Diskussion dödsångest!

Hej!

Jag har haft besvär med panikångest (riktig dödsångest). Även när det inte går så långt som panikångest så finns det ändå en bakomliggande grundångest kvar över döden som man bär med sig som en del av livet.

När man pratar med psykologer och terapeuter så får man alltid till sig ”det som händer, det händer!”. Absolut, så må vara och det är säkert rätt tänkt MEN vad hjälper det när man ändå känner en stark rädsla för döden? Faktum är att det känns som man inte kan ta in det uttrycket och leva efter det till 100% därför att man ändå kan vara väldigt rädd för att dö.

Är det några som känner igen sig i detta? Att man vet hur man bör tänka (”Det som händer, det händer”) MEN att man ändå kan känna en stark rädsla för döden vilket gör att dödsångesten ändå är svår att bli av med?

Allt gott!

Googlade lite och hittade det här:

En definition av dödsångest är att det är en känsla av skräck eller oro för, eller upptagenhet vid tanken på att vara döende eller att inte längre finnas. Fenomenet kallas också thanatofobi (dödsskräck). 

Lider också av dödsångest och om man snarare kategoriserar det som en fobi känns det lättare att förstå att det inte per automatik går att “tänka bort”? Det behövs en ordentlig behandling som gör att man läker ifrån det här?

Passar det in på hur du känner om dödsångest att det snarare är som en fobi – alltså en stark, stark rädsla – och som är svår att “komma runt”?

Källa: https://sv.wikipedia.org/wiki/D%C3%B6ds%C3%A5ngest

Tack för ditt svar Red Simyna!

Ja, jag skulle nog beskriva det på det sättet som du beskriver det d.v.s att det är som en fobi (en väldigt stark rädsla) som är väldigt svårt att komma runt. Alla psykologer, terapeuter och vänner kör alltid med uttrycket “Äsch, det som händer, det händer“. Jag förstår tankesättet men det har nog typ aldrig riktigt hjälpt mig.

Satt och reflekterade lite igår och kom fram till något i den här stilen;

“Det som plågar är kanske inte själva döden i sig (vissa hävdar ju att vi inte kan vara rädda för döden i och med att vi inte har en aning om vad döden faktiskt innebär) MEN det som verkligen plågar är att döden kommer att ta ifrån mig det här livet och hela min existens kommer att upphöra. Jag kommer liksom inte ha något minne kvar av den här världen över huvudtaget”

Går ju faktiskt lite hand i hand med det som står i definitionen “att inte längre finnas“.

Har nog inte betraktat det som en fobi tidigare, vem vet? Det kanske hjälper i viss mån? 🙂

Hur skulle du beskriva din dödsångest?

Det är superintressant att läsa det du skriver!

Är ungefär likadant för mig att det känns svårt att hantera att bli fråntagen livet. Även det om minnena som du nämner. Min svårighet kan också handla om att inte riktigt klara av att ta in/visualisera att det funnits människor i hundratals år innan oss och även kommer i framtiden. Den tanken ger mig svindel.

Ungefär som när man tänker på rymden och dess oändlighet så mår jag fysiskt dåligt- det är som att marken rämnar. Med döden känns det som en kontrollförlust och som att inget riktigt i livet heller spelar så stor roll, om vi ändå ska dö. Samtidigt som det finns en total skräck för att inte ha levt tillräckligt i det här livet.

En gång var jag med i en flygincident som var oerhört otäck. Minns då att jag tänkte fan det är såhär alltså det ska sluta. Och så kände jag självhat kring att jag inte levt ordentligt. Det var min starkaste känsla. Så när jag närmar mig döden, eller tanken om att dö (t ex i förtid) så får jag nästan panik och känner att jag inte är nöjd alls hittills. Kan även tänka så när andra är sjuka eller har dött att det är så definitivt på något sätt. Det var det livet de fick liksom. Kan göra mig hemskt stressad.

Känner du igen dig något i det?

Ja, eller hur. Det är väldigt traumatiskt det med att bli fråntagen livet och att minnena över ens existens inte kommer att finnas kvar (i och för sig så vet vi ju inte till 100% om minnena kommer att försvinna på det viset men känslan/rädslan av att det kan vara så är väldigt traumatiskt).

Kan inte säga att jag riktigt känner igen mig själv i den rädslan som du nämner med att visualisera att det har funnits människor tidigare och att det kommer finnas människor i framtiden efter oss. Inte riktigt kan jag heller känna igen mig i den rädslan angående rymdens oändlighet (kan nästan t.o.m tycka att rymden känns jäkligt häftig av tanken att den är oändlig och kan gärna stå och titta upp mot stjärnhimlen och filosofera lite en stund och få lite av en Wow-känsla)

Däremot känner jag mycket väl igen mig i det som du skriver med att tanken på att dö i förtid är otroligt skrämmande och traumatiskt. Det är ungefär som att jag skulle vara mer okej med att dö om jag var runt 80år än av att dö i förtid. Dör jag i förtid så är det som att jag skulle missa så otroligt mycket av mitt liv vilket är jätteskrämmande. Det går ju hand I hand med det som du är inne på d.v.s att du inte skulle känna dig nöjd om det skulle hända (du missar saker) tänker jag.

Det där med att det blir definitivt när någon annan dör kan jag också känna igen mig i. Tror t.o.m att just det har bidragit till att jag känner som jag känner idag för kan mycket väl komma ihåg när jag var på en begravning för ca. 15 år sedan (då var jag tonåring) och jag satt i kyrkan och bara kände just det d.v.s att det var så himla definitivt. Den upplevelsen som jag hade då har jag väldigt svårt att släppa.

Tror också att traumatiska upplevelser som man är med om utlöser sådana här tankar och känslor per automatik (tänker på det som du berättar om din flygincident). Usch, otäckt.

Fantastiskt ändå att vi delar himla mycket känslor kring detta ämne, även om inte allt så har vi ändå mycket gemensamt känns det som.

Hur tänker du kring det jag skriver?

Allt gott!

Verkligen! Givande att skriva om <3

Funderar lite på det du skrev om rädslan av att ens existens upphör. Är det fair of missing out (som jag verkar känna mest kring min dödsångest) eller är kärnan något annat för dig? Alltså är det något som känns helt hotfullt och surrealistiskt att inte ha minnen av det liv som man har levt? Har en kompis vars största mardröm i livet är typ att inte kunna tänka, minnas, inte få tillgång, hjälp och stöd av sin hjärna på olika sätt. Tänker att minnen kanske är mer betydelsefulla för vissa? <3

Jo, precis. Kan nog instämma på den beskrivningen d.v.s att det känns hotfullt, surrealistiskt och skrämmande att aldrig mer kunna tänka, minnas (eller använda hjärnan till andra funktioner). Ännu mer skrämmande blir det om man kopplar ihop detta med framtiden och tänker “detta kommer inte vara möjligt under en oändlig framtid”. Så där tror jag nog att vi har min absoluta kärna i denna problematik. Låter som att din kärna också ligger i denna problematik? Detta hänger ju också ihop med det definitiva slutet som vi har pratat om (insåg nu att det faktiskt också hänger ihop lite med det som du beskrev tidigare d.v.s tanken på framtiden och att folk kommer leva efter vår död när vi inte har våra minnen kvar).

Så det kan nog mycket väl vara så att minnen är mer betydelsefulla för vissa än för andra. Tänker liksom att varenda människa skulle leva med  samma nivå av ångest som dig och mig om minnen var lika viktiga för alla. Även om dödsångest är vanligt så är det ju långt ifrån alla som känner av den på en så stark nivå ( = minnen är viktigare för vissa än för andra).

Hoppas du har en fin helg 🙂

Gud, nu kom jag att tänka på det här med nostalgi. Lyssnade på ett avsnitt i veckan om det och där sa de att en del personer kan vara så att de t ex under en fest blir liksom lite ledsna för att de påminns om att festen också tar slut. Har för mig att det var personer som oftare var nostalgiska. Bara känner att det kanske finns en parallell till det vi skriver om här med ett definitivt slut och ändligt liv?

Är du nostalgiskt lagd? (Jag är det verkligen alltså)

Ifall du vill lyssna på avsnittet (om du inte redan gjort det förstås) rekommenderar jag det varmt:

Avsnitt 89 – Det bitterljuva bakåtblickandet

Podcast: Dumma människor

En underbar podd! <3

Jag tror att du har en poäng där att nostalgiska människor kan känna en liten större ångest över döden eftersom att minnen på något sätt blir ännu mer “betydelsfulla/värda” för dessa människor. Så det kan nog finnas ett samband i det som du beskriver.

Jag är väll lite nostalgisk av mig iallafall. Kan inte säga att jag är supernostalgisk men finns absolut lite sådana drag hos mig.

Tack för tipset, ska absolut lyssna in det avsnittet vid tillfälle 🙂

Gud, undrar hur man ska hantera allt detta så att man känner sig lite mer avkopplad inför döden? Hur långt har du kommit i din bearbetningsprocess?

 

 

Det är hyfsat lugnt just förtillfället men det där kan variera, lite beroende på olika triggers som kan utlösa det hela. Alltså litegrann är det som gjort att jag plötsligt har lite lättare för att hantera döden just nu nog ihop med att mitt liv är ganska innehållsrikt, jag hinner inte riktigt fundera så mycket. Distraktion kan man nog kalla det. Vardagsmotionerar också ganska mycket så det handlar mycket om att sänka ångest generellt.

Hur känner du kring det här nuförtiden? Vet du något som har hjälpt? Och även sådant som utlöser och gör det värre – om du vill säga? <3

Förstår hur du menar. Distraktion är ett ganska bra sätt att hantera det hela. Brukar vara samma för mig, om jag distraherar mig så får inte riktigt tankarna plats lika mycket. Fast helst av allt skulle man ju vilja känna en avkoppling utan att behöva distrahera sig d.v.s bearbeta igenom allt ordentligt 🙂

Har inte riktigt hittat något bra förhållningssätt till det hela men motion (precis som för dig) hjälper en hel del. Ännu mer hjälper det om man tränar riktigt hårt och får utlopp i kroppen ordentligt.

Just nu har jag dock en period där det är lite tuffare. Mycket tack vare ett dödsfall i bekantskapskretsen ganska nyligen. När dödsfall inträffar så är det den absolut starkaste och värsta triggern för då börjar man lätt associera saker på sig själv tyvärr och det blir näst intill nattsvart för mig rent mentalt. Mindre triggers men ändå triggers är t.ex stress 🙂

Vad sorgligt! Beklagar verkligen!! <3

Åh, håller verkligen med om att det vore så himla härligt om man klarade av att vara mer i nuet. Googlade återigen på ämnet haha och hittade där att någon skrev att vara i nuet och använda sina fem sinnen var att rekommendera. Påminner ganska mycket om distraktion på ett plan, tänker jag. Distraktion kan ju också vara att man är i nuet och blir upptagen av det som sker?

Här är det. Om du vill läsa <3

Det är hjälpsamt att nyttja våra fem sinnen – syn, hörsel, doft, smak och känsel, för att vara närvarande i stunden. Det finns flera sätt du kan öva på detta i vardagen:

Var utomhus utan klocka och utan tid att passa. Naturen kan hjälpa dig att känna nuet. Försök att öppna alla sinnen – ljudet av fågelkvitter, vinden mot din kind, solens varma strålar eller regnet mot huden.

Stanna då och då upp och observera din omgivning – och var närvarande i det du kan uppmärksamma just här och nu. Om tanken drar iväg så rikta vänligt tillbaka uppmärksamheten mot det som finns runtom dig just i stunden.

Följ tre in- och utandningar när du känner dig uppjagad eller stressad. Vänd hela din uppmärksamhet mot andningen. Observera hur det känns då andetagen går in i kroppen och sedan lämnar den.
Försök att göra vana av att vara närvarande när du till exempel lagar mat, sitter vid matbordet eller dricker en kopp te. Känn dofterna när du lagar mat. Se grönsakernas färgnyanser, känn smakerna, tänk på vad du gör i varje moment.

Sitt eller ligg ner och notera känsloförnimmelser i kroppen. Är det spänt någonstans? Gör det ont någonstans? Känns det avslappnat? Observera hur kroppsförnimmelserna kommer och går, hur de ständigt förändras.

https://modernalivet.se/halsa/sa-blir-du-av-med-din-dodsangest/#:~:text=D%C3%B6ds%C3%A5ngesten%20bleknar%20bort%20om%20man%20l%C3%A5ter%20nuet%20ta,s%C3%A4tt%20du%20kan%20%C3%B6va%20p%C3%A5%20detta%20i%20vardagen%3A