Hem > Forum > Depression > Styrka, bestraffning, sorg och skam

Styrka, bestraffning, sorg och skam

Visar 12 inlägg - 1 till 12 (av 13 totalt)
12
  • Depression, fyfan vad jag hatar dig. För tredje gången kommer du och tar över mitt liv. Affektiv sjukdom trodde man till och med. Men nej, det är sår från barndomen som lett till personlighetsdrag av att överprestera, vara stark och inte kunna be om hjälp.

    Jag har enormt svårt att prata om mina känslor. Åtminsone de mjukare. Där jag behöver kännas vid att jag är mänsklig. Att jag har behov. För det fick jag aldrig ha som barn. Då blev jag skrattad åt, förlöjligad eller utskälld. Så jag lärde mig att stänga av dem. Satte stolthet i att jag snarare var som en maskin, som kunde ta mig an vad som helst oavsett dagsform.

    Depression, din jävel. Du har tagit från mig, mina närmaste relationer. Mitt (stundtals) välfungerande liv. Min status, mina framtidsdrömmar.

    Jag tänker ofta i banor om orättvisa, och vad jag har gjort för att förtjäna det här. Livet lättar ju aldrig, och allt jag har gjort är att kämpa och kriga. Varför? Gång på gång. Jag känner mig bestraffad och misshandlad av livet.

    Jag ser inte hur något skulle kunna vända nu. Alltså, jag är logisk nog för att förstå att saker skulle kunna bli lite bättre. Men de kan inte bli bra nog. Den tiden är förbi. Har blivit expert på vapenmodeller och hjärnans anatomi. Ni förstår vad jag menar.

    Känns bara tragiskt. Att det skulle bli såhär.

    Jag var en populär och framgångsrik person. Den man allra minst hade kunnat ana skulle genomföra något sånt här. Jag tror att halva min tidigare bekantskapskrets kommer få en stor chock.

    Och jag skäms. Det borde inte ha blivit såhär.

    Åh, känner med dig, fina du <3

    Jag hör vad du säger om misslyckanden och så skam och sorg över att det blivit som det blivit. Önskar jag kunde ta bort de känslorna från dig.

    Vissa säger att livet inte belastar en mer än vad man klarar av. Det är nog både du och jag överens om knappast stämmer överens med verkligheten. Det finns ingenting som heter ”ett lagom svårt liv” ur den aspekten?

    Sedan är det väl lite det här vad man exakt har förlorat, eller vad det innebär att känna sig misslyckad? Vet du, jag misstänker att du har blivit en färgstark och spännande komplex individ pga. ditt liv och dina erfarenheter. Det är inte vem som helst heller som kan finnas där för sina vänner i vått och torrt. Det betyder att du har hög empati och lätt för att påverka andra människor så de mår bättre, ändrar riktigt – och det, det är en talang få förunnat. Så även om du ”utåtsett” kanske misslyckats, har du iaf utvecklats dramatiskt inombords, tänker jag.

    Det finns också ett fint citat jag hörde en gång som löd: Normal people worries me. Den där plattheten man kan möta i en person som aldrig någonsin känt ångest. Aldrig någonsin upplevt hur det är att ha en kompis som lägger sitt liv i ens armar. Som inte vet vad detta med kärlek och vänskap är. I synnerhet hur det kan bli så starkt när man kanske saknat föräldrar och vuxna att ty sig till. Det tror jag du har fått uppleva på en helt annan nivå än vad så kallat ”sorglösa” personer tenderar att göra.

    Vill mest peka på att du har dina kvalitéer, och de kan åtminstone inte någon ta ifrån dig.

    Trådstartaren

    Om livet inte belastar en mer än vad man klarar av så har jag i alla fall nått min gräns nu. Har pressat mig länge, men nu varken klarar eller vill jag mer.

    Många av oss som vuxit upp i ett dysfunktionellt hem har blivit mästare på att hålla ut. Att sätta på oss rustningen och kämpa. När man dessutom själv, och från andra, värderar det som något bra… Så kommer det tyvärr inte att gynna en i långa loppet.

    Nog för att jag vet vad jag går för nu. Men till vilket pris? Den guldmedaljen jag fått är det ändå ingen som ser.

    Jag kan önska att jag hade varit ”svagare”. Att jag hade brutit ihop tidigare. Vägrat gå till skolan eller skvallrat till andra vuxna och tagit hjälp. I det långa loppet så är det inte ett dugg svagt. Det är smart ju. Och rätt. Ingen ska behöva bära en hel värld på sina axlar.

    Vilket fint svar du har skrivit. Tack snälla för det. Jag tror verkligen att det gäller de flesta här inne, du med. Att man inom sig har fått många rikedomar av livets törnar.

    Jag känner ändå att jag står helt tomhänt nu. Jag vet att jag har mycket inom mig, och att jag kan göra skillnad för andra. Men mitt liv på utsidan har fallit isär och det blev droppen. Jag ser inte hur jag ska kunna bygga ihop något, och jag orkar inte ständigt kämpa såhär.

    Jag förstår. Är så sant, den man är behöver inte alls ha å göra med vad man har, precis som du säger. Det låter inte som att det är personlighetsmässigt du fallit, utan att det är livet som blivit för svårt, ohanterligt och komplicerat att bygga upp igen. Kan du den här gången göra annorlunda och sträcka ut handen emot t ex en terapeut? Be om hjälp nu när du behöver den som allra mest? <3 Precis som under uppväxten där det varit övermäktigt? Att du ger dig själv det nu?

    Trådstartaren

    Jag har testat, men vi pratar mest om känslor. Jag har sagt mängder av gånger att jag behöver hitta något att tro på här och nu. Tro på att det är möjligt att bygga upp. Komma i kontakt med/se en version av något som inte bara blir en mycket sämre version än vad som var innan. Både min terapeut och läkare missar det här totalt. Så nu har jag gett upp istället.

    Det låter förskräckligt att de inte fångar upp det grundbehovet som du har just nu. Känslor i all ära men när man tappat hoppet om sig själv är det ju a och o att man får stöd framåt. Livet är ju oförutsägbart trots allt, vi vet ingenting om framtiden. Om man väljer att dö kommer man heller aldrig att få veta. Det tycker jag verkar så tragiskt. Så onödigt på något sätt. Kan inte du känna nåt strå inom dig av nyfikenhet att kanske, kanske kan du vända det här – även denna gång? Det kanske är sista gången du behöver ”dra det ett helt varv”?

    Trådstartaren

    Men när man har tagit den chansningen under många år… Och drar slutsatsen att livet blev faktiskt aldrig bra. Så vet man ju.

    Jag vill bara få slut på det här lidandet. Och jag har inte förutsättningar nog för att få slut på det genom att skapa något annat, genom att leva kvar. Det jag saknar och vill ha… Det tåget har gått.

    Ja, det kanske är sista gången jag behöver dra det ett helt varv. Mycket möjligt. För nu är hela min omgivning insatt i det på ett annat vis. Jag har själv förstått och accepterat min problematik bättre också. Men… Det var så fruktansvärt mycket som rök med den här gången. Som brann upp. Förstördes.

    Tror man får hitta andra värden? <3 Tänker lite på de som förlorade sina barn i t ex tsunamin, de fick bygga nya liv och hitta lycka igen – men på andra sätt än vad de innan hade kunnat föreställa sig i sin vildaste fantasi. Flera reste sig, och de kunde återigen känna lycka.

    Tro mig, jag vet mycket om förluster i livet. Tåg som gått. Jag har också jättesvårt att förhålla mig till det. Ibland hittar jag dock små glimtar av nya vägar. Därför vill inte jag ge upp. Och jag vill inte att du heller gör det <3

    Trådstartaren

    Ja det har du helt rätt i, det är ju smått oförståeligt. Bra att bredda perspektiven lite.

    Tycker du att de nya vägarna känns värda nog?

    Jag förstår inte, varför livet ska vara så svårt och innehålla så mycket smärta. Man har ju bara ett liv. Hur kan man försonas med tåg som gått och tider som är förbi?

    Såhär ville jag ju inte att livet skulle bli. Ska jag bara nöja mig nu, med att leva en riktig B-version av allt?

    Absolut, när jag fått såna glimtar har jag känt en större och djupare tacksamhet inför livet än jag någonsin känt tidigare. Som att allt varit värt det – även det svåraste och värsta. Lite som att bestiga ett berg, när man är högst upp på toppen är man glad över utsikten som är vackrare än vad man vågade hoppas på, och så har man genast glömt bort hur tufft det varit att ta sig dit. Tror alltså inte det är en b-version, jag tror det kan bli en fantastisk mega A-version.

    Hur man försonas med tåg som gått kan vara att man får acceptera att man får, kan behöva, tänka om? Värdera på ett annat sätt kanske?

    Kommer ihåg i en dokumentär om tsunamin att några överlevare beskrev det som att ”det är så lätt att tro att hade inte detta hänt, hade vi levt ”happy-life” men det ser vi ju att det sker saker hela tiden i andras familjer, ingen lever utan motgångar.”

    Så kanske att det där man önskade av livet är satt på en piedestal som kanske inte alls varit lösningen på precis alla ens problem? Eller att andra problem hade tillkommit och som man då tagit sig för pannan och grämt sig enormt över?

    Vad exakt är det i de här tågen som gått som man önskade att man fick med sig – fått uppleva? Där någonstans kanske man kan peta ut russinen ur kakan och försöka hitta just detta inom andra områden?

    Trådstartaren

    Förstår hur du menar…

    Men alltså, usch… Att livet ska vara så svårt. Att man behöver släppa drömmar, tänka om, förhålla sig på nya sätt… Det känns mest som att jag samlar på besvikelser och misslyckanden. Jag har nog aldrig riktigt sett dessa som naturliga inslag i livet, så nu känner jag mig rätt handfallen. Även fast jag utåt sett skulle anses rätt ”lyckad”.

    Det tror jag också. Det är bara sååå förargligt, att det krävs att något går sönder för att man ska se vad man hade. Jag är en sån expert på det här. Att se bortom, och inte riktigt uppskatta vad jag har här och nu. Hade allt detta inte hänt, är risken stor att jag hade varit i situationen och inte varit nöjd (med allt det jag önskar tillbaka nu). ELLER så hade jag på något lyckligt sätt sökt hjälp, tidigare.

    Något av det värsta jag bär på, är känslan av att det är JAG som har förstört för mig själv. Har inte många andra att skylla på den här gången. Livet var för en gångs skull ganska bra riggat. Det känns så tungt. Jag har tappat hoppet, gått upp i vikt, gett upp på det mesta. Vill faktiskt dö.

    Hur som helst… Vad enormt klok du är. Dina svar hjälper. Tack!

    Finaste!

    Att läsa det du skrivit är som att läsa om mig själv. Fan fan fan vad livet är orättvist och tufft. Piss. Helvete. Dessa vågor av outhärdliga känslor. Ångest som gör en kataton. Veckorna, dagarna, åren som går. Det här citatet från en film ploppar ofta upp i mitt huvud ”I don’t have another get-up-and-go left in me”. Så känns det så ofta. Alla dessa gånger man tvingats uppbåda all kraft man har för att plocka ihop bitarna av sitt liv och börja om efter ännu ett attentat utifrån. Ännu en katastrof. En uppsägning, en utförsäkring, en relation till som tagit slut, en till allvarlig kronisk sjukdom, misslyckanden, en våldtäkt bl.a. bl.a.

    Jag är helt slut! Fullständigt nedbruten av livet. Livet förstör mitt liv, tänker jag ofta. Förut tänkte jag alltid ”det blir bättre sen” men det där ”sen” kom liksom aldrig. Nu är jag nästan fyrtio och ännu mer traumatiserad än tidigare. Alla dessa tåg som lämnat stationen medan jag hade för fullt upp med all skit för att ens se dem. Barn-tåget är taget ur trafik för mig (en vidrig sorg). Relationstågen går extremt sällan nu för tiden och faller dessvärre in under ”don’t have another get-up-and-go left in me”-kategorin vid det här laget. Hjärtat är för trasigt och felläkt efter alla attentat.

    Jag vet inte vad du ska göra. Jag vet inte vad jag ska göra. Kanske ingenting. Kanske bör man lyfta bort sina händer och sluta kämpa. Släppa taget. Ge upp. Och då menar jag inte att dö utan att radikalt acceptera att livet blev som det blev. Inte jaga efter syndabockar (sig själv, ens föräldrar, psykiatrin whatevs). Kanske inte heller plocka upp bitarna utan låta de ligga där de ligger. Bara låta tankarna härja och känslorna storma. Låta skiten vara skit. Släppa behovet att förstå, ge fingret åt alla ”varför?”. En dag kommer det ta slut. Konstigt nog ger den senare tanken mig någon form av tröst. Döden kommer, det är ett faktum. Med det i åtanke kan man ju lika gärna fortsätta lite till. You might as well live liksom. Jag vet inte hur det är för dig men när jag är i en svacka så tror jag att det alltid varit såhär hemskt och att jag aldrig mått okej. Det går liksom inte att se att det visst periodvis varit helt okej. Med allra största sannolikhet kommer fler sådana perioder. Nu är man ju på den här jorden (oklart varför och hur länge) och då har man ju inget att förlora på att ride out the storm, tänker jag. Ibland. Vettefan.

Visar 12 inlägg - 1 till 12 (av 13 totalt)
12

Du måste vara inloggad för att svara på denna tråd.