Att dejta

Haft en lite halvmärklig Valborg som inte riktigt ens började.. Jag kom aldrig utanför dörren.

Skulle egentligen träffa någon, en dejt. Men så blev det inte och det berodde på att jag reagerar negativt på ovisshet och han förstod nog aldrig riktigt det. Det intressanta i detta är att jag fick syn på något om mig själv och vad jag förväntar/önskar mig av andra, och det handlar om tydlighet, besked och få svar ganska omgående – inte vänta i timmar!

Ogillar att hänga i luften och inte få reda på planer för dagen när man bestämt att ses. Tycker heller inte om att vänta på den andra som inte kan ge några klara besked för att den är i en grupp och anpassar sig främst efter gruppens beteende. Jag tycker inte om när någon först frågar om man vill med på något, presenterar detta “något” för en. Och sedan förändras hela tiden den ursprungsplanen och man känna sig tvingad att säga ja till allt annat, fast man plötsligt inser att detta var inte alls var jag från början tackade ja till.

Det här fick mig att förstå också att en “riktig man” för mig tar egna beslut. Går sin egen väg. Den väntar inte på vad polarna gör. Jag vill ha en partner som anpassar sig efter vår relation. Plötsligt har jag upptäckt att jag tycker om när killar säger saker som “fryser du? Du kan få låna min jacka om du vill.”. Eller som bryr sig om hur man tar sig hem sena nätter ute. Som följer en till ens port eller ordnar med skjuts. Som också fixar kanske skjuts och taxi redan påväg in till stan. Stora pluspoäng! Fan jag är knappast 20 år längre. Det är ju det.

Jag tycker det är sexigt och talar för att det är en omtänksam person som kan tänka några steg framåt, ha inlevelseförmåga och empati för en annan människas behov och tillvaro.

Det gäller även killkompisar.. I somras stack i princip en killkompis i en uber när jag stod kvar på trottoaren, jävligt berusad, och hade en timmes resa hem.. Det var hemskt. Tyckte faktiskt det var lite magstarkt. En kompis ska väl kolla så man är någorlunda ok innan man skiljs åt? Inte bara vinka och försvinna, typ. Den killen är singel (I wonder why..?)

Började tänka på min ena kusin som bokar uber till alla sina dejter. Haha. Det är något väldigt komiskt i det. Han skämmer bort de också på andra sätt. Jag tror han är jätterolig att dejta. Verkligen. Och så blev jag påmind om detta med uppfostran i släkten. Jag är ganska strängt uppfostrad och det sitter i ryggmärgen att bete sig bra emot andra.

Min ena syster har inte det längre i sig och det brukar jag reagera på, det arroganta. Så tolkade jag även den här dejten, även om jag är övertygad om att det inte handlade om arrogans utan snarare dålig kommunikation kanske, plus att vi har olika ideer om vad man kan förvänta sig och inte. Men det här med min syster, så som hon håller på mest hela tiden, att inte svara på meddelanden, inte ge några klara besked så man kan planera sitt eget schema. Jävlar vad jag provoceras av det beteendet. Hon skulle heller aldrig fråga om man frös, behövde skjuts någonstans. Ingenting sånt. Hon har bara fokus på sina egna behov.

Det jag lär mig alltså av detta är att jag vill ha en partner och omges av personer som är omtänksamma och har lite framförhållning. Jag finner mig knappast i att få vänta på återkoppling eller “röriga planer”.

Om man är i princip i startgroparna för att lära känna varandra är det för mig helt absurt att inte anstränga sig lite extra.  Som jag förstått det är personer så som de är i början, det som man också senare får. Varken mer eller mindre. Det här beteendet att på en så grundläggande nivå inte uppvisa färdigheter som att återkoppla, bry sig och ha fokus på någon annans ve och vä, det gillar jag inte. Det är en solklar red flag och dealbreaker.

Visa tydligt att du prioriterar mitt mående eller så skiter jag i det. Lite så resonerar jag tydligen nuförtiden. Förvånad själv över att se det, att det idag blev så tydligt att jag tycker så.

[Blue Vajeno]

Hejsan Indigo!

Det låter riktigt bra att du vet vad du vill. Synd att det inte blev som förväntat med dejten, men det är ju bra att du fick en förståelse över varför du känner som du gör!

Jag ville bara ge min erfarenhet om ämnet varför många män kanske inte är så omtänksamma.
Det finns män som är som du beskriver, din kusin låter som ett bra exempel. Däremot tror jag att de är ganska ovanliga.
Jag är personligen en feminin man, har alltid brytt mig mycket om vad personer känner. Märker ofta om någon mår dåligt eller vill något och försöker hjälpa till om jag har möjlighet till att göra det.
Jag har även några vänner som är väldigt lik mig, samt några vänner som är raka motsatsen. Både jag själv samt i stort sätt alla mina killkompisar som är feminina har varit singel hela livet. Medans de som är mer maskulina och tar mindre hänsyn till hur andra personer mår har haft det väldigt lätt när det gäller förhållanden.
Jag tror att det har att göra med att det är två olika typer av attraktion. Män som är feminina och inte är så framåtgående kan vara väldigt emotionellt attraktiva, vilket gör dem till en bra vän men inte en så intressant pojkvän för dem flesta. Maskulina män är mer sexuellt attraktiva, så därför har de lättare att få en flickvän.

Män uppmuntras i samhället att vara maskulina för att det är så vi är lärd att få en partner.
Nästan alla män jag känner som har feminina drag är oftast osäkra. De har kanske haft en jobbig uppväxt och därför har de mycket svårare att vara framåtgående, vilket mannen oftast förväntas vara. En maskulin person är oftast mer självsäker och därför klarar de av att vara mer framåtgående, vilket gör dem mer attraktiv då de utstrålar en viss trygghet.

Det är förmodligen lättare för dig att finna en mer omtänksam & empatisk person om du är villig att ta på dig rollen att vara den som är mer framåtgående, eftersom de ofta är mycket mer blyga och osäkra.
Men det finns säkert många maskulina män som i alla fall har vett att vara gentleman!
Med tiden kommer rätt man att dyka upp för dig!

<3 Intressant! Skulle du kunna boka en uber eller på andra sätt se till så din dejt kom hem tryggt? (detta med uber är mest symboliskt).

Både den här dejten och min killkompis är inga klassiska “manliga män”, absolut inte. Men det knepiga blir då när de heller inte levererar inom det här lite mer basala. De män som jag träffat som varit mer av alfahannar ser alltid till att just detta fungerar. Tycker det är så synd att missa så lätta poäng. Boka en liten taxi liksom? Det blir dessvärre så att man tänker att klarar de inte av det här så kan jag övh inte begripa hur de skulle kunna finnas till hjälp eller vara där så det skulle kunna klicka djupare emotionellt?

Min kusin är otroligt kul (varken en alfahanne eller feminin). Övertygad om att han hjälper alla de kvinnor som han dejtar eller blir ihop med. Får de att känna sig värdefulla och speciella, utvalda. Han tycker nog det är kul också med att uppvakta.

Jag har fått för mig att jag är likadan att ska man träffa någon måste det ingå lite roliga aspekter också. Annars kan man lika gärna skita i det. Jag har höga krav där. Det innefattar även vänskap att är det inte något alldeles speciellt att ses (roligt, stimulerande eller att man skrattar så man kiknar) då är inte jag så motiverad att ses.

För mig har det i alla år jag funnits i livet bara funnits två krav i olika kretsar jag ingått i och det är att man ska tycka om varandra och ha extremt kul ihop. Annars får man inte vara med, om man är  tråkig eller inte bryr sig lite extra om de andra. Ingen som är snål eller tråkig får vara med. För mig är det en grundlag.

[Blue Vajeno]

Självklart, det känns givet för mig att se till att min dejt eller vän för den delen kommer hem säkert.
Har vid flera tillfällen gjort det, även till killkompisar. Jag håller helt med dig att det känns nästan som en självklarhet att mannen bör se till att kvinnan kommer hem säkert. Kvinnor är mycket mer utsatta när de är ute ensam, speciellt på natten.

Jag tycker att det låter som kloka grundlagar, jag antar att du inte känner något behov av att ha kontakter som inte känns väldigt givande. Håller även med att det är ju ett givande och tagande, om en person bara tar från andra och inte ger något tillbaka så känns det inte som en nyttig person att ha i sin omkrets. Sen är det också en fråga om deras situation, är det en vän som är arbetslös har jag ingen förväntan att de ska bidra med pengar.

Det låter som att du har bra koll på vilka människor du vill umgås med, det är ju en väldigt bra grund att ha för att du inte ska slösa tid på människor som du inte kommer klicka med!

<3 Vad fint att höra! Jag kan verkligen tänka mig att du gör det också! <3

Alltså, hehe, tror jag fick det att låta som att det här är jätteenkelt för mig med relationer – det är det definitivt inte. Famlar väldigt mycket i vad som är rimligt och vad som är okej att reagera på. Uppväxt med en väldigt lättkränkt förälder och är ofta jätterädd för att själv reagera på saker som är väldigt överdrivet att reagera på.
Just detta är kanske också lite önskemål, såhär mår jag bra av att bli behandlad. Det är inget krav såklart att någon följer en till porten eller liknande, men jag tror jag levt självständigt i så många år att jag orkar inte längre med den där slappheten. Som att man inte vore mer värdefull.. Kopplar nog ihop det med en känsla av att jag är mindre värd.
Hur skiljer man mellan att inte se andras lite tillkortakommanden som sina egna brister? Hur gör man för att inte koppla ihop det med bilden av sig själv?

Jag är så jäkla osäker just nu socialt märker jag. Som att jag reagerar på allt som sker i min omgivning och låter det definiera vem jag är. Läser in det och låter det skapa självbilden. Det är så destruktivt och nedbrytande.

[Blue Vajeno]

Jag fick nog inte känslan av att du har det enkelt när det kommer till relationer, däremot är det positivt att du har någon form av uppfattning över vilka typer av människor som du uppskattar att umgås med.

Det är en väldigt bra fråga hur vi kan bära oss åt att inte se sina egna brister i andra människor. Det är väl väldigt svårt att lägga märke till brister hos personer som vi själva inte har någon erfarenhet av, i alla fall under första mötet.
Kan det vara en fråga hur vi ser på bristen och hur vi hanterar den? Om vi har en brist som vi är medvetna om så vill jag också tro att vi har en förmåga att kunna omvandla bristen till något positivt, eller att helt bli av med den. Eller acceptera att bristen finns där och försöka att inse att vi inte är mindre värd för det.
Jag tror att om andras tillkortakommanden reflekteras mot oss själva så är det främst i vårt inre vi måste vända oss för att lösa problemen.

Det låter som att du har det väldigt tufft just nu när det kommer till din självbild. <3
När var det sist du ställde dig frågan vem du är? har du koll på vem du är?
Vem du ser i spegeln, vad du står för och vad du vill med ditt liv?

<3 Tack, tror jag fattar nu efter funderat lite på dina frågor!

Det är givetvis någon form av kompensation att jag känner mig lite mindre (ehm, mycket mindre!) värd just nu och därför vill bli uppvaktad. Att någon annan förstärker känslan av att vara speciell och värdefull – eftersom jag inte kan förnimma den alls själv.

Kanske är flummigt men jag kan tycka att jag delvis vet vem jag är. Jag vet på ett ungefär vad jag är kapabel till och inte. Men det som jag upplever komplicerat är att andra inte riktigt fattar det. Blir oftast märkbart förvirrad av hur andra ser på mig – snarare än hur jag ser på mig själv, if that make sense?

Vet att jag förrförra sommaren löste det här genom att skapa mig någon form av tunnelseende när jag var ute bland folk. Gick in i mig själv i stället för att vara öppen emot omvärlden (tona ner att ha någon form av extrovert sensing). Drömmer om att bara få vara i en stuga på landet, sitta på en brygga, gå runt i gummistövlar, läsa i en hängmatta, ha någon att sova med. Slippa bemöta omvärlden. Zooma ut.

[Blue Vajeno]

Jag tror jag förstår, det är ju väldigt skönt att få en bekräftelse av någon annan att vi är värdefull. Någon som uppvaktar och bryr sig om oss. Det kan ju däremot bli negativt om du hittar en partner som du då helt förlitar dig på, om det blir så att det inte längre fungerar mellan er. Det är viktigt då att ha något som du kan stödja dig mot, att kunna vara bekväm i din egen tillvaro.
Jag tror nog att det annars kan leda till destruktiva förhållanden när en person inte längre trivs i förhållandet, men samtidigt är den rädd för att behöva vara ensam.

Så du får en uppfattning att andra inte ser dig som du ser dig själv? Har du någon förståelse till varför de kan se dig på det viset?

Det du beskriver låter underbart! Ett lugnt liv, utan fördomar och krav med en känsla av frihet och kärlek.

<3 Gör man det alltid då? Alltså “helt förlitar sig” på någon som får en att känna sig lite speciell? Det kanske man gör..

Jag tänker att man ibland kan ha svackor i livet där man tvivlar enormt på sig själv. Men att det inte ska förknippas med ett allmänt hål liksom som man går runt och bär på? Kanske har jag ett hål iofs, hehe.

Vill väldigt gärna träffa någon som får mig att må bättre över mig själv. Att det handlar om att förmedla en känsla inledningsvis när man dejtar att dig är jag varsam om.

Om man inte söker det, är inte det väldigt oromantiskt?
Vad är det för upplevelser/bindningar man då söker?
Jag trodde när man dejtade att själva poängen är att man träffar de som berör en lite extra och att man gärna vill få den andra att känna av det?

[Blue Vajeno]

Allt du skriver håller jag helt med om. Sen tror jag inte heller att alla helt förlitar sig på personen, det skiljer nog mycket från person till person hur mycket man vill & vågar ge.

Det jag ville mest säga var att det är en stor skillnad på “Jag behöver dig för att kunna må bra” och “Jag vill ha dig för du får mig att må bättre”.
Om du behöver personen för att överhuvudtaget må bra så lägger du väldigt mycket vikt på personen. Det gör att om det uppstår problem mellan er så hamnar du i en mycket svårare situation än om du inte behöver personen för att må bra.

Så när det gäller svackorna som du nämner, skulle de försvinna tror du om du kommer in i ett bra förhållande? Och sen är frågan om de skulle komma tillbaka om ni gjorde slut?
Om de kommer tillbaka för att ni separerar så är det lite poängen att då kan det bli mycket svårare både i och efter relationen, för det kan göra så att du inte vill lämna personen över rädslan att behöva må dåligt igen.
Jag säger inte att det skulle hända dig, jag tänker mest att det är en sak att fundera över. Det är en trygghet att kunna må bra med sig själv, även om vi mår bättre tillsammans med någon.

<3 Jag förstår vad du menar!

Tror jag tänker litegrann där att man kan lätt måla in sig själv i ett hörn också med den typen av logik?

Typ: jag måste först känna trygghet i mig själv innan jag träffar någon. Likadant om man går runt och tror att man brister i att tycka om sig själv och därför inte är förmögen att tycka om någon annan (det är ju vanligt att folk tror på den idén också).

Detta är ju klyschor som jag just absolut inte tror på.. 🙂 För om man exempelvis aldrig når dit oavsett hur många år som går – då är det ingen vidare konstruktiv strategi att ta till längre ju?

Tänker att hela vårat samhälle också nuförtiden är präglat av det individualistiska att man ägnar sig åt självkritik snarare än samhällskritik. Man ska typ pumpa på gymmet, istället för att engagera sig i samhället. I stället för att sikta på att förändra samhället (strukturer) så försöker man ändra på sig själv.
Jag tror ju detta kan leda till att man djupt förminskar folk och att många därmed också tenderar bli hemskt självdestruktiva och begränsade. Alltså ifall man tillskriver dessa personer att det mesta hänger på sig själv tillsynes och sist (man får annars skylla sig själv som inte ansträngt sig mer), snarare än att se helheten i det hela.

Tror istället mer på idéen att det är okej att ha lite hål i själ och hjärta, vara lite (eller mycket, folk kan vara charmiga!) behövande? Vara vingklippt. Och kanske till och med utge sig för att vara en kärlekskrank desperat idiot i sitt dejtande. Jag vet inte.. Börjar tro att folk ska ägna mindre tid till självutveckling och mer i andra personer!

Är alltså lite kluven till “kritiken” ifall en person är så pass kär/tycker så mycket om någon att den inte kan må bra utan denne i livet – jag tycker det är vad kärlek är.
Det är exakt det som är äkta relationer för mig – utan den här personen mår jag inte lika bra och har inte ett lika bra liv. Eller för att vara lite mer ärlig: Utan den här personen är mitt liv meningslöst. Alla säger ju att sina familjer är det viktigaste för dem, ingen kräver att de ska må bra utan sin familj?

Därför förstår jag inte det här “ljumna dejtandet” utan en uber och att man inte går lite all in? Det är snålt och gör inget vidare intryck på en? Eller?

[Blue Vajeno]

Hehe, jag håller helt med dig igen! <3

Jag tycker inte heller att någon ska låta deras brister stoppa dem från att försöka finna kärleken. Om någon mår dåligt över att de är singel så är det en bra ide att försöka hitta en partner, även om de har psykiska besvär.
Samtidigt tycker jag inte att sökandet efter en partner ska förhindra dem att även försöka må bra med sig själv så gott de kan. Det är inte alltid lätt men det skadar inte att försöka uppskatta sig själv medans man söker efter kärleken.
Det är bara lätt hänt att vi trycker ned oss själva om vi inte har en partner.

Det där med samhällskritik och självkritik är jag inte allt för insatt i, men jag tänker att båda är väl bra med måtta? Vi behöver kanske inte pumpa på gymmet för att se bra ut, men det kan vara bra att i alla fall vara lite fysiskt aktiv för att må bättre och orka med vardagen mer. Samtidigt är det bra att kunna vara kritisk mot samhället och inte bara följa led.

Jag tycker också att du har all rätt i världen att vara som du beskrev det ” en kärlekskrank desperat idiot i sitt dejtande ” om du vill vara det! Det är absolut inget fel med det, jag tycker bara att det är synd om det även får dig att må dåligt.

Håller även lite med dig när det gäller att man inte kan må bra utan denne i livet. För min del uppstår nog den känslan när jag känner väldigt starkt för en person. Sen när jag är singel så har jag inget behov av att vara med någon utan då är det mer en vilja. Men när jag är kär i någon då får jag en känsla av att jag behöver denne för att må bra.