Hem > Forum > Depression > Det är över snart…

Det är över snart…

Visar 12 inlägg - 13 till 24 (av 25 totalt)
24
  • Min första tanke är att du lider av stark ångest. Det brukar innebära att man exempelvis får en känsla av overklighet eller att man håller på att dö. Man kan även drabbas av vissa fysiska symtom som illamående, hjärtklappning, ont i bröstet. Känner du igen något av det?

    Trådstartaren

    Min första tanke är att du lider av stark ångest. Det brukar innebära att man exempelvis får en känsla av overklighet eller att man håller på att dö. Man kan även drabbas av vissa fysiska symtom som illamående, hjärtklappning, ont i bröstet. Känner du igen något av det?

    Känns nästan som ett lugn i kroppen. Att jag inte behöver vara rädd för att behöva leva mer. Att allt är över…

    Det kan även vara en överlevnadsmekanism. När man inte mår bra kan man befinna sig lite i ”landet mitt i mellan”, där man varken orkar leva men att det samtidigt finns ett litet hopp om att man ska få en vilja. Finns det något som gör att du mår bättre vissa stunder?

    Trådstartaren

    Det kan även vara en överlevnadsmekanism. När man inte mår bra kan man befinna sig lite i ”landet mitt i mellan”, där man varken orkar leva men att det samtidigt finns ett litet hopp om att man ska få en vilja. Finns det något som gör att du mår bättre vissa stunder?

     

    När man bara faller ihop på golvet. Allt blir bara svart, det gör ont överallt. Det bara snurrar…….

    Det är lätt hänt att det blir så om man inte äter eller sover ordentligt… Då fungerar man inte riktigt. Du borde ta hand om dig bättre! 😊

    Trådstartaren

    Det är lätt hänt att det blir så om man inte äter eller sover ordentligt… Då fungerar man inte riktigt. Du borde ta hand om dig bättre! 😊

    Eller inte alls….. Tack för dina svar…..

    Eller inte alls….. Tack för dina svar…..

    💕

    Jag vet att det suger på riktigt att ta dig dit att det känns hopplöst att inte känna sig tagen på allvar. Men vet du vad jag skulle önska att du gjorde nu? Packa en väska med det viktigaste, be någon skjutsa dig eller beställ en sjukresetaxi och åk till psykakuten. Grejen är den att jag själv är sådan att jag anser att jag sagt allt rakt ut, att alla borde ha fattat att jag är brutalt ärlig. Men du måste vara såpass ärlig att det känns i varenda cell för att ge dom en chans att hjälpa dig, på riktigt nu!

    Jag som vet vad dessa omskrivningar och symboliska ordval betyder vet vad allt blir svart brukar innebära, för vården har de säkert en rad olika betydelser för det och symboliska meningar deras patienter använder, allt från att få en blackout, göra något man inte vill för man inte ser klart, att man blir så arg att man ser svart (brukar även beskrivas att man ser rött), att man inte ser något positivt med livet just då och det är allt i från graden livet tilltalar mig inte till graden jag har allt planerat. Så där måste Du vara tydlig. Du måste peka ut felen på bilen så de ger rätt verktyg om jag nu ska prata i bilder vilket jag gärna gör. Säger du att bilen är svårstartad, så kan det ta betydligt längre tid att förstå än att du tex säger att du insett att bilen läcker bensin och att den därför inte startar just för att dom tittar mer på motorn. Jag kan inget om bilar, men du kansle förstår min liknelse ändå. Att skriva ner saker du är tacksam för är i get dåligt förslag, men kanske inte heller rätt i tid som du mår nu. Det jag läser gör att jag är övertygad om att du idag behöver åka in till psykakuten och ett tips är att ringa innan själv eller lpta en vän ringa innan och säga jag har satt XX i en taxi och ge dem lite förinfo om dig. När en vän oroade sig för att jag skulle gå ifrån akuten ringde hon innan och sa det till dom så de hade stenkoll på mig och tog hand om mig på bästa möjliga sätt och jag hade så enormt dåliga erfarenheter att jag inte alls var peppad att åka in.

    Jag ska vara brutalt ärlig med dig. Jag kämpar själv med samma sak om att åka in. Kämpar med samma tankar och samma svaga energi och svarta sinne, så jag vet. Jag tror att vi måste lära oss att ta oss själva på mer allvar och åka in innan vi blir helt off och vägrar hjälp. Men det är sjukt svårt för det pågår ett ständigt krig mellan sjukt och friskt. Jag har själv från start varit med om svåra trauman och aldrig hittat en plats i världen riktigt. Ibland finner jag den korta stunder. Detta kommer låta flummigt säkert, men när du känner dig mottaglig kolla på tex The greatest showman, klipp om människor som har tex utvecklingsbegränsningar men ändå vägrar ge upp som lyckats vinna omgivningens respekt. Jag följer en tjej med CP skada som vägrar ge upp drömmen om att gå och är bestämd över att inte ändra sig själv utan omvärldens sätt att se på hennes begränsningar, jag kan även följa vettiga psykologer, mörk humor som villfarelse för att kunna skratta åt det mörka och absurda ibland, följa mannen i USA som lever utan armar och ben som. Ändå har fru barn och lever så gott som normalt och har den mest positiva attityden till livet. Jag följer olika människors kamp och de som kommit ur för att få perspektiv, för att se olika sätt att ta sig igenom. Jag punkterar inre smärta med låtar som får mig att klara av att gråta när det tar stopp, jag skedar min hund för att känna någon slags grundning till här och nu, jag ringer någon om jag behöver diatraheras eller målar i appen Happy Color. Det är lite som mandala men olika bilder som mer är som i målarböcker och man målar efter bilder. Jag försöker skjuta på mitt beslut så att säga genom att tillåta mig vila men göra något som styr av tankarna något. Om allt detta skriker nej i dig och du säger nej jag klarar inget av detta alls och jag är mer nära att ge upp om mitt liv än att kämpa för det så måste du åka in. NU på en gång. 💕

    Jag vet också hur det är att inte ha vänner där som kan ställa upp och finnas där på samma sätt som man önskat. Men vet du vad, jag önskar att jag kunde vara en medmänniska. Till viss del suger det att inte veta vem du är då jag utan problem skulle kunna ringa efter hjälp till dig om det är något du själv har svårt att få till nu. När du orkar igen dra energi av dessa människor som själv kämpat och kämpar. Du kansle tänker att vad har en armlös och benlös man med mitt liv att göra. Jo, han ville heller inte alltid leva och kände att hans liv var värdelöst, han passade inte in, såg ingen framtid. Sen började han se de mest fantastiska vägarna i att ta sig fram och bli mer självständig, han har en vacker fru och de har barn ihop. Han jobbar med att föreläsa och sprider nu sin historia för att hjälpa andra. Det kan vara du en dag. En del människor kommer till världen inte för att passa in utan bryta sig loss från normer och skapa sig nya vägar. Jag vet att du inte kan ta in det just nu, men jag hoppas mina ord kan vila i dig tills du kan se dem. När dimman lättar.

    Jag har hela livet i princip sen spädbarn utsatts för övergrepp och ifrågasatt mitt syfte på jorden, jag har försökt finna en mening i kristendom och för en del funkar det ( inte för mig, mest pga andras tankar och fördomar/dlmande om sexualitet och psykisk ohälsa. Jag kunde inte tro på något som fördömde mina vänner och kallade min ohälsa för att jag blivit övertagen av demoner helt enkelt. Men ja, nu var det inte mig det handlade om här. Jag vill mest att du förstår att jag fattar hur det är att vara på den botten och ifrågasätts hela ens existens. Om jag tolkar dig rätt så är du såpass djupt ner att du behöver hjälp upp för att skingra dimman innan du kan börja ta steg framåt som du anser tar dig framåt. Men jag kommer låta som en sjukvårdspersonal nu, men samma rutiner för mat sömn och försök ta dig ut om så bara runt huset. Försök göra en sak per dag av det du behöver göra om det är att slänga sopor, borsta håret/tänderna, duscha, betala räkningar, handla, ringa ett samtal. You name it. När det känns ok ta en sak till eller utöka promenaden till två varv runt huset. Om att gå runt huset är för stort gå utanför ytterdörren och stå där en stund. Ja det kommer kännas weird men det fyller ett syfte. Är detta något som får hela dig att skrika innuti då bör du söka akut. Men svar på din fråga är små steg mot att återhämta sig.
    Små steg som kan kännas helt vansinnigt löjliga. Vet en tjej som låg i sängen hela dagen och hennes boende sa ta på dig jackan och hon var så arg och de gick runt huset i 1-2 veckor tills hon utan att tänka på det hade spontant valt att gå längre och till och med börjat gilla det kan du ha boendestöd, det hjälper dig bryta isolering och de kan hjälpa dig praktiskt hemma.

    Så, för att sammanfatta så är detta råd som kanske inte funkar i ditt nuvarande läge, då är det psykakuten som gäller. Känner du att något kan funka försök ett tag till hemma men vänta inte för länge med att söka. Ang musik om du stänger in känslorna, lyssna inte för länge för då sätter sig känslan från musiken kvar. Använd det som ett sätt att punktera de känslomässiga varbölderna på insidan. Lyssnar du för länge så är det som att fylla dem med än mer smärta.

    Det finns en andningsövningar (den enda jag accepterar och gillar) där man ska tänka att man andas ner ett båtankare, ditt inre är som havet, ankaret sjunker då långsamt, (ankaret står här för din andning) håll kvar ankaret och ta det så långt ner i magen (vattnets djup/havsbotten du kan) och sen släpp och låt ankaret sakta komma upp till ytan. Jag som ser i bilder tycker denna passar mig bäst. Jag har aldrig fattat tex fyrkanten 😂😅 ang att skada sig själv har jag hört någon som gjorde chokladbollar dels för att händerna då var kladdiga och upptagna men att hon även sen fick en belöning efteråt (rätt smart), vissa fryser in plasthandskar med is, eller fyller dem med värme vilket som funkar bäst. Värme kan verka lugnande och is gör ont men skadar sig inte permanent. Det finns även en 10 min regel att du inte får skada dig på 10 min och när dessa 10 min gått ger du dig nya tio min, börja med 5 om 10 känns olidligt. Aktivera dig gärna med något under tiden, tex fippla med en hårsnodd. En amerikansk grej är att måla en fjäril där man brukar självskada och antingen döpa eller skriva namnet på en person djur osv som du inte vill skada och ditt mål är att inte skada fjärilen och då heller inte dig själv och byta ställe.
    Ibland är det faktiskt också helt okej att sova större dgaen av dagen ett tag för att återhämta hjärnan.

    Du nämnde att du har svårt att dricka. Apotea har hemleverans, köp hem resorb (vätskeersättning) och ha i en vattenflaska vid sängen/soffan eller där du är under dagen och drick det du kan. Att äta på plastbestick och plasttallrikar kan minska ångesten för att behöva diska. Be någon om hjälp att handla hem sånt som bara går att värma eller flytande kost som soppa, fil, nyponsoppa, eller enkla saker som mackor, riskakor, potatisbullar, pyttipanna, färdiga pannkakor, gröt i korv, fryspizza eller frysmat som engpngsrätter. Frukt kan vara enkelt och helt ärligt kan sötsaker och chips vara bättre än inget då du nu förlorar socker och salt när du har svårt att få i dig och blir då ännu svagare i kroppen själen och psyket. Btw kan du även på många ställen förbeställa maten och bara hämta den i eller utanför butiken och ibland få den hemkörd

    Den absolut varmaste kramen

    Trådstartaren

    Jag vet att det suger på riktigt att ta dig dit att det känns hopplöst att inte känna sig tagen på allvar. Men vet du vad jag skulle önska att du gjorde nu? Packa en väska med det viktigaste, be någon skjutsa dig eller beställ en sjukresetaxi och åk till psykakuten. Grejen är den att jag själv är sådan att jag anser att jag sagt allt rakt ut, att alla borde ha fattat att jag är brutalt ärlig. Men du måste vara såpass ärlig att det känns i varenda cell för att ge dom en chans att hjälpa dig, på riktigt nu! Jag som vet vad dessa omskrivningar och symboliska ordval betyder vet vad allt blir svart brukar innebära, för vården har de säkert en rad olika betydelser för det och symboliska meningar deras patienter använder, allt från att få en blackout, göra något man inte vill för man inte ser klart, att man blir så arg att man ser svart (brukar även beskrivas att man ser rött), att man inte ser något positivt med livet just då och det är allt i från graden livet tilltalar mig inte till graden jag har allt planerat. Så där måste Du vara tydlig. Du måste peka ut felen på bilen så de ger rätt verktyg om jag nu ska prata i bilder vilket jag gärna gör. Säger du att bilen är svårstartad, så kan det ta betydligt längre tid att förstå än att du tex säger att du insett att bilen läcker bensin och att den därför inte startar just för att dom tittar mer på motorn. Jag kan inget om bilar, men du kansle förstår min liknelse ändå. Att skriva ner saker du är tacksam för är i get dåligt förslag, men kanske inte heller rätt i tid som du mår nu. Det jag läser gör att jag är övertygad om att du idag behöver åka in till psykakuten och ett tips är att ringa innan själv eller lpta en vän ringa innan och säga jag har satt XX i en taxi och ge dem lite förinfo om dig. När en vän oroade sig för att jag skulle gå ifrån akuten ringde hon innan och sa det till dom så de hade stenkoll på mig och tog hand om mig på bästa möjliga sätt och jag hade så enormt dåliga erfarenheter att jag inte alls var peppad att åka in. Jag ska vara brutalt ärlig med dig. Jag kämpar själv med samma sak om att åka in. Kämpar med samma tankar och samma svaga energi och svarta sinne, så jag vet. Jag tror att vi måste lära oss att ta oss själva på mer allvar och åka in innan vi blir helt off och vägrar hjälp. Men det är sjukt svårt för det pågår ett ständigt krig mellan sjukt och friskt. Jag har själv från start varit med om svåra trauman och aldrig hittat en plats i världen riktigt. Ibland finner jag den korta stunder. Detta kommer låta flummigt säkert, men när du känner dig mottaglig kolla på tex The greatest showman, klipp om människor som har tex utvecklingsbegränsningar men ändå vägrar ge upp som lyckats vinna omgivningens respekt. Jag följer en tjej med CP skada som vägrar ge upp drömmen om att gå och är bestämd över att inte ändra sig själv utan omvärldens sätt att se på hennes begränsningar, jag kan även följa vettiga psykologer, mörk humor som villfarelse för att kunna skratta åt det mörka och absurda ibland, följa mannen i USA som lever utan armar och ben som. Ändå har fru barn och lever så gott som normalt och har den mest positiva attityden till livet. Jag följer olika människors kamp och de som kommit ur för att få perspektiv, för att se olika sätt att ta sig igenom. Jag punkterar inre smärta med låtar som får mig att klara av att gråta när det tar stopp, jag skedar min hund för att känna någon slags grundning till här och nu, jag ringer någon om jag behöver diatraheras eller målar i appen Happy Color. Det är lite som mandala men olika bilder som mer är som i målarböcker och man målar efter bilder. Jag försöker skjuta på mitt beslut så att säga genom att tillåta mig vila men göra något som styr av tankarna något. Om allt detta skriker nej i dig och du säger nej jag klarar inget av detta alls och jag är mer nära att ge upp om mitt liv än att kämpa för det så måste du åka in. NU på en gång. 💕 Jag vet också hur det är att inte ha vänner där som kan ställa upp och finnas där på samma sätt som man önskat. Men vet du vad, jag önskar att jag kunde vara en medmänniska. Till viss del suger det att inte veta vem du är då jag utan problem skulle kunna ringa efter hjälp till dig om det är något du själv har svårt att få till nu. När du orkar igen dra energi av dessa människor som själv kämpat och kämpar. Du kansle tänker att vad har en armlös och benlös man med mitt liv att göra. Jo, han ville heller inte alltid leva och kände att hans liv var värdelöst, han passade inte in, såg ingen framtid. Sen började han se de mest fantastiska vägarna i att ta sig fram och bli mer självständig, han har en vacker fru och de har barn ihop. Han jobbar med att föreläsa och sprider nu sin historia för att hjälpa andra. Det kan vara du en dag. En del människor kommer till världen inte för att passa in utan bryta sig loss från normer och skapa sig nya vägar. Jag vet att du inte kan ta in det just nu, men jag hoppas mina ord kan vila i dig tills du kan se dem. När dimman lättar. Jag har hela livet i princip sen spädbarn utsatts för övergrepp och ifrågasatt mitt syfte på jorden, jag har försökt finna en mening i kristendom och för en del funkar det ( inte för mig, mest pga andras tankar och fördomar/dlmande om sexualitet och psykisk ohälsa. Jag kunde inte tro på något som fördömde mina vänner och kallade min ohälsa för att jag blivit övertagen av demoner helt enkelt. Men ja, nu var det inte mig det handlade om här. Jag vill mest att du förstår att jag fattar hur det är att vara på den botten och ifrågasätts hela ens existens. Om jag tolkar dig rätt så är du såpass djupt ner att du behöver hjälp upp för att skingra dimman innan du kan börja ta steg framåt som du anser tar dig framåt. Men jag kommer låta som en sjukvårdspersonal nu, men samma rutiner för mat sömn och försök ta dig ut om så bara runt huset. Försök göra en sak per dag av det du behöver göra om det är att slänga sopor, borsta håret/tänderna, duscha, betala räkningar, handla, ringa ett samtal. You name it. När det känns ok ta en sak till eller utöka promenaden till två varv runt huset. Om att gå runt huset är för stort gå utanför ytterdörren och stå där en stund. Ja det kommer kännas weird men det fyller ett syfte. Är detta något som får hela dig att skrika innuti då bör du söka akut. Men svar på din fråga är små steg mot att återhämta sig. Små steg som kan kännas helt vansinnigt löjliga. Vet en tjej som låg i sängen hela dagen och hennes boende sa ta på dig jackan och hon var så arg och de gick runt huset i 1-2 veckor tills hon utan att tänka på det hade spontant valt att gå längre och till och med börjat gilla det kan du ha boendestöd, det hjälper dig bryta isolering och de kan hjälpa dig praktiskt hemma. Så, för att sammanfatta så är detta råd som kanske inte funkar i ditt nuvarande läge, då är det psykakuten som gäller. Känner du att något kan funka försök ett tag till hemma men vänta inte för länge med att söka. Ang musik om du stänger in känslorna, lyssna inte för länge för då sätter sig känslan från musiken kvar. Använd det som ett sätt att punktera de känslomässiga varbölderna på insidan. Lyssnar du för länge så är det som att fylla dem med än mer smärta. Det finns en andningsövningar (den enda jag accepterar och gillar) där man ska tänka att man andas ner ett båtankare, ditt inre är som havet, ankaret sjunker då långsamt, (ankaret står här för din andning) håll kvar ankaret och ta det så långt ner i magen (vattnets djup/havsbotten du kan) och sen släpp och låt ankaret sakta komma upp till ytan. Jag som ser i bilder tycker denna passar mig bäst. Jag har aldrig fattat tex fyrkanten 😂😅 ang att skada sig själv har jag hört någon som gjorde chokladbollar dels för att händerna då var kladdiga och upptagna men att hon även sen fick en belöning efteråt (rätt smart), vissa fryser in plasthandskar med is, eller fyller dem med värme vilket som funkar bäst. Värme kan verka lugnande och is gör ont men skadar sig inte permanent. Det finns även en 10 min regel att du inte får skada dig på 10 min och när dessa 10 min gått ger du dig nya tio min, börja med 5 om 10 känns olidligt. Aktivera dig gärna med något under tiden, tex fippla med en hårsnodd. En amerikansk grej är att måla en fjäril där man brukar självskada och antingen döpa eller skriva namnet på en person djur osv som du inte vill skada och ditt mål är att inte skada fjärilen och då heller inte dig själv och byta ställe. Ibland är det faktiskt också helt okej att sova större dgaen av dagen ett tag för att återhämta hjärnan. Du nämnde att du har svårt att dricka. Apotea har hemleverans, köp hem resorb (vätskeersättning) och ha i en vattenflaska vid sängen/soffan eller där du är under dagen och drick det du kan. Att äta på plastbestick och plasttallrikar kan minska ångesten för att behöva diska. Be någon om hjälp att handla hem sånt som bara går att värma eller flytande kost som soppa, fil, nyponsoppa, eller enkla saker som mackor, riskakor, potatisbullar, pyttipanna, färdiga pannkakor, gröt i korv, fryspizza eller frysmat som engpngsrätter. Frukt kan vara enkelt och helt ärligt kan sötsaker och chips vara bättre än inget då du nu förlorar socker och salt när du har svårt att få i dig och blir då ännu svagare i kroppen själen och psyket. Btw kan du även på många ställen förbeställa maten och bara hämta den i eller utanför butiken och ibland få den hemkörd Den absolut varmaste kramen

     

    Tack!
    Tack för ditt svar! <3 Har läst igenom flera gånger men känner inte att jag är i mitt bästa tillstånd för att svara! Jag ångrar mycket det som jag gjort! Men jag kan läsa det som du skrev till mig flera gånger om och det hjälper faktiskt mer än jag själv kan förstå.

    Tack! Jag försöker nu mer än någonsin att ta strida för hjälp och om de inte lyckas nu så vet jag inte vad jag gör. Vill inte skriva allt för mycket men jag har tagit till mig av vad du skrev.
    Det är den sista chansen jag ger detta livet så vi får se om det räcker till….

    Tack så mycket! Skulle inte klarat av att vakna där jag är nu om det inte vore för att min hjärna påminde mig om ditt fina svar!

     

    Tack! <3 <3 <3

    Jag var där du är i februari.

    Jag förstår vad du säger. Lugnet. Att känna sig klar.

    Du blir nog inte nöjd med mitt svar. Men det är 112 som gäller. Säg exakt kur du mår. Spy ut skiten. Dina föräldrar kommer inte ens köra dig dit till psykakuten. Det gör polisen eller en ambulansen beroende på vilken som skickas. Du kommer att träffa läkare, som förra gången, berätta det du skrivit här för läkaren. Fan, visa det du skrivit om du inte kan prata. Ta skärmdump och visa dina inlägg.

    Jag är äldre än dig. Min tonårsperiod var ett rent helvete. Jag var djupt deprimerad från 13-19 år. Det höll på att sluta illa flera gånger. Men livet är som livet är. Min lott i livet har visat sig vara djupa depressioner varvat med bra…väldigt bra stunder. Men nu har jag tillslut fått rätt hjälp. Jag är stabil. På en nivå normal och strax över och strax under.

    Det FINNS hjälp att få. Du behöver bara våga be om hjälp och berätta för läkaren hur du innerst inne mår. Du är 16. Du behöver inte ha dina föräldrar med dig på läkarsamtal om du inte vill. De kan vänta utanför. Vill du prata ensam med läkaren så säg det till dem.

    Ok. Kanske blandade ihop åldern med ett annat inlägg. Men budskapet består. Skyller på febern.

    Trådstartaren

    Jag var där du är i februari. Jag förstår vad du säger. Lugnet. Att känna sig klar. Du blir nog inte nöjd med mitt svar. Men det är 112 som gäller. Säg exakt kur du mår. Spy ut skiten. Dina föräldrar kommer inte ens köra dig dit till psykakuten. Det gör polisen eller en ambulansen beroende på vilken som skickas. Du kommer att träffa läkare, som förra gången, berätta det du skrivit här för läkaren. Fan, visa det du skrivit om du inte kan prata. Ta skärmdump och visa dina inlägg. Jag är äldre än dig. Min tonårsperiod var ett rent helvete. Jag var djupt deprimerad från 13-19 år. Det höll på att sluta illa flera gånger. Men livet är som livet är. Min lott i livet har visat sig vara djupa depressioner varvat med bra…väldigt bra stunder. Men nu har jag tillslut fått rätt hjälp. Jag är stabil. På en nivå normal och strax över och strax under. Det FINNS hjälp att få. Du behöver bara våga be om hjälp och berätta för läkaren hur du innerst inne mår. Du är 16. Du behöver inte ha dina föräldrar med dig på läkarsamtal om du inte vill. De kan vänta utanför. Vill du prata ensam med läkaren så säg det till dem.

    Jag önskar att jag var 16 fortfarande, då skulle jag inte tvingas vara så ensam, mina föräldrar skulle få vara här med mig, och jag tror starkt på att Barn och ungdoms psykiatrin är tusen gånger bättre. Det är synd att jag är bara några år för gammal, vill inte hamna på psyk men det jag är påväg dit, när jag är tillräckligt bra fysiskt tillstånd då har jag inget val……..

Visar 12 inlägg - 13 till 24 (av 25 totalt)
24

Du måste vara inloggad för att svara på denna tråd.

Vi har gjort en säkerhetsuppdatering på Mind forum som innebär att logga in-förfarandet har ändrats. Du kommer i samband med att du loggar in få ditt lösenord skickat via e-mail.