[Yellow Dagiqu]

Hej…

 

Jag läste ditt inlägg och känner igen mig. Har några liknande punkter i livet. Dock “bara” två barn, men en ointresserad make som ger mig tystnad istället för stöttning. Han låter mig göra grovjobbet sen säger han saker som han typ lärt sig av mig.

Klarar mig bättre själv än att ledsaga honom att stötta mig när jag är svag.

Vill du prata av dig så finns jag här, dock rätt trött och stum i huvudet just nu på grund av stark ångest och nedstämdhet.

Men om jag kan ge dig bara lite styrka att orka en dag, en vecka till, för barnen och DIN egen skull så är det värt det .

Vi kanske kan hitta sätt  tillsammans, att ta oss vidare. Mänsklig gemenskap kan betyda mycket. Även om man önskar det kom mer av den varan i ens egna hem..

Det är enormt slitsamt att uppfostra barn, så ta inte lätt på den ansträngning det varit för sig de senaste 4 åren.

 

 

Med varma kramar från en medmänniska.. <3

[Yellow Dagiqu]

Du är inte ensam om att känna som du gör.

 

Hur har det gått för dig? Hur går dina tankar?

 

Jag ville svara dig för att visa att du är inte konstigt eller fel på nåt sätt. Du verkar ha fått en dålig start i livet men enligt lag är du nu myndig. Nu kan du välja ditt liv själv.

Jag hoppas att du vill och vågar börja forma planer på framtiden, tyvärr måste du nog räkna med att klippa banden till iaf din mamma om hon är så hemsk som du beskrivit. Det ser alla som står utanför men du själv kanske tvekar och tycker mycket är ditt eget fel.

Jag känner igen mig i såna känslor. Man är bara roten till allt dåligt och allas missnöje.

 

Men det är inte sant. Du har makten, eller kan iallafall TA makten över ditt liv. Jag hoppas du finner styrkan och även kan låta din pojkvän vara ett stöd.

Önskar dig lycka till och hoppas du finner kraft att bryta dig fri.