Hem > Forum > Kan du också känna dig tom? > Känner mig alltid ensam

Känner mig alltid ensam

Visar 12 inlägg - 1 till 12 (av 13 totalt)
12
  • Trådstartaren

    Hur kan det komma sig att jag känner mig så ensam trots att jag har en massa människor omkring mig? Har en stor familj och vänner som ställer upp men ändå är jag tom inombords. Är rädd att bli ensam kvar. Varför ska det vara såhär?

    Jag tror de flesta har upplevt den där känslan av ensamhet nån gång,så det är inget ovanligt.Men paradoxalt nog,så är det just rädslan att bli ensam,som gör oss ensamma.Om man är rädd för att bli övergiven och inte kan känna sej trygg med att människor man bryr sej om kommer att finnas kvar och kanske inte vågar göra sej beroende av andra människor,så gör man sej tyvärr ensam.

    Det kan ju vara tryggt och skönt att vara självständig och oberoende,men det för ju med sej den där känslan av tomhet.Såklart gör det ont,när människor försvinner,men det är ju en del av livet att uppleva förlust ibland.Man måste nog våga att göra sej beroende av andra och att andra även kan vara beroende av en själv.

    Jag har ju själv tillitsproblem som jag jobbar med och det har gjort mej ensam i perioder.Men man missar mycket av livet,om man försöker göra sej helt oberoende av andra människor.Det är faktiskt en skön känsla,att känna sej accepterad av andra och känna att man är delaktig i ett sammanhang och i en gemenskap.Tillit är svårt och det är något som man måste öva på och man får nog lära sej att ta en del bakslag i relationer med andra människor.Tyvärr finns det ju en del människor,som inte går att lita på.Men om man börjar generalisera,och tro att ingen går att lita på,så gör man nog ett misstag ändå.

    Hej!

    Jag måste bara få börja med att tacka för ditt inlägg, nej livet är inte enkelt  man får försöka att spara på det nyttiga (det som gör dig bra som gör dig stark) och sortera bort det dåliga (det som du bara mår dåligt av).

    Ta hand om dig!

    Trådstartaren

    Jag känner mig rädd och det hindrar mig från att jag egentligen skulle vilja göra. Kommer in i en ond cirkel, ju mer jag tänker på det jag är rädd för desto räddare blir jag. Jag får en massa obehagliga känslor och tankar men det känns inte som det finns utrymme för mig att må såhär eftersom jag har min familj att ta hand om. Är rädd att be om hjälp samtidigt som jag inte kan låta det pågå hur länge som helst.

    Jag känner i alla fall att det är lättare när jag skriver av mig och erkänner för mig själv hur jag faktiskt mår.

    Hej!

    Orkar du vara lite mer utförlig i hur du mår.

    Livet leder oss hit och dit, det är rätt skriv .

    Tänk om jag själv hade haft den insikten att våga skriva tidigare!

    Ta hand om dig.

     

    Trådstartaren

    Hej! Orkar du vara lite mer utförlig i hur du mår. Livet leder oss hit och dit, det är rätt skriv . Tänk om jag själv hade haft den insikten att våga skriva tidigare! Ta hand om dig.

    Just nu känns ångesten nästan övermäktig, jag har även börjat få kroppsliga symptom. Är rädd för att sova samtidigt som jag vet att det är precis det min kropp behöver. Nu verkar det ändå som att jag kan få hjälp med detta så förhoppningsvis kan det bli bättre.

    Hur mår du? Tack för att du bryr dig.

    Hej! Jag måste bara få börja med att tacka för ditt inlägg, nej livet är inte enkelt man får försöka att spara på det nyttiga (det som gör dig bra som gör dig stark) och sortera bort det dåliga (det som du bara mår dåligt av). Ta hand om dig!

    jag har också känt mig ensam. Och i förhållande har jag känt mig rädd för att bli ensam.

    för ett år sedan var jag kvar i paniken som jag fick över att jag var ensam, när mitt sista förhållande tog slut.

    träffade en annan kille nyss efter några dagar tillsammans fick jag ångest när han åkt, och det känns som om han inte kommer tillbaka igen

    Trådstartaren

    Ja, det kan vara komplicerat det här med relationer. Speciellt om man har låg självkänsla och är rädd att bli bortvald. I ett förhållande har man ju ändå valt att leva tillsammans men det blir jobbigt när man inte klarar av att bekräfta sig själv och känna att man duger precis som man är. Jag tänker mycket på det här och ju mer jag fastnar i alla tankar desto värre blir det. Jag är orolig över att min man ska tröttna på mig eftersom jag inte mår så bra just nu och att tänka så får mig att må ännu sämre. Jag är så upptagen av mina egna känslor/mående att jag inte riktigt orkar med att fokusera på han mår och vilket ansvar han får ta för att det ska fungera med allt.

    Jag förstår hur du känner. Det hänger nog mycket ihop, sin egen självbild och rädslan att vara ensam.

     

    Ja, det kan vara komplicerat det här med relationer. Speciellt om man har låg självkänsla och är rädd att bli bortvald. I ett förhållande har man ju ändå valt att leva tillsammans men det blir jobbigt när man inte klarar av att bekräfta sig själv och känna att man duger precis som man är. Jag tänker mycket på det här och ju mer jag fastnar i alla tankar desto värre blir det. Jag är orolig över att min man ska tröttna på mig eftersom jag inte mår så bra just nu och att tänka så får mig att må ännu sämre. Jag är så upptagen av mina egna känslor/mående att jag inte riktigt orkar med att fokusera på han mår och vilket ansvar han får ta för att det ska fungera med allt. Jag förstår hur du känner. Det hänger nog mycket ihop, sin egen självbild och rädslan att vara ensam.

    Du beskriver det så bra ! Tänkte precis som du skrev när jag var i mitt sista förhållande !

    Min sambo drabbades nog av anhörigsjukan, efter 8-9 år orkade han inte längre. Nu var han väldigt svår att prata med. Och han förstod inte riktigt vad jag gick igenom, att jag inte kunde välja att må bra istället för att vara deprimerad och full med ångest. Kanske jag skulle ha tjatat mig till parterapi ? Hoppasb ni löser detta bättre än vi. Försök visa / säga hur viktig han är och försök lyssna och svara på hans funderingar, det kan vara jobbigt. Men ännu värre att bli ensam när man fortfarande har känslor.Önskar er all lycka ni kan få <3

    Trådstartaren

    Ja, det är ju jobbigt för anhöriga också eftersom sjukdomen tar så mycket utrymme och påverkar det mesta i tillvaron. Jobbigt det du beskriver, jag tror ändå man måste våga prata även om det som är svårt. Jag får lite dåligt samvete för att han är så förstående och tålmodig. Det hänger ju ihop med min låga självkänsla. Ibland tänker jag att det vore bättre om vi separerade men samtidigt är det inget jag egentligen vill. Jag känner ett ansvar gentemot honom men han tycker att jag ska fokusera på det som fungerar bra trots att jag mår dåligt. Jag tror mycket på att vara ärlig åt båda håll.

    Tack för ditt stöd, det känns lättare när man sätter ord på sina känslor.

    Ja, det är ju jobbigt för anhöriga också eftersom sjukdomen tar så mycket utrymme och påverkar det mesta i tillvaron. Jobbigt det du beskriver, jag tror ändå man måste våga prata även om det som är svårt. Jag får lite dåligt samvete för att han är så förstående och tålmodig. Det hänger ju ihop med min låga självkänsla. Ibland tänker jag att det vore bättre om vi separerade men samtidigt är det inget jag egentligen vill. Jag känner ett ansvar gentemot honom men han tycker att jag ska fokusera på det som fungerar bra trots att jag mår dåligt. Jag tror mycket på att vara ärlig åt båda håll. Tack för ditt stöd, det känns lättare när man sätter ord på sina känslor.

    Ja stor skillnad när man plockar fram känslorna, lägger dem på bordet och betraktar dem utifrån med någon annan eller för sig själv en bra dag. Kan det svåra krympa litet för var gång.

    Kände att jag ville skriva till dig just för jag kände igen en del av din situation. Ni har alla chanser att lyckas egentligen 🙂 Med rätt redskap och samtal och förståelse mellan varandra

    Trådstartaren

    Varför går det inte att bara välja att må bra istället. Vem är jag att gnälla när jag har så mycket att vara tacksam över. Känns konstigt att jag klagar över att jag känner mig ensam då jag har min man och jag har mina barn. Har även stöd av mina föräldrar så det är många som bryr sig även om jag inte förstår varför. Jag är inte värd allt det här, jag har gjort så mycket fel i livet.

    Tack för att du förstår.

Visar 12 inlägg - 1 till 12 (av 13 totalt)
12

Du måste vara inloggad för att svara på denna tråd.