Hem > Forum > Corona > Mördande ensamhet

Mördande ensamhet

Visar 12 inlägg - 1 till 12 (av 30 totalt)
29
  • Trådstartaren

    Jag räknas inte som riskgrupp, utöver min hyfsat milda astma har jag inga underliggande somatiska sjukdomar som skulle kunna bli en fara om jag blir sjuk. Så jag är inte orolig för att råka bli smittad, själva sjukdomen skrämmer mig inte personligen. Däremot skulle jag må oerhört dåligt om jag visste att jag smittat någon annan, så jag följer och respekterar de rekommendationer, råd och riktlinjer som ges.

    Men…

    Den här isoleringen tar livet av mig. Ensamheten, tystnaden och känslan av att det här är en ändlös väntan äter snabbt upp mig inifrån.

    Jag har ett arbete som jag trivs på i normala fall, och jag är tacksam för att jag arbetar i en bransch som inte (hittills) har drabbats av situationen. Men majoriteten av mina kollegor har valt att jobba hemifrån (det kan inte jag), så det är tomt och tyst på jobbet. Den lilla minimala sociala plattform som jag har utanför jobbet, kyrkan, har stängt ner totalt. Inga verksamheter är igång och i fredags bestämde kyrkoherden att vi inte får fira gudstjänst ens via livestream. Hade vi fått fortsätta med livesändningarna hade jag fått vara inblandad i produktionen och då hade jag fått träffa åtminstone en handfull av människor som jag trivs tillsammans med. Istället får jag sitta hemma även på söndagarna.

    Ingen att ringa, ingen ringer mig, ingen att träffa eller promenera med  och ingen att prata med utöver mamma. Det gör ont. Nästan fysiskt ont. Och jag ser på Facebook hur andra umgås, ibland driver varandra till vansinne för att alla är hemma, är sociala på olika sätt och videochattar med varandra.

    Men jag sitter ensam. Och jag går sönder.

    Jag lider av ensamheten i normala fall – nu är det tusenfaldigat. Och det blir så oerhört påtagligt hur liten social plattform jag har, hur umgänget omkring mig är helt centrerat till vad jag gör, inte vem jag är. De jag träffar till vardags och i kyrkan är nu helt tysta och frånvarande. Jag finns inte.

    Det är en tvåvägsfråga, jag vet att jag har ett ansvar också, men när INGEN tar spontan kontakt med mig känner jag mig påstridig och jobbig, som att jag påtvingar dem att ha kontakt med mig fast de egentligen inte vill. Så jag vågar inte ta risken. För jag vill inte vara den där jobbiga, som man helst inte vill prata med. Jag vill heller inte vara någons dåliga samvete.

    Men hur överlever man tystnaden, ensamheten och den växande ångesten? När det inte finns ett slutdatum, när inte ens ljuset anas i änden på tunneln? När varje dag bara handlar om att överleva så att man får gå och lägga sig, sova och försvinna. För att sedan tvingas överleva nästa dag också. När allt blir en kamp och en smärtsam sådan?

    Jag kvävs av ensamheten.

    Jag känner igen mig i din situation så väl, jag har haft det så här i stort sett alltid. Nu är det första gången andra får veta hur det kan kännas att vara ensam….men detta kommer ju gå över. för dom flesta. kanske redan i sommar! Det gör det inte för mig. Jag har haft det så här i många ÅR!!! Jag har ingen som hör av sig till mig förutom mitt ex, men som jag hellre vill träffa istället för att bara messa till. Vi träffas jättesällan för att han jobbar mycket kommer hem på kvällen, och får sin sociala bit där, sedan vill han pyssla med sina intressen, så jag behövs inte…Det känns förjävligt. Jag har försökt få vänner på olika aktiviteter i flera år, utan att lyckas. Jag är alltid den som hör av mig. Om jag ger en chans till den andra att höra av sig först, händer det aldrig någonting. Jag minns en enda person i mitt liv som tog kontakt först, men det var bara den gången. Sen träffade hen en partner och då föll jag i glömska. Först var det mer som hens dåliga samvete, det du skrev om. Sedan blev det bara tyst. Jag kan inte hänga med på aktiviteter som kostar mycket, så då slutar dom höra av sig för dom tänker säkert att ”hon har ju ändå inte råd”…Jag har varit arbetsoförmögen sedan länge och det gör att folk inte vill träffa mig av den anledningen. Märker hur folk behandlar mig annorlunda efter jag sagt att jag inte jobbar…Det syns inte utåt att jag är sjuk. Folk blir liksom besvikna när dom inser att jag inte har något intressant jobb. Jag klarar max ett par ärenden, ett par timmar per vecka. Så även fast jag tränar, äter nyttigt och har en bra dygnsrytm kan jag inte bli bättre än så här. Min kropp lägger av. Jag får ångest. Jag blir mer självmordsbenägen. Jag behöver någon som är nära, som en familj. Men det har jag inte. Och ändå ska man vara lika glad och klara lika mycket som alla andra. Ingen förstår, inte ens i vården! Detta med ensamhet är en extremt svår nöt att knäcka. Jag förstår bara inte varför jag är så FEL. Jag blir så ledsen, för jag tycker jag anpassar mig hyfsat till olika människor!

    Jag förstår er båda som har skrivit om hur det känns för er. Ensamhet är tärande.

    En tanke är att ta promenader, där ni eventuellt kan möta andra människor och åtminstone få ett utbyte av blickar, kanske en hälsning (beroende på hur och var man möts men själv upplever jag det lättare att få en sådan kontakt om man promenerar i en skog och möter någon). Det kan underlätta en aning mot upplevelsen av ensamhet.

    Ja det är en bra ide, jag brukar faktiskt försöka göra det trots att jag är ganska blyg och har formats i det här samhället där man inte spontant hälsar på varann. Det händer att man inte får ett hej tillbaka när jag spontant hälsar och det tycker jag är smärtsamt och då drar jag mig för att heja/ le nästa gång. Sist jag försökte prata med en person hade hen bråttom till något. Och så upplever jag oftast att det är, att folk ska iväg på en middag/fest eller har någon hemma som väntar på dom. Och det som är så tråkigt är att man då känner sig som den enda som har tid att prata med/lära känna andra.

    Ja det är ju en svår balans i vår kultur, när det kommer till kontakt med okända människor. Jag tror ändå på att ögonkontakt skapar något omedvetet i oss som kan lägga sig där inne och gro. Men det beror ju såklart också mycket på ens personlighet och erfarenheter.

    Kontakt med andra människor upplever jag allmänt blir enklare om man har någon gemensam faktor att samlas kring. Så ett tips kan ju också vara att försöka få kontakt när du är i en specifik miljö, med något uttalat ämne.

    Jag tillhör riskgrupp men försöker mig på dagliga promenader. Jag har märkt att det är betydligt lättare att prata med människor sedan Coronan slog till. Även om det inte blir långa dialoger så blir det en träff, ett möte. Någon har en hund, kommentera hur fin den är och du belönas genast med ett leende och några ord. Jag känner att det blir som ett balsam för själen och att ensamheten blir lite lättare att hantera.

    Jag tillhör riskgrupp men försöker mig på dagliga promenader. Jag har märkt att det är betydligt lättare att prata med människor sedan Coronan slog till. Även om det inte blir långa dialoger så blir det en träff, ett möte. Någon har en hund, kommentera hur fin den är och du belönas genast med ett leende och några ord. Jag känner att det blir som ett balsam för själen och att ensamheten blir lite lättare att hantera.

    Jag håller helt med dig att det ändå är lättare nu att byta några ord med främmande människor på promenad, jag går en del i skogen och träffar emellanåt på andra, att säga hej och att byta några ord känns så bra under dessa omständigheter. Att börja säga hej till människor tänker jag ändå ger något. Även om det inte är precis vad en önskar så känner i alla fall jag mig gladare och mår lite bättre. Ta hand om er så gott ni kan !

    Jag räknas inte som riskgrupp, utöver min hyfsat milda astma har jag inga underliggande somatiska sjukdomar som skulle kunna bli en fara om jag blir sjuk. Så jag är inte orolig för att råka bli smittad, själva sjukdomen skrämmer mig inte personligen. Däremot skulle jag må oerhört dåligt om jag visste att jag smittat någon annan, så jag följer och respekterar de rekommendationer, råd och riktlinjer som ges. Men… Den här isoleringen tar livet av mig. Ensamheten, tystnaden och känslan av att det här är en ändlös väntan äter snabbt upp mig inifrån. Jag har ett arbete som jag trivs på i normala fall, och jag är tacksam för att jag arbetar i en bransch som inte (hittills) har drabbats av situationen. Men majoriteten av mina kollegor har valt att jobba hemifrån (det kan inte jag), så det är tomt och tyst på jobbet. Den lilla minimala sociala plattform som jag har utanför jobbet, kyrkan, har stängt ner totalt. Inga verksamheter är igång och i fredags bestämde kyrkoherden att vi inte får fira gudstjänst ens via livestream. Hade vi fått fortsätta med livesändningarna hade jag fått vara inblandad i produktionen och då hade jag fått träffa åtminstone en handfull av människor som jag trivs tillsammans med. Istället får jag sitta hemma även på söndagarna. Ingen att ringa, ingen ringer mig, ingen att träffa eller promenera med och ingen att prata med utöver mamma. Det gör ont. Nästan fysiskt ont. Och jag ser på Facebook hur andra umgås, ibland driver varandra till vansinne för att alla är hemma, är sociala på olika sätt och videochattar med varandra. Men jag sitter ensam. Och jag går sönder. Jag lider av ensamheten i normala fall – nu är det tusenfaldigat. Och det blir så oerhört påtagligt hur liten social plattform jag har, hur umgänget omkring mig är helt centrerat till vad jag gör, inte vem jag är. De jag träffar till vardags och i kyrkan är nu helt tysta och frånvarande. Jag finns inte. Det är en tvåvägsfråga, jag vet att jag har ett ansvar också, men när INGEN tar spontan kontakt med mig känner jag mig påstridig och jobbig, som att jag påtvingar dem att ha kontakt med mig fast de egentligen inte vill. Så jag vågar inte ta risken. För jag vill inte vara den där jobbiga, som man helst inte vill prata med. Jag vill heller inte vara någons dåliga samvete. Men hur överlever man tystnaden, ensamheten och den växande ångesten? När det inte finns ett slutdatum, när inte ens ljuset anas i änden på tunneln? När varje dag bara handlar om att överleva så att man får gå och lägga sig, sova och försvinna. För att sedan tvingas överleva nästa dag också. När allt blir en kamp och en smärtsam sådan? Jag kvävs av ensamheten.

    Förstår verkligen ensamheten, jag har som tur är mina kollegor att träffa varje vardag, vilket gör mycket. Tar även promenader och hälsar på främlingar vilket även gör mycket. Men har hört att det är många som började med brevväxling igen iom coronakrisen. Det kanske därmed skulle va ett roligt alternativ? Tror man kan googla brevvän så kan man komma till sådana organiserade sidor. Hoppas detta vänder snart! Kram till er alla.

    Ja det är ju en svår balans i vår kultur, när det kommer till kontakt med okända människor. Jag tror ändå på att ögonkontakt skapar något omedvetet i oss som kan lägga sig där inne och gro. Men det beror ju såklart också mycket på ens personlighet och erfarenheter. Kontakt med andra människor upplever jag allmänt blir enklare om man har någon gemensam faktor att samlas kring. Så ett tips kan ju också vara att försöka få kontakt när du är i en specifik miljö, med något uttalat ämne.

    Ja det är precis så, i vår kultur. Har tidigare varit ihop med en från Australien och han fattade inte varför folk  kollade bort istället för att hälsa, när folk gick förbi, och det är ju ofta så det är i Sverige  särskilt Stockholm Och för honom var det obegripligt. Här handlar allt om att man ska klara sig själv och har man inte lyckats skaffa vänner o familj får man skylla sig själv, liksom. Medelålders människor är det få som är intresserade av. Främlingar bjuder inte in. Det är sällsynt iaf . Jo jag har varit i ett sammanhang där man ska prata, två ggr i mån, men just nu är det inget på gång sedan februari, pga corona. Så det är mycket ensamt.

    Ensamheten kan verkligen vara hemsk. Bor i dalarna och är van med hur det är i byarna. Här brukar man oftast hälsa när man går förbi varandra, men jag skulle tro att det är vanligare med de äldre generationerna och inte lika vanligt hos de yngre. Vet inte hur tekniska ni är men man skulle ju kunna ordna en discord eller något liknande där man kan chatta och prata med andra när dom är online.

    Trådstartaren

    Jag har svårt för att ta mig ut på promenader på egen hand. En av mina svårigheter är att var jag än är, på gymmet, i kyrkan, i naturen osv så känner jag mig som om jag inte hör ha, som om jag inte har rätt att vara där. När man då också möter människor som väljer att inte ta någon som helst kontakt späs den känslan på. Jag förstår på ett intellektuellt plan att deras bristande uppmärksamhet eller ovilja att hälsa egentligen inte har något alls med mig att göra. Men jag får en stark ångest av att vara ute på egen hand, som gör att jag bara vill fly hem. Och det gör att jag inte går ut alls.

    Dessutom har jag ett stort behov av kontakt, av att faktiskt kunna prata. Så att hälsa på en främling ger mig inte tillräckligt. Bättre än inget, absolut, men jag mår fortfarande dåligt.

    Videomöten, zoom, facetime osv är också bra komplement, om man har någon att kontakta.

    Jag har initierat chattar med tidigare kollegor, vänner jag inre pratat med på ert tag osv. Jag får något enstavigt svar tillbaka, direkt svar på den fråga jag skrivit tex, men inget driv att fortsätta konversationen. Inga motfrågor, inget samtal. Så jag ger upp. Avvisandet gör för ont så jag undviker det istället.

    Varför tror du att du har så svårt att ta för dig och vad är det som ligger bakom att du känner som att du är i vägen? förväntar mig inte att du ska svara på frågorna då dom är väldigt personliga. Men det kan vara bra att börja där. Jag har haft liknande känslor men jag kom över dom, dom kan komma smygandes när jag är i en svacka men överlag så skulle jag säga att dom är borta. Det var inte några större förändringar som jag behövde göra utan det var snarare små förändringar som ledde till större senare. Att vara öppen för att testa nya saker var en nyckelringens.

Visar 12 inlägg - 1 till 12 (av 30 totalt)
29

Du måste vara inloggad för att svara på denna tråd.