29 år och vill ge upp

Du kommer inte på inkastad på psyk. Det är mkt svårt att ens få dem att boka en tid. Jag sökte akut i lördags men blev inte ens insläppt 😉 det var porttelefon och de sa lycka till när jag sa att jag skulle få hem och ta livet av mig. Var lite för rädd att misslyckas dock och behöva förnedras ytterligare. Jag pratade med en jättesnäll och klok kvinna på självmordslinjen. Hon var så snäll och stöttande att jag mådde lite bättre. Man är fullständigt och helt garanterat anonym. Testa i alla fall 🙂

som sagt, psyket behöver du inte vara rädd för! Där får man ingen hjälp om man så bönar och ber och står med tabletter i handen 🙂

 

Anonym skrev:

Nej man kan ju inte det. Och jag vill såklart inte gå ut med något här för då är jag säker på att någon kastar in mig på psyk, och dit vill jag inte. Inte än. Jag hatar fredagar, det är en sådan dag folk generellt har en massa planer för att avsluta veckan eller väljer att låsa in sig, bort från människor för att dem vill. För att dem vill? Egentligen borde det inte spela någon roll vilken dag det är jag gör ju samma sak varje dag ändå, kommer hem ensam och sitter i min jävla soffa och kollar på skit tills jag äntligen kan somna. Men tanken på vad alla normala människor gör med sin tid när det blir helg provocerar mig och sätter igång hjärnan åter igen, varför är jag ständigt ensam? Somnar ensam vaknar ensam jobbar ensam tränar ensam äter ensam kommer hem ensam… Det är inte normalt

[Red Dykepi]

Anonym skrev:

Jag orkar fan inte mer. Har gått in och ur depressioner sedan jag var 15, första gången jag fick en attack som jag kallar det var jag 15 och sökte då vård men undersköterskan lotsade bara ut mig och sa att ”du är säkert bara lite trött”. Jag går i självmordstankar typ dagligen, har sökt mycket på vad som hade varit det enklaste och minst smärtsamma sättet att ta sitt liv på men är för feg helt enkelt, det som stoppar mig oftast är ”men det går ju inte, vart ska min hund ta vägen?” Och ja det är ju också patetiskt. Att det enda jag uppenbart bryr mig om här i livet är min hund, jag kan ju avliva honom och sedan ta slut på mitt liv? Men nä, så kan man ju inte göra heller, man måste ju stå ut, envisas med att fortsätta. Som det står ovan, så är jag en 29årig brud som vill ge upp. Jag spenderar i snitt 20h/dygn helt ensam, jag har aldrig varit i ett förhållande (också en sak jag funderar mycket på, är jag ful eller äcklig eller både och kanske?) och mina vänner drar sig undan en efter en pga att jag är deprimerad ”jag orkar inte lyssna på dig, du är så gnällig jämt”. okej jag ber om ursäkt, för att jag vill dö alltså. När jag var yngre var jag rätt bra på att alltid tänka positivt, ”det löser sig” ”det blir bättre sen” ”det är bara hormoner” ”jag har bara otur” mm jävligt länge jag haft skeva hormoner då kan man tycka. Jag vet knappt vad jag skriver, eller varför jag skriver här. Kanske gör det någon skillnad, kanske inte. Kanske finns tomten, who knows.

Jag vill bara säga att du inte är ensam om att vara 29 år och aldrig ha haft ett förhållande. Jag är snart 32 (kvinna) och har heller aldrig haft ett förhållande. Jag vet hur oerhört ensam man kan känna sig.

Anonym skrev:

Jag orkar fan inte mer. Har gått in och ur depressioner sedan jag var 15, första gången jag fick en attack som jag kallar det var jag 15 och sökte då vård men undersköterskan lotsade bara ut mig och sa att ”du är säkert bara lite trött”. Jag går i självmordstankar typ dagligen, har sökt mycket på vad som hade varit det enklaste och minst smärtsamma sättet att ta sitt liv på men är för feg helt enkelt, det som stoppar mig oftast är ”men det går ju inte, vart ska min hund ta vägen?” Och ja det är ju också patetiskt. Att det enda jag uppenbart bryr mig om här i livet är min hund, jag kan ju avliva honom och sedan ta slut på mitt liv? Men nä, så kan man ju inte göra heller, man måste ju stå ut, envisas med att fortsätta. Som det står ovan, så är jag en 29årig brud som vill ge upp. Jag spenderar i snitt 20h/dygn helt ensam, jag har aldrig varit i ett förhållande (också en sak jag funderar mycket på, är jag ful eller äcklig eller både och kanske?) och mina vänner drar sig undan en efter en pga att jag är deprimerad ”jag orkar inte lyssna på dig, du är så gnällig jämt”. okej jag ber om ursäkt, för att jag vill dö alltså. När jag var yngre var jag rätt bra på att alltid tänka positivt, ”det löser sig” ”det blir bättre sen” ”det är bara hormoner” ”jag har bara otur” mm jävligt länge jag haft skeva hormoner då kan man tycka. Jag vet knappt vad jag skriver, eller varför jag skriver här. Kanske gör det någon skillnad, kanske inte. Kanske finns tomten, who knows.

Tänkte precis göra en ganska snarlik post men ville se andra först. Har tyvärr inre mycket bra saker att säga förutom att du är inte ensam, om det nu hjälper, jag hoppas det gör det. Adrenalin funkar ibland för mig. Jag vet inte om exempel vad jag gör är tillåtet på sidan så kommer vara lämna det där. Att bara skriva ner sin story tror jag kan hjälpa så du är en bit på vägen. Jag hoppas dig all lycka och att det ska bli bra.

Anonym skrev:

Jag finns här om du behöver en vän, är också ensam och känner det du känner

 

Tack , men ja du vet. Det gör ju ingen skillnad

Red Dykepi skrev:

Jag vill bara säga att du inte är ensam om att vara 29 år och aldrig ha haft ett förhållande. Jag är snart 32 (kvinna) och har heller aldrig haft ett förhållande. Jag vet hur oerhört ensam man kan känna sig.

 

det är ju inte bara det heller… hade det inte varit för alla runt omkring så hade man kanske inte påmints om hur patetisk man känner sig dygnet runt

Anonym skrev:

Tänkte precis göra en ganska snarlik post men ville se andra först. Har tyvärr inre mycket bra saker att säga förutom att du är inte ensam, om det nu hjälper, jag hoppas det gör det. Adrenalin funkar ibland för mig. Jag vet inte om exempel vad jag gör är tillåtet på sidan så kommer vara lämna det där. Att bara skriva ner sin story tror jag kan hjälpa så du är en bit på vägen. Jag hoppas dig all lycka och att det ska bli bra.

 

håller med om det med adrenalin, men även den rushen är ju jävligt tillfällig tyvärr. Jag vill bara sluta känna. Jag har slutat gråta nu, men jag tycks aldrig sluta känna och jag lyckas fan aldrig stänga av hjärnan

[Red Dykepi]

Anonym skrev:

det är ju inte bara det heller… hade det inte varit för alla runt omkring så hade man kanske inte påmints om hur patetisk man känner sig dygnet runt

Vad är det hos andra som får dig att känna dig patetisk?

Red Dykepi skrev:

Vad är det hos andra som får dig att känna dig patetisk?

 

Bara sättet… mest om hur folk runt omkring en alltid skämtar om personer som mig om att  den ”får sig aldrig ett ligg” om att ”kommer dö ensam i skogen med sona 20 katter” om att ”aldrig ha lyckats få ett nummer” om att ”inte ha ett hem”  ”att vara gift med jobbet” ”att man alltid har tid att ställa upp för att man ändå inte gör något på fritiden”  eller dem som ”ska du aldrig dejta någon” ”kommer jag aldrig få några barnbarn” ”Du hade mått bra av att stadga dig” du hade mått bra av det ena och det andra ”varför träffar du aldrig någon” ”varför är du alltid så sur”

Eller dem personer så öppet och uppenbart förklarat för en att dem har tid för mig nu för att dess respektive inte är hemma ” min sambo är borta hela helgen kan bi inte ses?” Eller ”kan vi inte ses då istället för då ska min pojk/flickvän iväg”

Många saker, i vardagen som påminner mig. Jag är ensam.

[Red Dykepi]

Anonym skrev:

Bara sättet… mest om hur folk runt omkring en alltid skämtar om personer som mig om att den ”får sig aldrig ett ligg” om att ”kommer dö ensam i skogen med sona 20 katter” om att ”aldrig ha lyckats få ett nummer” om att ”inte ha ett hem” ”att vara gift med jobbet” ”att man alltid har tid att ställa upp för att man ändå inte gör något på fritiden” eller dem som ”ska du aldrig dejta någon” ”kommer jag aldrig få några barnbarn” ”Du hade mått bra av att stadga dig” du hade mått bra av det ena och det andra ”varför träffar du aldrig någon” ”varför är du alltid så sur” Eller dem personer så öppet och uppenbart förklarat för en att dem har tid för mig nu för att dess respektive inte är hemma ” min sambo är borta hela helgen kan bi inte ses?” Eller ”kan vi inte ses då istället för då ska min pojk/flickvän iväg” Många saker, i vardagen som påminner mig. Jag är ensam.

Fy, vad tråkigt att folk i din närhet har den inställningen. Jag förstår verkligen att du blir ledsen. Har du berättat att du mår dåligt när de håller på så? Jag tycker att de borde förstå det ändå, men uppenbarligen gör de inte det. Kanske behöver de få höra hur mycket deras taskiga skämt faktiskt påverkar dig.

Jag förstår att det gör ont att känna att dina vänner bara kan/vill träffa dig när deras respektive inte är hemma. Tyvärr tror jag att det är många människor som prioriterar bort sina vänner när de träffar en partner. Det är självklart väldigt tråkigt att det är så, men jag tror inte att problemet behöver ligga hos dig. Själv har jag svårt att hitta människor som jag tycker är genuint intressanta, men när jag väl hittar någon så kan jag uppleva att det är svårt att utveckla en nära vänskap. En av anledningarna till detta är just upplevelsen av att folk vill dela det mesta tillsammans med en partner, och att en vän sällan blir mer än en “aktivitetskompis” som man träffar då och då för att gå på någon aktivitet. Det tenderar att bli väldigt ytligt.

Sedan är det ju så att många människor jobbar heltid och om man då har en partner, och kanske barn dessutom, så är det kanske rent krasst så att det inte finns så mycket tid och ork för att umgås med vänner. Kanske är det därför dina vänner passar på att träffa dig när deras respektive inte är hemma? I så fall vill de ju träffa dig, men jag förstår om du känner dig som ett andrahandsalternativ.

Red Dykepi skrev:

Fy, vad tråkigt att folk i din närhet har den inställningen. Jag förstår verkligen att du blir ledsen. Har du berättat att du mår dåligt när de håller på så? Jag tycker att de borde förstå det ändå, men uppenbarligen gör de inte det. Kanske behöver de få höra hur mycket deras taskiga skämt faktiskt påverkar dig. Jag förstår att det gör ont att känna att dina vänner bara kan/vill träffa dig när deras respektive inte är hemma. Tyvärr tror jag att det är många människor som prioriterar bort sina vänner när de träffar en partner. Det är självklart väldigt tråkigt att det är så, men jag tror inte att problemet behöver ligga hos dig. Själv har jag svårt att hitta människor som jag tycker är genuint intressanta, men när jag väl hittar någon så kan jag uppleva att det är svårt att utveckla en nära vänskap. En av anledningarna till detta är just upplevelsen av att folk vill dela det mesta tillsammans med en partner, och att en vän sällan blir mer än en ”aktivitetskompis” som man träffar då och då för att gå på någon aktivitet. Det tenderar att bli väldigt ytligt. Sedan är det ju så att många människor jobbar heltid och om man då har en partner, och kanske barn dessutom, så är det kanske rent krasst så att det inte finns så mycket tid och ork för att umgås med vänner. Kanske är det därför dina vänner passar på att träffa dig när deras respektive inte är hemma? I så fall vill de ju träffa dig, men jag förstår om du känner dig som ett andrahandsalternativ.

 

Det är klart jag har försökt förklara, för vissa. Men man orkar inte alltid försvara sig själv eller börja  diskutera, blotta sig själv för hela världen. Vissa av dem som skulle vara mina närmsta vänner tar inte in det jag säger och så fortsätter dem igen. Så inte nog med att fler och fler drar sig undan mig, även jag drar mig ju undan för jag orkar inte hela tiden bli påmind och sårad ständigt

Anonym skrev:

Det är klart jag har försökt förklara, för vissa. Men man orkar inte alltid försvara sig själv eller börja diskutera, blotta sig själv för hela världen. Vissa av dem som skulle vara mina närmsta vänner tar inte in det jag säger och så fortsätter dem igen. Så inte nog med att fler och fler drar sig undan mig, även jag drar mig ju undan för jag orkar inte hela tiden bli påmind och sårad ständigt

Fick ett råd som jag hoppas kan hjälpa. Rita eller skriv ner exakt hur du vill ha ditt liv. Även om detta känns långt borta så kan du hitta en sak i den som som är det viktigaste med den bilden eller texten. Fokusera på den saken. Ge den delen ditt allt. Lyckas du är det dags för en till del, och en till del tills bilden blir klar.

Känner mig som den singelkillen som ger kärleksråd :p

Anonym skrev:

Fick ett råd som jag hoppas kan hjälpa. Rita eller skriv ner exakt hur du vill ha ditt liv. Även om detta känns långt borta så kan du hitta en sak i den som som är det viktigaste med den bilden eller texten. Fokusera på den saken. Ge den delen ditt allt. Lyckas du är det dags för en till del, och en till del tills bilden blir klar. Känner mig som den singelkillen som ger kärleksråd :p

 

Jag förstår inte hur det skulle hjälpa att rita eller måla någonting man aldrig kommer att få?

Jag har en hund. Han är mitt allt, den enda skapelse jag älskar här i livet och jag vill tro att han älskar mig med. Jag gör ALLT för honom. Och även om jag åtminstone har honom så kommer han inte att kunna finnas med med 24-7 han kommer inte att leva i all evighet och ett djur kan aldrig ge all den närhet man behöver som människa. Inte bara den fysiska närheten, han kan ju inte heller prata, stötta, ge råd, eller säga åt mig vad jag ska och inte ska göra.

Som jag nämnt tidigare, jag tror faktiskt att jag redan hade varit död om jag inte hade haft honom…