Jag tycker det är intressant hur folk sätter på sig offerkoftan när jag försöker berätta om hur jag mår. Jag mår extremt dåligt, djupt depression, extrem ångest etc. Jag brukar alltid hjälpa alla mina vänner men just nu skulle jag behöva lite stöd själv. När jag då ber om hjälp, skrapar lite på ytan. Så sätter de på offerkoftan. Ex. “Men du måste ju tänka på andra, de blir ju oroliga när du säger så” eller “Jag känner mig som en dålig kompis när jag bara avvisar dig” eller “Men det är ju så jobbigt för mig att se att du mår dåligt”.
Jag blir bara irriterad över att mina vänner och familj ska vända allt som att de är synd om dem. Det är exempelvis synd om dem för att jag mår dåligt men de frågar aldrig hur jag mår och stöttar mig aldrig. Det känns som att de använder min psykiska sjukdom för att kinna få medlidande och uppmäksamhet själv.
