Hem > Forum > Depression > Styrka, bestraffning, sorg och skam

Styrka, bestraffning, sorg och skam

Visar 13 inlägg (av 13 totalt)
12
  • Trådstartaren

    Finaste! Att läsa det du skrivit är som att läsa om mig själv. Fan fan fan vad livet är orättvist och tufft. Piss. Helvete. Dessa vågor av outhärdliga känslor. Ångest som gör en kataton. Veckorna, dagarna, åren som går. Det här citatet från en film ploppar ofta upp i mitt huvud ”I don’t have another get-up-and-go left in me”. Så känns det så ofta. Alla dessa gånger man tvingats uppbåda all kraft man har för att plocka ihop bitarna av sitt liv och börja om efter ännu ett attentat utifrån. Ännu en katastrof. En uppsägning, en utförsäkring, en relation till som tagit slut, en till allvarlig kronisk sjukdom, misslyckanden, en våldtäkt bl.a. bl.a. Jag är helt slut! Fullständigt nedbruten av livet. Livet förstör mitt liv, tänker jag ofta. Förut tänkte jag alltid ”det blir bättre sen” men det där ”sen” kom liksom aldrig. Nu är jag nästan fyrtio och ännu mer traumatiserad än tidigare. Alla dessa tåg som lämnat stationen medan jag hade för fullt upp med all skit för att ens se dem. Barn-tåget är taget ur trafik för mig (en vidrig sorg). Relationstågen går extremt sällan nu för tiden och faller dessvärre in under ”don’t have another get-up-and-go left in me”-kategorin vid det här laget. Hjärtat är för trasigt och felläkt efter alla attentat. Jag vet inte vad du ska göra. Jag vet inte vad jag ska göra. Kanske ingenting. Kanske bör man lyfta bort sina händer och sluta kämpa. Släppa taget. Ge upp. Och då menar jag inte att dö utan att radikalt acceptera att livet blev som det blev. Inte jaga efter syndabockar (sig själv, ens föräldrar, psykiatrin whatevs). Kanske inte heller plocka upp bitarna utan låta de ligga där de ligger. Bara låta tankarna härja och känslorna storma. Låta skiten vara skit. Släppa behovet att förstå, ge fingret åt alla ”varför?”. En dag kommer det ta slut. Konstigt nog ger den senare tanken mig någon form av tröst. Döden kommer, det är ett faktum. Med det i åtanke kan man ju lika gärna fortsätta lite till. You might as well live liksom. Jag vet inte hur det är för dig men när jag är i en svacka så tror jag att det alltid varit såhär hemskt och att jag aldrig mått okej. Det går liksom inte att se att det visst periodvis varit helt okej. Med allra största sannolikhet kommer fler sådana perioder. Nu är man ju på den här jorden (oklart varför och hur länge) och då har man ju inget att förlora på att ride out the storm, tänker jag. Ibland. Vettefan.

    Fint att du känner igen dig, men beklagar samtidigt förstås! Kan inte annat än instämma… Livet är orättvist. Vi föds in till så olika förutsättningar och resurser. Men i grund och botten, så KAN det ju inte vara menat att man ska lida sig igenom livet. Vad blir hela ekvationen värd då? Ska man vara här av en okänd anledning, för ett okänt syfte… Som båda kanske egentligen saknar mening. Och längs vägen bara snubbla, ramla och kriga?

    Ditt andra stycke är nästan precis mina ord… Läskig igenkänning. Låter så fruktansvärt tungt… Känner igen det där med att man inte riktigt noterar att tiden går (och förloras), för man är fullt uppslukad i något annat. Och i dessa situationer finns knappast ett val. Man gör det man behöver helt enkelt. Men vips, så är ungdomen förbi. Eller någon annan era. Det märker man först i efterhand. Jag känner med dig, verkligen.

    Vad fint och klokt du skriver… Det gav mig en slags lättnad att läsa det där. Ge upp kampen, säga fuck you. Jag har litegrann lutat åt det också. Varit så himla nära att ta livet av mig vid flera tillfällen under det senaste halvåret. Men, när jag började må lite bättre, så kom jag på att jag lika gärna kunde testa en viss sak först. Och sen en annan. Basically ta mycket större risker. Släppa mitt psykes egenpåhittade regler. Göra erfarenheter. Blivit bättre på att rycka på axlarna åt konsekvenserna. Det har blivit ett friare sätt att leva på, senaste veckorna. Men också förvirrande, då jag fortfarande är starkt inställd på att dö, och inte riktigt ser/har planerat för en framtid nu. Önskar denna känsla hade kommit tidigare, när jag fortfarande hade förutsättningar och inte förstört/kastat iväg så enormt mycket. Men samtidigt kanske jag behövde bli pressad hit, för att tvingas öppna upp och nå vissa insikter? Paradox.

    Har du testat att göra så? Rycka på axlarna åt allt? Leva på ändå. Eller hur klarar du av att vara kvar? Är det något som ger glädje?

    Jag är lite yngre än du är… Om du hade kunnat hoppa in till dig själv när du var kring 30, vad hade du sagt eller ändrat på då? Jag vill inte leva såhär, jag kan inte leva såhär. Men vet inte heller vad jag ska göra annorlunda, eller hur jag ska orkar vara kvar när allt har fallit ihop för 1000e gången, men denna gång så mycket mer allvarligt… 🙁 Och har också redan tänkt ”sen, sen” så otroligt många gånger men inget har blivit särskilt mycket bättre. Vill inte riskera att vara kvar i 10 år till, för att inombords stå på samma plats som nu. Antingen dör jag, eller så måste jag få iväg livet i en helt annan riktning.

Visar 13 inlägg (av 13 totalt)
12

Du måste vara inloggad för att svara på denna tråd.

Vi har gjort en säkerhetsuppdatering på Mind forum som innebär att logga in-förfarandet har ändrats. Du kommer i samband med att du loggar in få ditt lösenord skickat via e-mail.