Hem > Forum > Diskriminering > Lögner i journalen

Lögner i journalen

Visar 5 inlägg - 25 till 29 (av 29 totalt)
28
  • Till alla i denna tråd som tror att jag försvarar felaktigt skrivna journaler. Jag har åtskilliga gånger fått skriva rättelseanmaningar till ansvarig på min mottagning. Jag är fortfarande patient på min mottagningen efter en rad olika händelser som började med psykiska övergrepp 1969. Det var på ett sommarhem hos en familj på landet.

    Dessa psykiska övergrepp har förstört mitt liv, då jag bara var 10 år då det hände. Tänk på fallet ”Bobby” så får ni ändå någon liknelse om vad som hände sommaren 1969. Det är i den åldern som man formar och tar in mycket av, hur man blir som vuxen. Jag blev förstörd psykiskt trots att jag utåt sett fungerar någorlunda normalt. Ni har väl räknat ut att jag nu är 63 år. I 53 år har jag lidit på grund av en psykopat till mamma där jag var sk. ”sommarbarn”. 5 veckors helvete. Jag hoppade av grundskolan efter halva årskurs 8, och har jobbat sedan dess.

    Att jag la mig i den här tråden är orden ”mörda” och svärandet. Jag håller med er, men tänk på hur ni skriver här i Mind.

    Psykvården av idag har blivit ett stort skämt. Politikerna rustar ner psykvården men patienterna blir allt fler. Det är inte rimligt att behöva vänta i en månad när vi mår som sämst. Om det inte blir någon ändring så kommer det sluta i katastrof, och vi är redan på väg.

    Min mottagning har 2,000st. patienter och 500st. står i kö. Politikerna själva har en gräddfil om de skulle drabbas av någon psykisk åkomma.

    Ni som blir felbehandlade, journalfel m.m. Använd patientnämnden varje gång ni upptäcker ett fel. Jag vet att det inte är mycket till hjälp, men stå på er allihopa, anmäl, anmäl och anmäl.

    5 veckor 1969 gjorde mig sjuk i 53 år med blandiagnoser och måendet är som den värsta berg och dalbanan.

    Ge aldrig upp, kämpa på så mycket ni orkar och även när ni inte orkar. Om man behöver ett läkarbesök så får man skriva genom vårdguiden (inloggad) tills de tröttnar.

    Det är inte vi patienter som rustar ner psykvården.

    MVH <@¤2″

    Red kejane : jag har det heller inte lätt och får ta massor av skit. Nu var svordomarna inte riktade till nån här på forumet, jag visste inte att det var förbjudet att svära , jag skrev bara som jag kände, har inte någon att ventilera med . Jag funderade på att gå in på typ Flashback och skriva av mig (där får man svära)men där får man så mycket ologisk skit  mot sig att jag bara inte orkade ,här verkar folk iallafall vara trevliga mot VARANDRA så därför skrev jag här.

    Red kejane

    Hej, det kanske inte är förbjudet att svära men kan uppfattas som oseriöst för andra.

    Jag håller med dig angående ”Flashback”. Man kan få märkliga svar, och även kommentarer så man håller på att trilla av stolen.

    Jag läser Flashbacks trådar fast sällan. Det är ofta precis som du säger om man läser ämnen om psykiskt mående. Det är ingen sida att rekommendera.

    På Mind kan man inte skriva som på Flashback, en oseriös kommentar tas då bort.

    Mind är BRA. Vi kan hjälpa varandra med olika seriösa tips samt att man ser att man inte är ensam i sitt mående.

    Testa och skriv om hur DU mår och varit med om. Du är anonym sä man behöver inte skämmas.

    Exempel: Det kan vara någon som tror att hen är ensam om sitt udda beteende såsom t.ex. tvångstankar/handlingar som du tror kan ses som mycket udda handlingar och tankar. Man kanske inte ens vågar tala om det för sin läkare. Hen är inte ensam, det kan jag lova. Jag har själv haft tvångstankar som gick över till tvångshandlingar som jag trodde att jag var ensam om. Till slut orkade jag inte längre då det tar mycket av vad man orkar med. Läkaren sa att denna ”Diagnos” är för att lindra min ångest.

    Hoppas att ni förstår mig, jag vill bara hjälpa genom mina egna erfarenheter, inget annat.

    MVH ——-

    ”verkar vara osminkad”. Va?? Ska man skratta eller gråta?…

     

    Jag tänkte ge mig in på att se det lite från andra sidan.

    Det kanske det står någonting om att du ser blek ut eller att du är rosig om kinderna i något annat sammanhang i anteckningarna från det besöket. För då kan helt plötsligt en ensam knasig kommentar om att du verkade vara osminkad lite relevant tycker jag.. Eller tänker jag helt fel nu..

    Angående det där med utseendet är det tyvärr något jag vet att de faktiskt måste skriva under någon rubrik i journalen. Har själv haft svårt att få hjälp på riktigt hela livet för att jag exempelvis ser för ”välvårdad” ut och det måste skrivas med. Som en person som vanligtvis bär mycket smink, fixar håret lite och ja… har normala kläder på mig (?), känner jag ju inte att det säger speciellt mycket om mig att jag faktiskt orkat tvätta håret (eller så finns det ju faktiskt något så oerhört modernt idag som kallas för torrshampoo???!) samt kommer dit i något annat än typ smutsiga mjukisbyxor eller något och inte luktar skit?… Ska tilläggas att jag även har socialfobi så att komma dit helt utan smink när jag enligt mig själv har totalt nedgråtna ögon är jobbigt nog för mig. Ofta trassligt hår i en slarvig bulle och (rena) mjukis också förövrigt om det nu ska vara så viktigt. Känner mig inte själv speciellt välvårdad just då och det är väl ändå med sig själv man ska få jämföra eller? Värre än så, då kommer jag inte ens dit.

    Under en annan rubrik ska de fylla i hur man beter sig utåt just i den stunden man sitter där. ”God formell och emotionell kontakt” har jag läst ofta tex. Allt det där känns så extremt uråldrat. Man kan må helt fruuktansvärt dåligt utan att det syns!! Är det några som borde ha koll på sånt är det väl ändå de som jobbar med det kan man tycka, men ändå ska detta ta upp halva journalen och resten som står där har i mitt fall visserligen mest varit massa småfel här och där som kan verka betydelselösa men som trots allt inte blir det i det stora hela… Hade starka självmordstankar, självhat, depressioner, ångest och även en lätt psykos som gick obemärkt redan när jag knappt var i tonåren. Sistnämnda visste jag inte själv att det var vad det var förrän jag fått det bekräftat nyligen i vuxen ålder. Nu försöker jag kämpa emot FK pga de där småfelen och jobbar fof på för att få rätt hjälp men i den här takten är det verkligen ett under att jag fof lever helt ärligt. Så trött, bara trött…

    Blev också bara arg och ledsen varje gång jag läste i journalen, man mår ju bara sämre och känner sig så oerhört förminskad så det är inte sant. Måste vara ännu värre när det ser ut som de skrivit om en helt annan person såklart… Nu går jag väl in någon gång då och då bara för att se så att viss information kommit fram till från en person till en annan och sådana saker. Orkar liksom inte. Har väl intalat mig själv att jag inte bryr mig eller något sånt. Dock blev jag lika besviken och illa berörd varje gång under väldigt lång tid även fast jag inte förväntade mig något positivt. Trots att jag vet att orken tar slut är väl mitt enda tips att bara fortsätta kämpa… Ta hjälp av närstående om du har möjligheten. De har mer energi och vill bara att du ska må bra. Människor från andra håll kan också hjälpa till med att starta upp och driva saker. Boendestöd är bara ett exempel, det måste inte bara handla om hur du funkar just i hemmet. Verkar finnas mycket sånt man inte ens vet existerar tycker jag… Ytterligare en grej som borde förbättras här i samhället. Allltså… K O M M U N I K A T I O N. Hur svårt ska det vara?!

Visar 5 inlägg - 25 till 29 (av 29 totalt)
28

Du måste vara inloggad för att svara på denna tråd.