Vill gärna diskutera det här med ensamhet. Jag har ett fantastiskt liv på ytan. Jag älskar mitt liv. Delar av det. Samtidigt mår jag, som så många här inne inte alls bra. Har nog mått dåligt stora delar av mitt liv, även om det eskalerade mycket i tonåren. Mår mycket bättre nu, men kämpar fortfarande mycket med depression och ångest. Det har gjort att jag isolerar mig. Jag har vänner. Jag har familj. Men vill mest vara ensam. Kämpar varje dag för att ta mig ut, men det är så svårt. ”Bara gör det” ”öva på det obekväma”. Hur gör man? Förstår ni mig?