otrygghet i klassen

Under några månader har jag mått extremt dåligt. Jag har haft ångest som aldrig släppt, en ständig klump i magen. Det beror på att jag inte trivs i min klass. Det är många gäng där jag upplever att alla är rivaler, det är en tryckt jobbig stämning. Jag har haft några som jag känt mig trygg med och som jag umgåtts med länge, men nu har fler gäng klumpats ihop och blivit större. Till en början var jag glad, eftersom jag länge känt att det varit synd att jag inte lärt känna vissa personer. Men nu känns det mest ytligt och flamsigt i detta gäng. Eftersom jag också är en person som inte är van att umgås i så stora gäng har jag dragit mig undan. Jag åker direkt hem efter skolan och är för trött och omotiverad att träffa andra vänner utanför skolan. Det har resulterat i att många i gänget i skolan blivit tajta, och jag känner inte att jag hänger med i interna skämt osv. Jag vill komma in i gänget och känna mig mer delaktig och visa mer intresse, men jag känner samtidigt att det tar för mycket energi. Det känns som jag måste umgås för att “överleva” i klassen. Skulle jag fokusera på mitt liv utanför skolan så skulle jag hamna utanför gänget, vilket är en rädsla jag vaknar och somnar till varje dag nu. Innerst inne vet jag att jag inte skulle bli utfryst, att de skulle acceptera att jag gör annat, men jag behöver få råd hur jag ska hantera den där rädslan som ändå inte försvinner.

[Yellow Toraha]

Hej! Har du någon person du står närmare i klassen som du skulle våga prata med om det här? Tror det skulle kunna vara en enorm lättnad att prata med någon som faktiskt går i klassen om det här som kan ge dig ett annat perspektiv och komma med råd. Det skulle också kunna innebära en trygghet för dig när du bestämmer dig för att följa med på diverse aktiviteter, att ha den personen som känner till din situation och kanske kan hjälpa dig in i gemenskapen eller vad man ska säga. Det är mitt konkreta råd.
Sen vet jag också att man har en förmåga att förstora och förvärra saker om man ger det för mycket tankeutrymme. Inte för att förminska dina känslor, jag vet hur du känner. Det skulle kunna hjälpa att försöka se på situationen objektivt för att minska den värsta rädslan och ångesten inför att du känner dig utanför. För som du känner nu verkar det som att du känner en tvång att socialisera snarare än en vilja och det är ju inga superförutsättningar för att bonda mer med klassisarna. Om du vore en av dem i klassen och märkte att någon glidit ifrån lite, skulle din första instinkt vara att frysa ut den personen? Nja, tror inte det. Det här är som sagt inte på något sätt att jag försöker förminska dina känslor för jag har själv varit där. Jag har förbannat mig själv för att jag har glidit ifrån av diverse anledningar och känt att det har varit försent att “komma tillbaka”. Men jag har då sökt trygghet bland dem jag kommit närmast och förändrat mitt förhållningssätt till situationen. För jag har också känt mig rädd för att hamna utanför, att folk tycker jag är konstig eller att jag inte kommer hänga med i jargongen om jag inte är med på varje event. Men förmodligen tycker ingen så. Det är bara tankar som har fötts ur min rädsla att det är så.
Hoppas detta har hjälpt lite! Kram 🙂

[Förstår att i viss ålder är det viktigt att bonda!,men när vi går igenom Livet är det dej själv du ska bonda med!,när du skriver att det kostar för mkt energi!,Den energin behöver du för att söka din egen större HELHET!,Din Sannaste Vän Är inom Dej! Finn Din Väg! Bli din egen Bästa! Du!Lycka Till! Torbjörn