Hem > Forum > Hopplöshet > Hopplös, har inget kvar

Hopplös, har inget kvar

Visar 7 inlägg - 1 till 7 (av 7 totalt)
6
  • Trådstartaren

    Jag klarar inte mer. Allt går emot mig och krossar mig. Jag är bara 15 men jag känner att jag inte har här att göra. Jag har inget kvar att leva för. Jag försöker ropa på hjälp men det är bara jag som kan höra ropen. Vissa av er kanske har läst mitt tidigare inlägg och vet kanske varför jag känner såhär. Jag har dragit nu, kommer aldrig mer sätta min fot frivilligt hos någon familj som när jag blir besvärlig skickar iväg mig. Jag tänker straffa mig själv för hur egoistisk och värdelös jag är. jag skiter i om jag har tak över huvudet, skiter i om jag har mat på bordet. Jag är inte värd det. Jag kostar bara pengar för samhället så jag gör alla en tjänst. Jag vill bara säga förlåt till alla, allra mest till min underbar mamma. Min fina mamma som socialtjänsten inte låter mig leva med. Jag älskar henne över allt annat på jorden men smärtan är för mycket för mig. Jag är inte så stark, jag klarar inte det. Jag har ångest till max och vet varken in eller ut. Famlar efter något som kan hålla mig kvar här. Smärtan som lägger sig i magen, i huvudet och i bröstet. Ångesten kväver mig och jag kan inget göra. Bara ligga här i det blöta gräset och se upp mot mörkret. Jag känner alla känslor och tänker alla tankar men samtidigt så är huvudet tomt och jag finner inga känslor. Jag förstår bara inte vad jag gör i livet. Det gör så ont, så ont.

    Fina människa på andra sidan skärmen – jag hör din ångest. Jag hör din smärta. Snälla, ge inte upp. Stanna hos oss.

    Trådstartaren

    Fina människa på andra sidan skärmen – jag hör din ångest. Jag hör din smärta. Snälla, ge inte upp. Stanna hos oss.

    Jag kan inte. Det gör för ont. Jag klarar inte mer. Jag är hopplös och det är lika bra att jag inte klarar mer. Smärtan går knappt att beskriva. Allt är bara så mörkt

    Finns det någon du litar på som du kan vända dig till? Vad tror du skulle kunna hålla dig kvar? Jag förstår att du just nu inte förstår vad du gör i livet, men, förlåt om det låter klyschigt!, du är bara 15 år. Det finns någonting bortom smärtan – i livet. Du tror inte det just nu, men kanske framöver?

    Kommer familjen att skicka iväg dig?

    Kram (om du vill)

    Trådstartaren

    Finns det någon du litar på som du kan vända dig till? Vad tror du skulle kunna hålla dig kvar? Jag förstår att du just nu inte förstår vad du gör i livet, men, förlåt om det låter klyschigt!, du är bara 15 år. Det finns någonting bortom smärtan – i livet. Du tror inte det just nu, men kanske framöver? Kommer familjen att skicka iväg dig? Kram (om du vill)

     

    Det kommer dem nog. Det brukar familjer göra när jag blir besvärlig.  Jag har ingen. Ångesten har kommit och gått, den blir bara värre varje gång den kommer så jag kan inte klara detta ensam snart. Och jag är inte värd hjälp heller.  Länkar till mitt tidigare inlägg där det står mer om varför jag mår såhär.

    https://forum.mind.se/forum/depression/trad/misslyckat-barn-med-sorg-utan-grans-orkar-knappt-mer

    Kom hit (var du än är) till Göteborg o bo med mig/oss. Här blir alla älskade och ingen dömd!

    Vi är en lycklig solskensfsmilj med man, fru, fruns syster o en glad hund.

    Vi är långt ifrån perfekta, men älskar livet och människor!

    Snälla, orka! Jag har själv varit längst nere, men det finns ett bra liv! Jag vet att man inte kan eller orkar tro på det, men det finns!

     

     

    Det kommer dem nog. Det brukar familjer göra när jag blir besvärlig. Jag har ingen. Ångesten har kommit och gått, den blir bara värre varje gång den kommer så jag kan inte klara detta ensam snart. Och jag är inte värd hjälp heller. Länkar till mitt tidigare inlägg där det står mer om varför jag mår såhär. https://forum.mind.se/forum/depression/trad/misslyckat-barn-med-sorg-utan-grans-orkar-knappt-mer

    Jag förstår att du utifrån din erfarenhet tänker att de kommer att skicka iväg dig, men, och det här kanske låter drygt, du vet inte. Tänk om de är beredda att kämpa med dig? Vad skulle hända om du sa till dem hur du känner och vad du är rädd för? Tänk om det kan bli bra? Eller i alla fall betydligt bättre?

    P.S. Jag har följt din tidigare tråd, så jag känner till den. D.S.

    Kram (om du vill)

     

Visar 7 inlägg - 1 till 7 (av 7 totalt)
6

Du måste vara inloggad för att svara på denna tråd.