Hem > Forum > Hopplöshet > När det till och med känns för jobbigt att förklara

När det till och med känns för jobbigt att förklara

Visar 2 inlägg - 1 till 2 (av 2 totalt)
1
  • Jag har legat här i min säng och gråtit i en timme, kanske en och en halv. Morgonen började med att jag grät. Kvällen innan slutade på samma sätt. Det känns jobbigt att bara skriva detta, men jag vet att jag måste försöka. Det här är inte att söka hjälp hos en psykolog, långt ifrån, men det känns lättare och jag är inte rädd att belasta folk i min närhet. Igår kväll kom jag hem från att ha varit hos min pojkvän, som jag inte kan berätta för mina föräldrar om. Det tar kål på mig. Jag kan inte berätta för mina föräldrar tycker inte jag borde ha pojkvän, jag är 18 men jag känner mig totalt maktlös. Jag må få rösta om Sveriges styre, men hemma har jag inget att säga till om. Jag är rädd för de bråk och hot jag kommer få uppleva om de får veta, jag är rädd att bli utkastad hemifrån. Det känns inte helt orimligt. Min mamma är inte den mest rationella personen, och ja juste en liten detalj, hon har under hela mitt liv utsatt mig för psykisk misshandel. Det känns konstigt att kalla det så, men det är nog vad det är. Så länge jag kan minnas har hon kallat mig saker, önskat att jag inte fanns, berättat för mig hur jag inte är värld någonting. Jag måste ta en liten paus att andas medan jag skriver… om någon ens läser detta, förmodligen inte. Aja då har jag i alla fall gjort någonting. Något jag aldrig kommer släppa är gången då jag hyperventilerade på hallgolvet ihopkurad till en boll, kanske hade jag en panikattack, vi får aldrig veta. Jag vet inte ifall det var samma gång, alla sånna här minnen är bara korta frekvenser, några sekunder långa, jag låste in mig på toaletten. Hon lät mig inte vara, borrade igenom dörrkarmen med en skruvmejsel, samma som hon försökt få upp dörrlåset med stunden innan. Det gick inte, hon kom inte in, men hon kunde nå in till mig. Skrek utifrån att hon hoppades att jag skulle våldtas varje dag. Att jag förtjänade det. Ja och sen har hon också slagit mig under uppväxten, ingen allvarlig misshandel så. Men man känner sig rätt förminskad efteråt. Ja det är bakgrunden på min mamma, och min pappa är mest passiv vid sidan om, för när han tar mitt parti får han dubbelt så mycket bråk och anklagas för det ena och det andra. Det är ”hans fel att jag blev såhär, för att han alltid försvarat mig när han inte borde”. Ja, du förstår nog att jag inte vill berätta, inte är redo att överlämna mig till lejonet och praktiskt taget placera mig själv i gapet i väntan på att den ska börja tugga. Men… jag har ju en pojkvän. Inte nog med det, jag håller honom hemlig. Men det skonar mig inte från den ångest och dåliga samvete jag får. Önskan att de fick en bättre dotter, någon som inte var jag. För jag är bara en besvikelse. Jag inser att om någon läst, så läser den nog inte längre. Det här är allt annat än kort. Så jag gör resten kort. Jag mår skit av att ljuga och gömma. Sen mår jag också skit av annan oklar anledning, min kille vill väldigt gärna finnas där för mig, men jag låter inte honom eftersom jag inte vill ”smitta ned honom” med negativitet och dåliga känslor. Jag skäms också över allt, och jag känner att det är mitt fel att han inte har den flickvän han förtjänar. Jag känner att allt är mitt fel. När han frågar hur jag mår vill jag helst inte ljuga, jag får dåligt samvete av att ljuga, det distanserar oss bara och tär på förhållandet. Men jag vågar inte säga sanningen, jag vill skydda honom. Så jag svarar inte, och gör honom orolig och tär mer på förhållandet, och ger mig dåligt samvete. Jag känner ovisshet inför framtiden, hur ska jag bryta mig loss? Hur ska jag kunna flytta ihop med honom om något år, utan att göra föräldrarna upprörda? Hur gör jag med förhållandet tills dess? Är vi ens ihop då?

    Vad modig du är som öppnar upp dig ❤️
    Jag känner verkligen med dig, du är såklart värd allt gott, lycka och massa kärlek.
    Jag önskar du kan ta dig ur din destruktiva situation och flytta från dina föräldrar 🙁och det kommer du göra!!
    Jag hejar på dig.
    Stor kram

Visar 2 inlägg - 1 till 2 (av 2 totalt)
1

Du måste vara inloggad för att svara på denna tråd.

Vi har gjort en säkerhetsuppdatering på Mind forum som innebär att logga in-förfarandet har ändrats. Du kommer i samband med att du loggar in få ditt lösenord skickat via e-mail.