Att leva med GAD

Har inte diagnos GAD men stämmer på alla symtom. Har diagnos OCD. Har lidit av ångest i drygt 35 år. Känner som många andra i tråden skam och skuld och lider av stigmat runt psykisk ohälsa. Var sjukskriven för utmattning för några år sen, jobbar nu heltid vilket stärker min självkänsla fast det är tufft många gånger. Bruka försöka gå undan och bara sitta i vilrummet en stund och andas när ångesten kommer. Har på något sätt förstått att ångesten inte alltid är kopplad till något konkret utan ”bara” är ångest. Jag är gift och har barn och lever således ett på ytan normalt liv men är rädd för allt. Jag önskar att jag kunde tala om min sjukdom utan att människor ryggar tillbaka. Har just nu mycket stressutlöst ångest inför nytt jobb. Äter Venlofaxin vilket har hjälpt delvis, kommer nog försöka trappa upp mer inom kort. Tack för era inlägg, det hjälper att veta att man inte är ensam. Försök komma ihåg att ångesten är en del av dig, inte hela dig. Och framför allt – det går att leva med den fast man ibland inte tror det.

Hej och välkommen. Och vilket bra inlägg. Beskriver i princip min syn och jag skulle kunna ta efter att gå undan en stund när det är som värst. Idag har inte varit en toppen måndag, men inte jordens undergång heller. Vi behöver egentligen inte skämmas, jag vet det och skulle egentligen inte ha så svårt att berätta för andra, men det är ju ändå svårt att förklara när det väl sköljer över en och jag förstår ju inte själv just då.

Jag ska också träna mer på att ångest är en del av mig, men definitivt inte hela jag och den ska inte definiera mig. Vad som oftast får mig att känna ångest, att hamna i negativa tankar, är när jag tappar lust bara sådär, som att den rinner ur bara. Jag hamnar lätt i undvikande tankar, att slippa, att inte behöva göra nåt, men det kan vara svårt då också att göra ingenting. Eller att vara morgontrött. Det är jag inte alltid, men det händer, liksom det väl gör för andra, och en sån dag, som idag, är det svårt att landa på jobbet och ens ha lust att träffa någon och orka prata. Svårt att komma igång, blir avvaktande och passiv och vill helst bara hem igen. Och var är då det sunda förnuftet och viljan? Jobbigt, svårt.

Jag hade Venlafaxin förut, i nästan 20 år och den var nog bra för mig, men när jag till slut nån gång kände mig stillastående i mitt mående så kände jag att jag ville göra en förändring och nu kör jag med Voxra och Cymbalta i kombination. Inte en lösning, men en förändring och ofta det som behövs. Det är alltid bara en hjälp. Det är jobbigt ibland och så är det för alla fast på olika sätt.

Det hjälper att läsa inlägg här och dela med sig.

Hej!

Jag känner mycket väl igen känslan av att plötsligt tappa lusten/energin. Jag brukar tänka på det som att någon skjuter hål i tanken och allt bränsle rinner ut. Jag får då också flykt- och undvikandetankar, vill slippa undan och inte behöva leva upp till något. Jag har dock lärt mig att jag, när jag mår bra, vill göra saker och tycker om att göra saker. Det är som att jag är två personer – en förtvivlad och uppgiven, och en glad, rolig och kraftfull. Och båda är lika sanna och lika mycket jag.

Jag har tröttnat på att försöka förklara för människor som inte lider av mer eller mindre konstant ångest vad det handlar om, framför allt för att de oftast tror att de förstår, vilket de knappast kan göra, precis som jag inte förstår hur det är att ha svår migrän bara för att jag har ont i huvudet ibland.

Jag försöker tänka att de dagar jag inte är till någon glädje för mig själv får jag vara det för andra – främst för min familj men även vänner och arbetskamrater – även om jag just då inte kan förstå hur någon kan stå ut med mig, eftersom jag inte gör det själv…

Nåväl, jag lever och tänker fortsätta med det, och det är ett stort stöd att få ta del av andras erfarenheter, så tack för det!

Ska vi se det hela ur ett mer humoristiskt perspektiv så går jag hellre en flera timmar lång promenad än träffar personer i lägenheten eftersom jag ser det som besvärligare. Tapetserare, visningar eller på annat sätt där människor behöver tillträde och som jag inte absolut MÅSTE stanna och prata med. Jag är medveten om att jag borde träna på att kunna ta emot personer i ens hem, men det ger mig alltid starka obekväma känslor.

Jag förmodar att det tar emot för många av er också att prata om sina bekymmer och det är i såfall väldigt modigt ni som vågar dela med er. Det är väldigt obekvämt för mig att skriva med andra människor över huvud taget om något som kan ha något med mitt privatliv att göra. Mitt hjärta slår ljudligt när jag ska läsa ett svar, jag har samma svårigheter att läsa ett personligare mejl.

Om jag får dela med mig av ett tips som jag tycker fungerar är; planera inte för mycket i förväg, om du bestämt dig för att ta itu med en sak, ta itu med den på en gång och se fram emot känslan av att ha fått det gjort istället för att fokusera på händelsen i sig.

Det här skulle kunna vara ett inlägg av mig. Det är skönt att se att jag inte är ensam. Hur går det med upptrappningen?

Jag har fått diagnosen GAD på senare tid. Tidigare har jag inte riktigt förstått att det är ångesten som är mitt största problem. Jag har varit deprimerad flera gånger och mer fokuserat på de perioderna.

Det är väldigt jobbigt att leva med ångesten och inte känna att det är okej att prata om den. Ångesten tar fullständigt över mitt liv i perioder, som just nu, när jag har varit mycket sjuk. Vilket har lett till väldigt svår oro över hälsan och dödsångest.

Jag har börjat i KBT och jag tror faktiskt att det kan vara en väg till ett bättre liv. Men på lång sikt… just nu handlar terapin om att våga stanna i ångesten, inte använda undvikande beteenden eller lugnande tankar. Det är jättesvårt och jättejobbigt.

Jag hoppas att doshöjningen har hjälpt dig att hantera jobbångesten lite bättre.

Upptrappningen har gått bra. Medicinen gör på något sätt att ångesten inte lyckas gräva sina klor lika djupt i mig, vilket gör att jag ofta lyckas hindra den att skaka mig i mitt innersta och vråla att jag är värdelös och borde dö. Jag tror sedan en tid att min OCD är roten till det onda – den gör att jag fastnar i tankar och handlingar och utlöser en mörk inåtgående spiral. Även tvånget har lättat något med Venlafaxin. Det är tungt när människor ser på en att man inte mår bra att inte bara kunna säga ”Jag har sån jävla ångest idag, men det brukar gå över”, utan känna sig tvingad att säga nåt i stil med ”Jag tror jag håller på att bli förkyld”. Det får en också själv att känna sig konstigare än man egentligen är. Nya jobbet är bra och på det hela känns livet bra. Tack för omtanken! KBT har hjälpt mig delvis med min OCD, det är en bra metod. Hoppas att det hjälper dig. Jag tänker ibland på filmrepliken ”Take the pain!” – att acceptera smärtan i vetskap om den går över.

Jag har en tendens att må ganska så bra under dagen, då upplever jag det inte som att jag har några större problem. Men ångesten kryper inpå natten ofta. Det är väldigt besvärligt för mig de perioderna och då tar det mig ett par dagar innan jag blir ”normal” igen. Det har gått bra när jag fått ha någon som kan krama om mig på nätterna, men nu när jag är ifrån det så blir det genast besvärligare igen. Om det finns någon som vet hur man hanterar ångest just på natten så tar jag gärna emot den. Det händer att jag går ut när den är för besvärlig, men det vore bra för mig att kunna somna i tid så att det inte går ut över nästkommande dag och försvårar för mig i vardagen, för jag upplever att inget annat än motion och total uttröttning är det som hjälpt. Det känns synd att behöva ta medicin, men det kanske är dags att göra det igen så att det inte går överstyr.

Hittade till denna tråd och känner igen mig i så många av inläggen och det ni skriver. Fick diagnosen Gad efter en snabb vända inom psykiatrin. Har kämpat med oro och extrem ångest med panikattacker som kommer i perioder sedan 12 års ålder. Detta har gjort att livet har fått sättas på paus några gånger och jag har känt mig tvungen att avbryta jobb, skola samt dra mig undan relationer för att få lugn och ro och möjlighet att hantera ångest och bygga upp mig själv. Upplever det som väldigt påfrestande för självkänslan att inte ”klara” av livet under dessa perioder och det blir därför en hel del skam att gå runt med ovanpå ångest från helvetet. Har nog likt några av er kommit till en period där jag inte längre har lust att dölja för någon hur jag mår. Men hur är man egentligen öppen och berättar om något som kanske inte alla kan förstå eller relatera till? Tips tas gärna emot här. Funderar på att försöka förklara för arbetsgivare m.m. Är öppen med familj och vänner för det mesta men har ibland känt mig mer ensam av att dela med mig till personer som verkligen inte kan relatera pga att de inte själva upplevt ångest på samma nivå. Får då känslan att att jag är väldigt ensam om mina problem. Önskar verkligen ingen annan denna kamp med ångest och ständig oro men det är ändå skönt att upptäcka att jag inte är helt ensam tex genom forum som detta. Så tack för att ni delar med er här!

Green Redero:

Tack för ditt inlägg!

Jag har valt att inte dela med mig på jobbet, då jag tycker det är skönt att ha en frizon där ingen frågar hur jag mår hela tiden. Även min familj vet hur det är ställt men jag säger ofta inget då jag inte tycker det gör saken bättre. Känns ibland som att spela teater, men det är hanterbart. Jag tycker också om detta forum då det känns kreativt – de flesta verkar fokusera på att hitta sätt att hantera ångesten snarare än att älta den. Själv ältade jag den i så många år att jag inte orkade höra mig själv till slut. Som du säger är det ingen som inte lider av detta som förstår vad det innebär eller hur man påverkas efter så många år. Som sagt mycket skönt att få dela med sig till människor som förstår vad man pratar om.

Teal Fadiqa:

Medicin är bra om det behövs. Jag tar åter medicin efter några års uppehåll. Den tar udden av den västa ångesten och det är väldigt mycket värt – det gör att jag kan jobba och funka bättre socialt.