Hem > Forum > Ångest > Tvångstankar

Tvångstankar

Visar 3 inlägg - 1 till 3 (av 3 totalt)
2
  • Trådstartaren

    Jaha ja… Det är en utmaning för mig att skriva om det här. Såhär så att andra kan läsa iallafall.

    Jag började få lite tvångstankar för ett par år sedan. Det har aldrig varit ett stort problem, det är inte så att jag har ritualer som alltid måste ske utan det är mer sporadiskt, och oftast om jag är själv. Att någonting måste ”tänkas till rätta” eller upprepa en tanke eller ett beteende för att minska ångesten. Jag har tänkt att det inte är ett stort problem för det inte gått ut över min vardag, jag har inte begränsat mig själv och ingen skulle märka att jag har en typ av tvång. Det har sedan dess gått i perioder, ibland mer och ibland ingenting.
    Jag har dock insett det senaste året att det är större än vad jag har velat erkänna för mig själv eller för någon annan. För att det tar energi ifrån mig. Och jag har fått ett starkare behov av att förstå mig på det och även få en större förståelse för mig själv i processen.
    Jag är som person en otrolig känslomänniska, som många av er vet är på både gott och ont. Att få mer eller mindre ångest är en naturlig del för oss känslomänniskor. Och mitt sätt att hantera, och kontrollera, viss typ av ångest har varit att lindra det med tvångstankar eller handlingar. Min tidigare strategi har varit att helt enkelt trycka undan tvångstankarna, för att jag tänkte att om jag inte ger dem energi så låter jag dem inte finnas. Vilket delvis har funkat men har heller inte gett mig en förståelse för varför de överhuvudtaget uppstår och har därför lett till att de, i olika skepnader, har kommit tillbaka.
    Jag har gått i KBT-terapi under den här våren, från början var det inte för tvångstankarnas skull (dock en del av det såklart) utan min ångest i allmänhet och saker som hade hänt mig med närstående som jag behövde ta itu med. Men väl där så vågade jag prata mer om tvånget. Psykologen gjorde det begripligt och jag förstod mer bakgrunden till varför tvångets styrka kan öka (att man känner en starkare oro) och framförallt att det är vanligare än jag trodde.
    För jag har aldrig velat klumpas ihop med folk som har OCD, för det har känts så skrämmande och långt borta och jag har känt att jag har kontroll över det och då kan det ju inte klassas som det? Men oavsett om det är en mildare eller svårare form så är det ändå viktigt att ta itu med det och förstå sig på det. Ju mer jag har förstått och ju mer jag har tänkt på det, desto mer har det gått upp för mig att det faktiskt inte är konstigt och att jag kan kontrollera det.

    Det kan börja med att man får en obehaglig impuls eller tanke (som vi alla kan få). För att bli av med den kanske man tar till att upprepa en handling eller tanke och man märker då att det känns lite bättre. Om vi sedan gör det en andra och tredje gång så börjar kroppen vänja sig vid att utföra handlingen för att minska obehaget. Om det sedan fortsätter varje gång impulsen kommer så blir det till slut en vanesak. Och när vi helt plötsligt slutar utföra den här tvångshandlingen känner man helt plötsligt ett extremt obehag, för kroppen har ju vant sig vid att utföra den här handlingen för att ”faran” inte ska ske. I den stunden kunde åtminstone inte jag fatta hur kroppen, och hjärnan, kunde reagera så starkt. För jag har många, många gånger brutit tvångshandlingar och tankar och den konflikten som sker inom mig har varit förbluffande. Hur kan kroppen reagera så starkt på en fara som är så absurd och som man rent logiskt förstår inte finns? Det började med att man kände en liten oro för någonting, och ju fler gånger man utförde handlingen för att slippa känna någon oro överhuvudtaget, så växte sig oron istället starkare. Och fortplantade sig till andra områden.

    Kroppen vänjer sig vid ett visst handlingsmönster, och om man fortsätter ge energi åt att minska ångest genom en handling eller tanke så kan det växa sig starkare utan att man egentligen är medveten om det. Det har varit, och är, fascinerande att tänka och reflektera över hur kropp och psyke hänger ihop. Och jag blir både ledsen och stolt att tänka över det här. Det här var svårt för mig att dela med mig av, men också skönt. För jag tror inte att jag är ensam. Om någon känner igen sig och vill prata om det, så finns jag här. Jag har lärt mig mycket och delar gärna med mig av det.

    Hej du, vilket djupt och berörande inlägg. Skönt att höra att du fått hjälp som kunnat förklara för dig vad som händer i kropp & knopp. Visst är det fascinerande hur huvud och kropp hänger ihop!? Har liknande problem. Psykiska som har påverkat min kropp till kronisk sjukdom vilket påverkar min vardag. Det är inte kul att få en diagnos när man är ung som kanske hade kunnat stoppas om man sett till att få hjälp med det psykiska tidigare. Men sånt är livet och nu hoppas jag också på att kunna hjälpa andra i liknande situation, INNAN fysiska åkommor uppenbarar sig. Tack för att du vill dela med dig. Hjälper mig på vägen!

    Kram!

    Trådstartaren

    Hej du, vilket djupt och berörande inlägg. Skönt att höra att du fått hjälp som kunnat förklara för dig vad som händer i kropp & knopp. Visst är det fascinerande hur huvud och kropp hänger ihop!? Har liknande problem. Psykiska som har påverkat min kropp till kronisk sjukdom vilket påverkar min vardag. Det är inte kul att få en diagnos när man är ung som kanske hade kunnat stoppas om man sett till att få hjälp med det psykiska tidigare. Men sånt är livet och nu hoppas jag också på att kunna hjälpa andra i liknande situation, INNAN fysiska åkommor uppenbarar sig. Tack för att du vill dela med dig. Hjälper mig på vägen! Kram!

    Hej! Jag uppskattar verkligen att du skriver det här och det värmer att jag kan hjälpa någon annan. Ja det är oerhört fascinerande hur de hänger ihop! Om du har lust att prata mer så gör jag gärna det. Tror det skulle hjälpa mig att prata med någon som är med om något liknande.

    Kram!

     

Visar 3 inlägg - 1 till 3 (av 3 totalt)
2

Du måste vara inloggad för att svara på detta ämne.