Att vara osocial och asexuell

Hej på er,

Jag är en kvinna (46 år) som är både osocial och asexuell och motståndare till porr. Jag känner mig ensammast i världen allt som oftast men ÖNSKAR att jag hade en partner som var som jag själv.

Ligger ofta och mycket i soffan för att boosta energi.

Finns det någon endaste människa här som är och känner som jag?

Jag har ingen ork att göra det som alla andra orkar och klarar av och det suger. Har sjukersättning och känner mig typ värdelös. Inte för att jag har sjukersättning utan för att jag upplever mig utanför.

Ibland tänker jag ”kan det inte bara dyka upp en människa i mitt liv som är som jag och vill spendera livet med mig på samma villkor” .

Någon som känner igen sig?

[Indigo Qugimo]

Anonym skrev:

Hej på er, Jag är en kvinna (46 år) som är både osocial och asexuell och motståndare till porr. Jag känner mig ensammast i världen allt som oftast men ÖNSKAR att jag hade en partner som var som jag själv. Ligger ofta och mycket i soffan för att boosta energi. Finns det någon endaste människa här som är och känner som jag? Jag har ingen ork att göra det som alla andra orkar och klarar av och det suger. Har sjukersättning och känner mig typ värdelös. Inte för att jag har sjukersättning utan för att jag upplever mig utanför. Ibland tänker jag ”kan det inte bara dyka upp en människa i mitt liv som är som jag och vill spendera livet med mig på samma villkor” . Någon som känner igen sig?

Hej

Jag blev lite undrande när jag läste din text.Kan du förklara lite mer hur du tänker?Om man är osocial,så trivs man väl ensam?Är det nån typ av kompis du vill ha?Måste erkänna att jag inte förstår riktigt.Kan du utveckla?Att vara asexuell är nog inte så ovanligt som du tror.Det är bara så tabubelagt att prata om det.Att vara ointresserad av sex anses ju nästan sjukligt,särskilt om man är man.Personligen så tycker jag att det är en ganska meningslös sysselsättning.

Hej där : ) ,

Tack för ditt svar. Jag kan förstå att min text vart otydlig kanske.

Jag är osocial och behöver vara ensam men även om det är så så känns det så ensamt. Jag längtar efter sällskap men jag har svårt för att umgås. Man ska orka prata och det ska liksom flyta på. Hela mitt väsen slår bakut när jag försöker – jag får ont i magen, blir nervös och ibland har jag även behövt kräkas av obehag. Blir jag övertrött så kan jag inte ens stänga ögonen när jag vill vila. Då är det som att jag blivit sjuk av att umgås. Andra gånger går det lite bättre och då är det härligt men jag känner aldrig att det är jippiekajej och energigivande. Mer panikartat. Jag avskyr att det ska vara så.

Var i en relation för ååår sedan där vi var ganska lika och jag kände att det gick ganska bra och vi var ensamma typ jämt på tu man hand. Skulle vilja ha det så igen. Vara med någon som också måste vara i lugna lunket. Behöva vilan. Vilja avstå andra människor på samma vis.

Ha middagar med andra, gå ut på krogen eller liknande som typ alla verkar älska är ett big no no i min värld. Jag vill vara med 1 person. That’s it. Jag träffar mina tjejkompisar en eller två gånger om året typ. Då är det vila i en vecka efter det.

Jag har hoppet uppe om att jag ska möta en like och kunna trivas i total tvåsamhet. Jag önskar att jag var som ”alla” andra men det kommer jag aldrig att bli……

Hej! Det var ett tag sedan du skrev. Ville bara berätta att det kändes som om det hade varit jag som skrivit det där. Känner så igen mig i det. Förutom det där i att vela ha en partner. Jag en kvinna på 36 år. Jag har levt i 35 år som heterosexuell innan jag kom på att jag inte var det. Så innan 35 så hade jag nog känt igen mig i den biten med.

Den här asexuella biten är rätt ny för mig och jag har nog alltid varit det. Jag minns då jag som barn inte kunde förstå vad som egentligen är meningen med att vara med någon som mamma och pappa. Sen när jag blev tonåring var det mycket prat om vem som var ihop med vem och mycket kretsade runt det. Så man skulle ju som ha en kille. I min värd har det som bara funnits heterosexuell, bi och homo. Jag passar bäst inte på heterosexuell, så är väl därför jag sett mig som sån.

På grund av missbruksproblem har jag inte kunnat vara i kontakt med mig själv. Jag gick privat behandling för det då jag var 30 och jag hade en relation med en underbar man jag känt sedan jag var 19. Våran relation blev bättra av att jag inte missbrukade längre. Men vi sågs inte ofta och en jag känner som jag pratade med då trodde att han var otrogen mot mig för att hon inte kunde förstå att det var från båda hans och min sida som vi inte sågs så ofta.

Som nykter har jag ju mer koll på hur jag känner och så, så jag var till slut tvungen att göra slut med honom oavsett hur mycket jag älskar honom. I mitt fall klarar jag inte av att ha en relation alls, men jag blir ju som ändå kär i män. Vilket är irriterande.

Förutom att jag är asexuell är jag ju också rätt osocial i jämförelse med andra och jag behöver vila minst tre dagar efter att jag umgåtts med folk. Jag trivs ensam, men känner mig ensam i att ha det som jag har det och inte ha någon att prata med som kan förstå vad jag pratar om.

Jag önskar inte att leva i en kärleksrelation, men jag kan tänka mig att bo men någon, som vän typ. Har nämnt det för mannen jag älskar. I början var syftet med att göra slut att jag skulle få lite lugn och ro att komma på vad som var fel och nu när jag vet det har jag nämnt det för honom att jag gärna vill bo tillsammans med honom, men som vänner då. Han vill som inte det. Så då får det vara.

[Red Dykepi]

Jag känner igen mig. Jag är i och för sig ganska social, men jag är också ointresserad av porr och har som 30-plussare kommit fram till att jag är asexuell. I och för sig har jag aldrig haft sex, men jag har äntligen insett att det stora problemet har varit att folk i 30-årsåldern förväntas ha sexdebuterat och inte att jag inte har fått mitt sexbehov tillfredsställt, för det behovet finns inte. Däremot skulle jag hemskt gärna vilja träffa en partner, men som lesbisk är det inte så lätt att hitta rätt (jag kan inte styra vem jag blir kär i) och jag har nu kommit fram till att jag vill leva i ett sexfritt förhållande. Jag längtar jättemycket efter långa kramar, kyssar och att bara få vara nära, men just sex vill jag inte ha.

Red Dykepi, känner igen mig så mycket i det du skriver. Jag blir 30 nästa år och har aldrig heller haft sex, men vill inte heller ha det. Har i yngre år haft sådan ångest och panik över att jag måste ha sex, att jag inte är “normal” som inte haft det, att jag måste hitta en pojkvän etc etc. När jag blivit äldre och, förhoppningsvis, klokare, har jag insett att det inte är något “fel” på mig, jag är asexuell och det är helt okej. Jag identifierar mig idag som panromantisk asexuell, eftersom jag kan ha romantiska känslor och vill till exempel kramas, kyssas och sova nära och så, men det räcker så för mig. Det spelar inte heller någon roll om det är en kvinna eller man för mig.
Jag har mycket social ångest och är introvert och så, men jag är ändå inte helt och hållet osocial heller. Jag har ett fåtal vänner, bor ensam sedan urminnes tider (=sedan jag flyttade hemifrån) och trivs egentligen bra med det, men längtar också efter att hitta en partner att dela livet med. Det känns bara som att det är väldigt väldigt svårt och det känns tungt och nästan omöjligt, speciellt eftersom jag inte bor i stad. När man bor på litet ställe på landet känns det som att chansen att hitta någon är väldigt liten. Det finns också en hel del negativa åsikter här när det gäller hbtq+ och att inte “följa normen”. Jag känner mig idag trygg i mig själv och i hur jag vill leva, men ibland är det tungt. Vill ändå ha någon att dela livet med.
Det behövs verkligen någon form av plattform för asexuella att hitta varandra! Både för att hitta partners och för att hitta likasinnade vänner, tänker jag. Så svårt att hitta en asexuell partner när det känns som att alla dejtingappar är till för folk som vill ha sex. Jag är i alla fall glad att jag hittade hit till den här tråden. Det ger lite tröst-känsla att veta att man inte är ensam. Ta hand om er!

Jag tycker du ska ställa dig frågan varför du är osocial och asexuell. Vill du ha sex? Eller bara ömhet? Kan du se dig med en annan person – att älska och dela vardagen med?

 

Det finns ju alla möjligheter för dig. Försök var öppen och starta konversationer med främlingar. Jobba på självförtroendet. Var inte rädd för att börja konversationen. Du vinner på att vara dig själv och stå upp för dig själv och dina känslor.  Integritet och respekt kommer man långt med. Våga ge dig ut i dejtingdjungel.