inte ha ångest varje dag. Xanor tar bort värken i bröstet och ångesten och mina ständiga grubblerier Det håller i sig hela dagen om jag tar det vid lunch. Oftast kan jag sova bra också, när jag tagit den under dagen. oxascand är inte lika effektiv på mig. SSRI och SNRI funkar inte de ger bara biverkningar. Vet inte vad jag ska göra nu när läkaren går i pension…Så jobbigt.

    Jag har inte hypokondri men jätteont i hjärtat och andnöd ofta men får bara veta av läkare att allt är normalt.Har stora problem med magen men är inte något fel där heller.Vet inte vart jag ska vända mig.Är inte rädd för cancer för då får jag ju dö utan att själv behöva göra något. (har självmordstankar )Men om jag inte har en dödlig sjukdom och måste leva vill jag inte gå och ha ont som jag har nu. Utan att veta varför. På tal om benzo så har jag Xanor det är starkare än oxascand och väldigt effektivt vid ångest.Jag tar bara den vid behov, ibland några gånger i veckan och ibland hoppar jag över någon vecka eller två för att jag inte ska bli van. Jag mår prima av xanor och ”unnar” mig att slippa svår ångest eftersom det går. Problemet är att läkare sällan skriver ut den. Den läkare som skrivit ut tidigare är privatpraktiserande och ska gå i pension nu. Jag frågade en annan läkare och fick nej. Har frågat läkare tidigare och fått nej då med. Känns som de tror man är missbrukare varje gång man försöker få dem. Det är så trist! sköter ju medicinen som man ska. Försöker inte låta desperat. Jag orkar inte ha ångest varje dag. Xanor tar bort värken i bröstet och ångesten och mina ständiga grubblerier Det håller i sig hela dagen om jag tar det vid lunch. Oftast kan jag sova bra också, när jag tagit den under dagen. oxascand är inte lika effektiv på mig. SSRI och SNRI funkar inte de ger bara biverkningar. Vet inte vad jag ska göra nu när läkaren går i pension…Så jobbigt.

     

    Usch, vad jobbigt för dig. Det är så hemskt när vårdpersonal som man har förtroende för ska gå i pension eller sluta sitt jobb! Inte så lätt att hitta någon ny som det stämmer med alla gånger. Men jag hoppas innerligt att du kommer att få en ny läkare som är bra.

    Trist också att bli misstrodd med medicinen, eller vad det nu är som gör att många inte vill skriva ut den trots att den hjälper… Har du provat stesolid också?

    Jag tycker ofta att det känns som att om man väl har ångest, så viftas alla ens fysiska besvär bort som just ångest väldigt lättvindigt. Det känns inte tryggt. Sedan kan de ju såklart ha rätt… Men jag känner att jag inte blir tagen på allvar och då blir man ju ännu oroligare över sina kroppsliga symptom.

Visar 12 inlägg - 1 till 12 (av 22 totalt)
21

Du måste vara inloggad för att svara på denna tråd.