[Yellow Toraha]

Hej! Jag tänkte bara säga att jag har för avsikt att svara men jag har inte hunnit göra det än, har rätt mycket på gång just nu och det här är inte någonting jag bara skriver ner på 5 minuter om du förstår. Men tänkte rekommendera boken: Fri från tvång – Steg för steg med kognitiv beteendeterapi av Mia Asplund och Elin-Love Rosengren. Den kan användas vare sig man har mindre eller grövre problem och de beskriver många olika typer av tvång. Jag valde ut några avsnitt jag tyckte var relevanta. Den utgår ifrån metoden “exponering med responsprevention” om du har hört talas om den. Det innebär att man ska utmana sitt tvång och låta bli att utföra tvångshandlingar – eller tankar, tills ångesten eller obehaget försvinner av sig själv. Hoppas jag har hjälpt till någorlunda 🙂

[Yellow Toraha]

Hej!

Får jag fråga vad du menar med “kollade”? Menar du det som skulle “tänkas till rätta” alltså tvångstankar jämfört med tvångshandlingar? Jag svarar gärna men vet inte riktigt vad du syftar på. Vad glad jag blir att få svar och att andra kan känna igen sig. Och vad skönt att du ska få hjälp! Det hjälpte mig jättemycket att få saker och ting förklarat för mig vilket gjorde det hela mer begripligt.

[Yellow Toraha]

Anonym skrev:

Hej du, vilket djupt och berörande inlägg. Skönt att höra att du fått hjälp som kunnat förklara för dig vad som händer i kropp & knopp. Visst är det fascinerande hur huvud och kropp hänger ihop!? Har liknande problem. Psykiska som har påverkat min kropp till kronisk sjukdom vilket påverkar min vardag. Det är inte kul att få en diagnos när man är ung som kanske hade kunnat stoppas om man sett till att få hjälp med det psykiska tidigare. Men sånt är livet och nu hoppas jag också på att kunna hjälpa andra i liknande situation, INNAN fysiska åkommor uppenbarar sig. Tack för att du vill dela med dig. Hjälper mig på vägen! Kram!

Hej! Jag uppskattar verkligen att du skriver det här och det värmer att jag kan hjälpa någon annan. Ja det är oerhört fascinerande hur de hänger ihop! Om du har lust att prata mer så gör jag gärna det. Tror det skulle hjälpa mig att prata med någon som är med om något liknande.

Kram!

 

[Yellow Toraha]

Jag känner med dig. Ångest. Vad skulle vi göra utan den? Den bara finns där som ett irriterande bihang man inte kan bli av med.
Tror att vi alla, mer eller mindre, känner de ökade kraven från samhället. Oron inför framtiden. Att bli något. Att vara tillräckligt duktig. Att hitta någon att spendera livet med. Jag tycker ändå att det i sig kan vara en trygghet, att veta att vi alla sitter i samma båt och känner av det. Tänker att det kan lindra ångesten en del, att du är långt ifrån ensam med att ha den.
En annan sak jag har tänkt på, och som jag tror att många av oss gör alldeles för sällan, är att erkänna för oss själva vad vi är bra på och vad vi har gjort bra. Nästan som att vi tar de sakerna för givna, vilket är heeelt absurt när man tänker på det. Må hända att det låter oerhört simpelt men hur ofta gör vi människor det egentligen, rent generellt? När jag får ångest över att jag inte har gjort tillräckligt eller “var är jag egentligen påväg i livet?” brukar jag helt enkelt sätta mig ner och skriva ner sakerna jag har gjort bra och är stolt över. Kraven finns fortfarande kvar men de kan kännas mindre skrämmande och ouppnåeliga. För mig har det alltid varit en räddning från ångesten, att skriva ner saker för att samla mina tankar.

Kraaaam 🙂

[Yellow Toraha]

Hej! Har du någon person du står närmare i klassen som du skulle våga prata med om det här? Tror det skulle kunna vara en enorm lättnad att prata med någon som faktiskt går i klassen om det här som kan ge dig ett annat perspektiv och komma med råd. Det skulle också kunna innebära en trygghet för dig när du bestämmer dig för att följa med på diverse aktiviteter, att ha den personen som känner till din situation och kanske kan hjälpa dig in i gemenskapen eller vad man ska säga. Det är mitt konkreta råd.
Sen vet jag också att man har en förmåga att förstora och förvärra saker om man ger det för mycket tankeutrymme. Inte för att förminska dina känslor, jag vet hur du känner. Det skulle kunna hjälpa att försöka se på situationen objektivt för att minska den värsta rädslan och ångesten inför att du känner dig utanför. För som du känner nu verkar det som att du känner en tvång att socialisera snarare än en vilja och det är ju inga superförutsättningar för att bonda mer med klassisarna. Om du vore en av dem i klassen och märkte att någon glidit ifrån lite, skulle din första instinkt vara att frysa ut den personen? Nja, tror inte det. Det här är som sagt inte på något sätt att jag försöker förminska dina känslor för jag har själv varit där. Jag har förbannat mig själv för att jag har glidit ifrån av diverse anledningar och känt att det har varit försent att “komma tillbaka”. Men jag har då sökt trygghet bland dem jag kommit närmast och förändrat mitt förhållningssätt till situationen. För jag har också känt mig rädd för att hamna utanför, att folk tycker jag är konstig eller att jag inte kommer hänga med i jargongen om jag inte är med på varje event. Men förmodligen tycker ingen så. Det är bara tankar som har fötts ur min rädsla att det är så.
Hoppas detta har hjälpt lite! Kram 🙂