Hem > Forum > Depression > Misslyckat barn med sorg utan gräns. Orkar inte mer.

Misslyckat barn med sorg utan gräns. Orkar inte mer.

Visar 12 inlägg - 1 till 12 (av 16 totalt)
15
  • Trådstartaren

    Jag är 15. Jag har inte en aning om hur jag ska börja för det är så mycket. Mycket som gör så otroligt ont.

    När jag var 7 blev jag hämtad av polisen mitt i natten då mina föräldrar missbrukade alkohol och var våldsamma. En granne ringde polisen, då hen vaknat av oljud (lägenhet), och berättade att det fanns en 7-årig flicka i familjen. Jag skrek och grät, höll i mamma och var livrädd. Pappa har under min uppväxt berättat för mig hur elaka, läskiga och hemska poliser är så jag var totalt livrädd. Det slutade med att dem fick bända bort mina händer från mamma och lyfta ut mig. Jag sparkade, skrek, grät och slogs för mitt liv.

    Jag placerades i familjehem. Dem andra barnen som bodde där fryste ut mig och kränkte mig. Jag berättade det för min socialsekreterare men han gjorde ingenting. Det pågick i 1 år och jag var 8 när jag fick byta socialsekreterare (förra slutade) och jag fick flytta till ett annat familjehem.

    Jag vet inte om det är mig det är fel på, antar det. Där  bodde en 10-årig flicka som blev avundsjuk när föräldrarna gav mig uppmärksamhet så hon såg till att göra sig av med mig. Hon ljög för föräldrarna och sa att jag hotade henne, slog henne och var elak mot henne. Föräldrarna trodde henne och sa till socialen att dem inte kunde ha mig kvar pga det.

    Jag flyttades ännu en gång. (Hade varit där i 3 mån) Denna gången placerades jag akut i ett tillfälligt hem. Detta hem var i samma stad som mina föräldrar och jag rymde hem 2 gånger. Båda gångerna slutade med att polisen hämtade mig. Jag fick känslan av att vara elak, jobbig och dum. Egentligen var jag bara ledsen, rädd och vilsen. Jag saknade min mamma otroligt mycket. (Umgänge fanns inte då pappa var våldsam och mamma oftast full)

    Jag flyttades igen eftersom dem inte ville ha mig i samma stad som föräldrarna. Jag var nu 9 år och bodde i ett familjehem där, vad jag minns, det funkade bra. Men när jag var 11 började jag skära mig, bruka alkohol och röka.

    Jag vägrade BUP och fick flytta ännu en gång. Det var den femte familjen jag kom till. När jag var 12 gick min nuvarande socialsekreterare på mammaledigt och en ny kom. Det var där jag började tappa mitt förtroende för vuxna. Jag litade aldrig på den nya. I den nya familjen bodde jag tills jag var 13. Jag hade börjat snatta, slåss och dricka. Åkt polisbil ett x antal gånger. Min socialsekreterare kom tillbaka från mammaledigheten men jag skämdes bara varje gång jag träffade henne.

    Jag flyttades hastigt efter ett bråk men dem vuxna i familjen. Jag började samtidigt undra varför INGEN ville ha mig, varför INGEN såg hur jag led. Bodde där ungefär ett år innan jag flyttades till mitt nuvarande hem.

     

    Jag har tagit en paus och läst igenom vad jag skrivit och jag vet inte vad jag ska säga. Jag önskar jag skulle kunna säga att jag ljuger men det är sant. Det är min sanning, min historia och min sorg. Men det är inte slut.

     

    Jag har tagit tåget och är hemma hos min mamma och pappa igen. Mamma och pappa är fulla som vanligt men att bara få krypa ner i sängen bredvid mamma, bara få känna hennes närvaro ger mig trygghet. Mer trygghet än någon annan har kunnat gjort. Även om rädslan för pappas slag och polisen så känner jag mig trygg här bredvid mamma. Självklart vet jag hur det kommer sluta. Kommer sluta med en resa i polisbil. Jag vet att dem kommer komma. Trots alla färder med polisbil är jag lika rädd för dem. Beror ofta på att det inte varit lätt att få tag i mig. Dem 2 gångerna jag rymde hem så när jag såg polisen hoppade jag ut genom fönstret och sprang. (Mina föräldrar bor längst ner) Båda gångerna hann polisen ifatt mig. Inatt är jag förberedd. Jag vet vart jag ska springa. Jag har en plan. Jag känner mig som en kriminell som rymmer från fängelset. Det är sjukt.

    .

    Jag känner mig misslyckad, värdelös, oälskad och sönder. Jag är trasig på alla sätt man kan vara. Jag vet inte om jag klarar mer. Jag är den misslyckade ungen ingen vill ha. Problembarn. Men jag önskar någon skulle kunna se hur jag lider och tappar allt hopp. Jag önskar att någon kan se mig utan att jag behöver avsluta detta helvetet. Jag är bara så vilsen. Jag vet ju att det är fel att snatta, slåss och så men jag skriker bara efter hjälp. Ett skrik bara jag kan höra. Jag orkar inte mer.

     

    Jag förstår din smärta med tanke på att jag kan relatera till mycket som du skrivit. Själv är jag 19 år, och lever ett ganska bra liv. Som liten dog min mamma i en bilolycka, och åren därpå klarade min pappa inte av sorgen som han hade inuti sig, vilket ledde till att han oftast lindrade sin sorg med alkohol. Efter att min mamma dött så hade han gett upp hoppet på livet, slutat jobba, börjat dricka och skitit i mig fullständigt. Efter flera våldsamma stunder klarade jag inte av det mer och bestämde mig för att ringa polisen i hopp om att bara klara mig genom en hel dag utan gråt och tårar. Som en 10 åring var det svårt att anpassa sig vid de olika människorna man fick träffa vardagligen, familjen som man fick bo hos, och det hela nya livet.

    Men en sak lärde jag mig genom åren, det är att en människa kommer aldrig kunna förstå eller hjälpa dig om du inte vågar lita på den personen, öppna upp dig själv och släppa in den personen i ditt liv. När jag väl förstod det blev allt enklare. All ilska och all sorg försvann genom att jag delade med mig min smärta, första gången på flera år kände jag att en människa verkligen förstod mig och ville hjälpa mig. För första gången på flera år kände jag mig levande.

    Jag förstår att du är förvirrad, det var jag också en gång i tiden, men det som du måste göra är att öppna upp dig själv för människorna omkring dig. Min familj som jag jag bodde hos förstod min smärta, och därmed hjälpte de mig att klara mig igenom livet genom att öppna upp mig själv för de. Idag lever jag ett underbart liv med min sambo, där jag nuförtiden känner en glädje som jag aldrig kunnat tro att jag någonsin skulle få uppleva. Du skulle bli förvånad hur omtänksam en person är om du bara vågar öppna dig själv för en person och berätta verkligen vad du känner.

    Jag är 15. Jag har inte en aning om hur jag ska börja för det är så mycket. Mycket som gör så otroligt ont. När jag var 7 blev jag hämtad av polisen mitt i natten då mina föräldrar missbrukade alkohol och var våldsamma. En granne ringde polisen, då hen vaknat av oljud (lägenhet), och berättade att det fanns en 7-årig flicka i familjen. Jag skrek och grät, höll i mamma och var livrädd. Pappa har under min uppväxt berättat för mig hur elaka, läskiga och hemska poliser är så jag var totalt livrädd. Det slutade med att dem fick bända bort mina händer från mamma och lyfta ut mig. Jag sparkade, skrek, grät och slogs för mitt liv. Jag placerades i familjehem. Dem andra barnen som bodde där fryste ut mig och kränkte mig. Jag berättade det för min socialsekreterare men han gjorde ingenting. Det pågick i 1 år och jag var 8 när jag fick byta socialsekreterare (förra slutade) och jag fick flytta till ett annat familjehem. Jag vet inte om det är mig det är fel på, antar det. Där bodde en 10-årig flicka som blev avundsjuk när föräldrarna gav mig uppmärksamhet så hon såg till att göra sig av med mig. Hon ljög för föräldrarna och sa att jag hotade henne, slog henne och var elak mot henne. Föräldrarna trodde henne och sa till socialen att dem inte kunde ha mig kvar pga det. Jag flyttades ännu en gång. (Hade varit där i 3 mån) Denna gången placerades jag akut i ett tillfälligt hem. Detta hem var i samma stad som mina föräldrar och jag rymde hem 2 gånger. Båda gångerna slutade med att polisen hämtade mig. Jag fick känslan av att vara elak, jobbig och dum. Egentligen var jag bara ledsen, rädd och vilsen. Jag saknade min mamma otroligt mycket. (Umgänge fanns inte då pappa var våldsam och mamma oftast full) Jag flyttades igen eftersom dem inte ville ha mig i samma stad som föräldrarna. Jag var nu 9 år och bodde i ett familjehem där, vad jag minns, det funkade bra. Men när jag var 11 började jag skära mig, bruka alkohol och röka. Jag vägrade BUP och fick flytta ännu en gång. Det var den femte familjen jag kom till. När jag var 12 gick min nuvarande socialsekreterare på mammaledigt och en ny kom. Det var där jag började tappa mitt förtroende för vuxna. Jag litade aldrig på den nya. I den nya familjen bodde jag tills jag var 13. Jag hade börjat snatta, slåss och dricka. Åkt polisbil ett x antal gånger. Min socialsekreterare kom tillbaka från mammaledigheten men jag skämdes bara varje gång jag träffade henne. Jag flyttades hastigt efter ett bråk men dem vuxna i familjen. Jag började samtidigt undra varför INGEN ville ha mig, varför INGEN såg hur jag led. Bodde där ungefär ett år innan jag flyttades till mitt nuvarande hem. Jag har tagit en paus och läst igenom vad jag skrivit och jag vet inte vad jag ska säga. Jag önskar jag skulle kunna säga att jag ljuger men det är sant. Det är min sanning, min historia och min sorg. Men det är inte slut. Jag har tagit tåget och är hemma hos min mamma och pappa igen. Mamma och pappa är fulla som vanligt men att bara få krypa ner i sängen bredvid mamma, bara få känna hennes närvaro ger mig trygghet. Mer trygghet än någon annan har kunnat gjort. Även om rädslan för pappas slag och polisen så känner jag mig trygg här bredvid mamma. Självklart vet jag hur det kommer sluta. Kommer sluta med en resa i polisbil. Jag vet att dem kommer komma. Trots alla färder med polisbil är jag lika rädd för dem. Beror ofta på att det inte varit lätt att få tag i mig. Dem 2 gångerna jag rymde hem så när jag såg polisen hoppade jag ut genom fönstret och sprang. (Mina föräldrar bor längst ner) Båda gångerna hann polisen ifatt mig. Inatt är jag förberedd. Jag vet vart jag ska springa. Jag har en plan. Jag känner mig som en kriminell som rymmer från fängelset. Det är sjukt. . Jag känner mig misslyckad, värdelös, oälskad och sönder. Jag är trasig på alla sätt man kan vara. Jag vet inte om jag klarar mer. Jag är den misslyckade ungen ingen vill ha. Problembarn. Men jag önskar någon skulle kunna se hur jag lider och tappar allt hopp. Jag önskar att någon kan se mig utan att jag behöver avsluta detta helvetet. Jag är bara så vilsen. Jag vet ju att det är fel att snatta, slåss och så men jag skriker bara efter hjälp. Ett skrik bara jag kan höra. Jag orkar inte mer.

    Trådstartaren

    Jag förstår din smärta med tanke på att jag kan relatera till mycket som du skrivit. Själv är jag 19 år, och lever ett ganska bra liv. Som liten dog min mamma i en bilolycka, och åren därpå klarade min pappa inte av sorgen som han hade inuti sig, vilket ledde till att han oftast lindrade sin sorg med alkohol. Efter att min mamma dött så hade han gett upp hoppet på livet, slutat jobba, börjat dricka och skitit i mig fullständigt. Efter flera våldsamma stunder klarade jag inte av det mer och bestämde mig för att ringa polisen i hopp om att bara klara mig genom en hel dag utan gråt och tårar. Som en 10 åring var det svårt att anpassa sig vid de olika människorna man fick träffa vardagligen, familjen som man fick bo hos, och det hela nya livet. Men en sak lärde jag mig genom åren, det är att en människa kommer aldrig kunna förstå eller hjälpa dig om du inte vågar lita på den personen, öppna upp dig själv och släppa in den personen i ditt liv. När jag väl förstod det blev allt enklare. All ilska och all sorg försvann genom att jag delade med mig min smärta, första gången på flera år kände jag att en människa verkligen förstod mig och ville hjälpa mig. För första gången på flera år kände jag mig levande. Jag förstår att du är förvirrad, det var jag också en gång i tiden, men det som du måste göra är att öppna upp dig själv för människorna omkring dig. Min familj som jag jag bodde hos förstod min smärta, och därmed hjälpte de mig att klara mig igenom livet genom att öppna upp mig själv för de. Idag lever jag ett underbart liv med min sambo, där jag nuförtiden känner en glädje som jag aldrig kunnat tro att jag någonsin skulle få uppleva. Du skulle bli förvånad hur omtänksam en person är om du bara vågar öppna dig själv för en person och berätta verkligen vad du känner.

     

    Jag är rädd att öppnar jag mig så flyttar dem på mig igen. Jag känner mig inte säker, jag vet inte om dem kommer säga om en vecka, ”Nu orkar vi inte mer, vi kan tyvärr inte ha kvar dig”. Men självklart måste jag öppna mig, frågan är bara för vem. :/

    Jag är rädd att öppnar jag mig så flyttar dem på mig igen. Jag känner mig inte säker, jag vet inte om dem kommer säga om en vecka, ”Nu orkar vi inte mer, vi kan tyvärr inte ha kvar dig”. Men självklart måste jag öppna mig, frågan är bara för vem. :/

     

    Känner du att din familj som du bor hos nu är bra människor? Är de snälla mot dig? känner du att de är bekvämma vid dig så gör du det. De  kommer inte heller flytta bort dig, det finns ingen anledning för de till att göra det. Öppna dig själv för de så kommer de att förstå.

    Trådstartaren

    Känner du att din familj som du bor hos nu är bra människor? Är de snälla mot dig? känner du att de är bekvämma vid dig så gör du det. De kommer inte heller flytta bort dig, det finns ingen anledning för de till att göra det. Öppna dig själv för de så kommer de att förstå.

     

    Dem är nog bra människor. Dem är snälla också men det har varit mycket stök med mig dem senaste månaderna och jag är rädd att dem inte kan hantera det. Eller att socialen tycker jag bor för nära mina föräldrar.

    Dem är nog bra människor. Dem är snälla också men det har varit mycket stök med mig dem senaste månaderna och jag är rädd att dem inte kan hantera det. Eller att socialen tycker jag bor för nära mina föräldrar.

     

    Vad har problemen handlat om för det mesta?

    Trådstartaren

    Vad har problemen handlat om för det mesta?

     

    Slagsmål, självskador som krävt vård, jag har gapat en del på föräldrarna och nu nyligen rymde jag.

    Slagsmål, självskador som krävt vård, jag har gapat en del på föräldrarna och nu nyligen rymde jag.

     

    Det viktigaste handlar om är allt du möter de halvvägs, du och dina föräldrar kommer aldrig komma överens om ni inte möter varandra halvvägs. Själv känner jag en nära som har använt sig av självskador, men i slutändan inser man bara att det inte leder till något bra, utan att man i slutändan får leva med ärr runt armen. Det viktigaste är nog att du är ärlig mot de, och att du försöker anpassa dig till att lyda deras order helt enkelt, eftersom du i slutändan ändå är ett barn.

    Trådstartaren

    Det viktigaste handlar om är allt du möter de halvvägs, du och dina föräldrar kommer aldrig komma överens om ni inte möter varandra halvvägs. Själv känner jag en nära som har använt sig av självskador, men i slutändan inser man bara att det inte leder till något bra, utan att man i slutändan får leva med ärr runt armen. Det viktigaste är nog att du är ärlig mot de, och att du försöker anpassa dig till att lyda deras order helt enkelt, eftersom du i slutändan ändå är ett barn.

     

    Förlåt har inget svar jag kan formulera på ett bra sätt nu.

    Trådstartaren

    Jag är 15. Jag har inte en aning om hur jag ska börja för det är så mycket. Mycket som gör så otroligt ont. När jag var 7 blev jag hämtad av polisen mitt i natten då mina föräldrar missbrukade alkohol och var våldsamma. En granne ringde polisen, då hen vaknat av oljud (lägenhet), och berättade att det fanns en 7-årig flicka i familjen. Jag skrek och grät, höll i mamma och var livrädd. Pappa har under min uppväxt berättat för mig hur elaka, läskiga och hemska poliser är så jag var totalt livrädd. Det slutade med att dem fick bända bort mina händer från mamma och lyfta ut mig. Jag sparkade, skrek, grät och slogs för mitt liv. Jag placerades i familjehem. Dem andra barnen som bodde där fryste ut mig och kränkte mig. Jag berättade det för min socialsekreterare men han gjorde ingenting. Det pågick i 1 år och jag var 8 när jag fick byta socialsekreterare (förra slutade) och jag fick flytta till ett annat familjehem. Jag vet inte om det är mig det är fel på, antar det. Där bodde en 10-årig flicka som blev avundsjuk när föräldrarna gav mig uppmärksamhet så hon såg till att göra sig av med mig. Hon ljög för föräldrarna och sa att jag hotade henne, slog henne och var elak mot henne. Föräldrarna trodde henne och sa till socialen att dem inte kunde ha mig kvar pga det. Jag flyttades ännu en gång. (Hade varit där i 3 mån) Denna gången placerades jag akut i ett tillfälligt hem. Detta hem var i samma stad som mina föräldrar och jag rymde hem 2 gånger. Båda gångerna slutade med att polisen hämtade mig. Jag fick känslan av att vara elak, jobbig och dum. Egentligen var jag bara ledsen, rädd och vilsen. Jag saknade min mamma otroligt mycket. (Umgänge fanns inte då pappa var våldsam och mamma oftast full) Jag flyttades igen eftersom dem inte ville ha mig i samma stad som föräldrarna. Jag var nu 9 år och bodde i ett familjehem där, vad jag minns, det funkade bra. Men när jag var 11 började jag skära mig, bruka alkohol och röka. Jag vägrade BUP och fick flytta ännu en gång. Det var den femte familjen jag kom till. När jag var 12 gick min nuvarande socialsekreterare på mammaledigt och en ny kom. Det var där jag började tappa mitt förtroende för vuxna. Jag litade aldrig på den nya. I den nya familjen bodde jag tills jag var 13. Jag hade börjat snatta, slåss och dricka. Åkt polisbil ett x antal gånger. Min socialsekreterare kom tillbaka från mammaledigheten men jag skämdes bara varje gång jag träffade henne. Jag flyttades hastigt efter ett bråk men dem vuxna i familjen. Jag började samtidigt undra varför INGEN ville ha mig, varför INGEN såg hur jag led. Bodde där ungefär ett år innan jag flyttades till mitt nuvarande hem. Jag har tagit en paus och läst igenom vad jag skrivit och jag vet inte vad jag ska säga. Jag önskar jag skulle kunna säga att jag ljuger men det är sant. Det är min sanning, min historia och min sorg. Men det är inte slut. Jag har tagit tåget och är hemma hos min mamma och pappa igen. Mamma och pappa är fulla som vanligt men att bara få krypa ner i sängen bredvid mamma, bara få känna hennes närvaro ger mig trygghet. Mer trygghet än någon annan har kunnat gjort. Även om rädslan för pappas slag och polisen så känner jag mig trygg här bredvid mamma. Självklart vet jag hur det kommer sluta. Kommer sluta med en resa i polisbil. Jag vet att dem kommer komma. Trots alla färder med polisbil är jag lika rädd för dem. Beror ofta på att det inte varit lätt att få tag i mig. Dem 2 gångerna jag rymde hem så när jag såg polisen hoppade jag ut genom fönstret och sprang. (Mina föräldrar bor längst ner) Båda gångerna hann polisen ifatt mig. Inatt är jag förberedd. Jag vet vart jag ska springa. Jag har en plan. Jag känner mig som en kriminell som rymmer från fängelset. Det är sjukt. . Jag känner mig misslyckad, värdelös, oälskad och sönder. Jag är trasig på alla sätt man kan vara. Jag vet inte om jag klarar mer. Jag är den misslyckade ungen ingen vill ha. Problembarn. Men jag önskar någon skulle kunna se hur jag lider och tappar allt hopp. Jag önskar att någon kan se mig utan att jag behöver avsluta detta helvetet. Jag är bara så vilsen. Jag vet ju att det är fel att snatta, slåss och så men jag skriker bara efter hjälp. Ett skrik bara jag kan höra. Jag orkar inte mer.

    Jag vet att det inte är okej att skriva om att man ska ta sitt liv men vill bara säga att ni behöver inte tänka mer på mig och min historia. Jag har gjort ett val, jag kommer att få det bra. Jag kommer slippa må dåligt. Tack för alla tips fina människor, hoppas och ber för att ni ska må bra/bättre och vara lyckliga. Tack! <3

    Jag vet att det inte är okej att skriva om att man ska ta sitt liv men vill bara säga att ni behöver inte tänka mer på mig och min historia. Jag har gjort ett val, jag kommer att få det bra. Jag kommer slippa må dåligt. Tack för alla tips fina människor, hoppas och ber för att ni ska må bra/bättre och vara lyckliga. Tack! <3

    Stanna här hos oss. du kan också vara lycklig men du måste få hjälp och du måste våga ta emot hjälp. Stanna här i livet och ta emot hjälp. Det kommer bli bättre

    //Kram

Visar 12 inlägg - 1 till 12 (av 16 totalt)
15

Du måste vara inloggad för att svara på denna tråd.