Mördande ensamhet

Jag känner igen mig i din situation så väl, jag har haft det så här i stort sett alltid. Nu är det första gången andra får veta hur det kan kännas att vara ensam….men detta kommer ju gå över. för dom flesta. kanske redan i sommar! Det gör det inte för mig. Jag har haft det så här i många ÅR!!! Jag har ingen som hör av sig till mig förutom mitt ex, men som jag hellre vill träffa istället för att bara messa till. Vi träffas jättesällan för att han jobbar mycket kommer hem på kvällen, och får sin sociala bit där, sedan vill han pyssla med sina intressen, så jag behövs inte…Det känns förjävligt. Jag har försökt få vänner på olika aktiviteter i flera år, utan att lyckas. Jag är alltid den som hör av mig. Om jag ger en chans till den andra att höra av sig först, händer det aldrig någonting. Jag minns en enda person i mitt liv som tog kontakt först, men det var bara den gången. Sen träffade hen en partner och då föll jag i glömska. Först var det mer som hens dåliga samvete, det du skrev om. Sedan blev det bara tyst. Jag kan inte hänga med på aktiviteter som kostar mycket, så då slutar dom höra av sig för dom tänker säkert att ”hon har ju ändå inte råd”…Jag har varit arbetsoförmögen sedan länge och det gör att folk inte vill träffa mig av den anledningen. Märker hur folk behandlar mig annorlunda efter jag sagt att jag inte jobbar…Det syns inte utåt att jag är sjuk. Folk blir liksom besvikna när dom inser att jag inte har något intressant jobb. Jag klarar max ett par ärenden, ett par timmar per vecka. Så även fast jag tränar, äter nyttigt och har en bra dygnsrytm kan jag inte bli bättre än så här. Min kropp lägger av. Jag får ångest. Jag blir mer självmordsbenägen. Jag behöver någon som är nära, som en familj. Men det har jag inte. Och ändå ska man vara lika glad och klara lika mycket som alla andra. Ingen förstår, inte ens i vården! Detta med ensamhet är en extremt svår nöt att knäcka. Jag förstår bara inte varför jag är så FEL. Jag blir så ledsen, för jag tycker jag anpassar mig hyfsat till olika människor!

Jag förstår er båda som har skrivit om hur det känns för er. Ensamhet är tärande.

En tanke är att ta promenader, där ni eventuellt kan möta andra människor och åtminstone få ett utbyte av blickar, kanske en hälsning (beroende på hur och var man möts men själv upplever jag det lättare att få en sådan kontakt om man promenerar i en skog och möter någon). Det kan underlätta en aning mot upplevelsen av ensamhet.

Ja det är en bra ide, jag brukar faktiskt försöka göra det trots att jag är ganska blyg och har formats i det här samhället där man inte spontant hälsar på varann. Det händer att man inte får ett hej tillbaka när jag spontant hälsar och det tycker jag är smärtsamt och då drar jag mig för att heja/ le nästa gång. Sist jag försökte prata med en person hade hen bråttom till något. Och så upplever jag oftast att det är, att folk ska iväg på en middag/fest eller har någon hemma som väntar på dom. Och det som är så tråkigt är att man då känner sig som den enda som har tid att prata med/lära känna andra.

Ja det är ju en svår balans i vår kultur, när det kommer till kontakt med okända människor. Jag tror ändå på att ögonkontakt skapar något omedvetet i oss som kan lägga sig där inne och gro. Men det beror ju såklart också mycket på ens personlighet och erfarenheter.

Kontakt med andra människor upplever jag allmänt blir enklare om man har någon gemensam faktor att samlas kring. Så ett tips kan ju också vara att försöka få kontakt när du är i en specifik miljö, med något uttalat ämne.

Jag tillhör riskgrupp men försöker mig på dagliga promenader. Jag har märkt att det är betydligt lättare att prata med människor sedan Coronan slog till. Även om det inte blir långa dialoger så blir det en träff, ett möte. Någon har en hund, kommentera hur fin den är och du belönas genast med ett leende och några ord. Jag känner att det blir som ett balsam för själen och att ensamheten blir lite lättare att hantera.

Jag håller helt med dig att det ändå är lättare nu att byta några ord med främmande människor på promenad, jag går en del i skogen och träffar emellanåt på andra, att säga hej och att byta några ord känns så bra under dessa omständigheter. Att börja säga hej till människor tänker jag ändå ger något. Även om det inte är precis vad en önskar så känner i alla fall jag mig gladare och mår lite bättre. Ta hand om er så gott ni kan !

Förstår verkligen ensamheten, jag har som tur är mina kollegor att träffa varje vardag, vilket gör mycket. Tar även promenader och hälsar på främlingar vilket även gör mycket. Men har hört att det är många som började med brevväxling igen iom coronakrisen. Det kanske därmed skulle va ett roligt alternativ? Tror man kan googla brevvän så kan man komma till sådana organiserade sidor. Hoppas detta vänder snart! Kram till er alla.

Ja det är precis så, i vår kultur. Har tidigare varit ihop med en från Australien och han fattade inte varför folk  kollade bort istället för att hälsa, när folk gick förbi, och det är ju ofta så det är i Sverige  särskilt Stockholm Och för honom var det obegripligt. Här handlar allt om att man ska klara sig själv och har man inte lyckats skaffa vänner o familj får man skylla sig själv, liksom. Medelålders människor är det få som är intresserade av. Främlingar bjuder inte in. Det är sällsynt iaf . Jo jag har varit i ett sammanhang där man ska prata, två ggr i mån, men just nu är det inget på gång sedan februari, pga corona. Så det är mycket ensamt.

Ensamheten kan verkligen vara hemsk. Bor i dalarna och är van med hur det är i byarna. Här brukar man oftast hälsa när man går förbi varandra, men jag skulle tro att det är vanligare med de äldre generationerna och inte lika vanligt hos de yngre. Vet inte hur tekniska ni är men man skulle ju kunna ordna en discord eller något liknande där man kan chatta och prata med andra när dom är online.