Hej Ursäkta att jag hoppar in såhär från ingenstans. Jag kan känna igen mig mycket i det som skrivits. Jag känner mig otroligt ensam och det är svårt att hitta vänner. Jag har mina barn varannan vecka och studerar samtidigt på universitetet, distans. Så jag träffar nästan inga andra. Har ingen familj utöver mina barn, och idag fick jag veta att min enda vän på orten ska flytta till sin kärlek 80 mil bort. Hur ska en göra när en inte har några naturliga mötesplatser längre? Jag är glad och social och tycker om människor, – generellt. Men ju större klyftan blir desto mer stannar jag hemma och tänker dumt om mig själv, jag blir osäker på om någon ens skulle kunna uppskatta mitt sällskap eller ens märka om jag bara försvann.
Hej! Det är bara trevligt med lite svar och liv i tråden (även om det inte var jag som startade den). 🙂
Tråkigt att höra att du känner dig så ensam, det låter ju onekligen som att du har alla förutsättningar för att lyckas träffa nya vänner förutom att du saknar naturliga mötesplatser då som du skriver, vilket jag som sjukskriven kan känna igen mig i.
Har du provat appar? Att kanske anmäla dig till någon kurs? Föreningsliv? Ideellt engagemang i något du är intresserad av eller tycker är viktigt?
Jag är helt övertygad om att många skulle uppskatta ditt sällskap, men det är förståeligt nog lätt att fastna i självkritiska tankar när man kanske inte är där man skulle önska att man var, socialt sett. Tankar är oftast inte sanningen utan mer en tolkning av hur man upplever att en situation är, så välj noggrant vilka tankar du tror på. <3
