När det till och med känns för jobbigt att förklara

[Olive Supira]

Jag har legat här i min säng och gråtit i en timme, kanske en och en halv. Morgonen började med att jag grät. Kvällen innan slutade på samma sätt. Det känns jobbigt att bara skriva detta, men jag vet att jag måste försöka. Det här är inte att söka hjälp hos en psykolog, långt ifrån, men det känns lättare och jag är inte rädd att belasta folk i min närhet. Igår kväll kom jag hem från att ha varit hos min pojkvän, som jag inte kan berätta för mina föräldrar om. Det tar kål på mig. Jag kan inte berätta för mina föräldrar tycker inte jag borde ha pojkvän, jag är 18 men jag känner mig totalt maktlös. Jag må få rösta om Sveriges styre, men hemma har jag inget att säga till om. Jag är rädd för de bråk och hot jag kommer få uppleva om de får veta, jag är rädd att bli utkastad hemifrån. Det känns inte helt orimligt. Min mamma är inte den mest rationella personen, och ja juste en liten detalj, hon har under hela mitt liv utsatt mig för psykisk misshandel. Det känns konstigt att kalla det så, men det är nog vad det är. Så länge jag kan minnas har hon kallat mig saker, önskat att jag inte fanns, berättat för mig hur jag inte är värld någonting. Jag måste ta en liten paus att andas medan jag skriver… om någon ens läser detta, förmodligen inte. Aja då har jag i alla fall gjort någonting. Något jag aldrig kommer släppa är gången då jag hyperventilerade på hallgolvet ihopkurad till en boll, kanske hade jag en panikattack, vi får aldrig veta. Jag vet inte ifall det var samma gång, alla sånna här minnen är bara korta frekvenser, några sekunder långa, jag låste in mig på toaletten. Hon lät mig inte vara, borrade igenom dörrkarmen med en skruvmejsel, samma som hon försökt få upp dörrlåset med stunden innan. Det gick inte, hon kom inte in, men hon kunde nå in till mig. Skrek utifrån att hon hoppades att jag skulle våldtas varje dag. Att jag förtjänade det. Ja och sen har hon också slagit mig under uppväxten, ingen allvarlig misshandel så. Men man känner sig rätt förminskad efteråt. Ja det är bakgrunden på min mamma, och min pappa är mest passiv vid sidan om, för när han tar mitt parti får han dubbelt så mycket bråk och anklagas för det ena och det andra. Det är ”hans fel att jag blev såhär, för att han alltid försvarat mig när han inte borde”. Ja, du förstår nog att jag inte vill berätta, inte är redo att överlämna mig till lejonet och praktiskt taget placera mig själv i gapet i väntan på att den ska börja tugga. Men… jag har ju en pojkvän. Inte nog med det, jag håller honom hemlig. Men det skonar mig inte från den ångest och dåliga samvete jag får. Önskan att de fick en bättre dotter, någon som inte var jag. För jag är bara en besvikelse. Jag inser att om någon läst, så läser den nog inte längre. Det här är allt annat än kort. Så jag gör resten kort. Jag mår skit av att ljuga och gömma. Sen mår jag också skit av annan oklar anledning, min kille vill väldigt gärna finnas där för mig, men jag låter inte honom eftersom jag inte vill ”smitta ned honom” med negativitet och dåliga känslor. Jag skäms också över allt, och jag känner att det är mitt fel att han inte har den flickvän han förtjänar. Jag känner att allt är mitt fel. När han frågar hur jag mår vill jag helst inte ljuga, jag får dåligt samvete av att ljuga, det distanserar oss bara och tär på förhållandet. Men jag vågar inte säga sanningen, jag vill skydda honom. Så jag svarar inte, och gör honom orolig och tär mer på förhållandet, och ger mig dåligt samvete. Jag känner ovisshet inför framtiden, hur ska jag bryta mig loss? Hur ska jag kunna flytta ihop med honom om något år, utan att göra föräldrarna upprörda? Hur gör jag med förhållandet tills dess? Är vi ens ihop då?

[Indigo Honari]

Vad modig du är som öppnar upp dig ❤️
Jag känner verkligen med dig, du är såklart värd allt gott, lycka och massa kärlek.
Jag önskar du kan ta dig ur din destruktiva situation och flytta från dina föräldrar 🙁och det kommer du göra!!
Jag hejar på dig.
Stor kram

[Purple Lylaki]

Det är som sagt modigt att du öppnar upp dig och kan skriva av dig.

Jag tänker att din mamma, som du säger, håller på med psykisk misshandel. Då är frågan, varför du ska ta in hennes negativa tyckanden mm? Det är bra och hälsosamt att du själv kommit till insikt om hennes toxiska beteenden. Det hemska hon säger till dig säger hon förmodligen mest för att själv finna njutning i makten att trycka ned någon annan. Det är hon som har problem, inte du. Du kanske har andra problem, men inte dem hon försöker trycka på dig för att minska din självkänsla (vilket hon får njutning av via makten hon tar sig). Lyssna in på henne. Du själv är säkerligen mer balanserad, hälsosam och insiktfull och du behöver våga lyssna mer på vad DU tycker, tänker och känner. Våga lita på dig själv. Du verkar vara en vettig, snäll människa som snarast är fast i en destruktiv hem-miljö (med en misshandlande mamma och en pappa som resignerat och gett upp, och därför svikit sitt föräldra-ansvar att skydda dig från toxiska miljöer och personer). Våga prata med din pojkvän. Jag tror att du innerst inne kan känna att du inte är värdelös. Du känner förmodligen så delvis för att du blivit nedtryckt hela livet av en hemsk, värdelös “mamma”. Sådant tar mycket på ens upplevda självkänsla. Din pojkvän älskar dig. Du tycker, som du skriver, att han förtjänar en bättre flickvän. Men han har valt DIG. Våga lita på hans goda omdöme. Tycker han att du är en fin människa, och han är en fin människa med empati och kärlek, så är den verkligheten snarare mycket mer sannolik att stämma än den negativa syn som din ohälsosamma, empatilösa, elaka “mamma” sagt till dig under uppväxten. Försök bygg upp din själv istället för att prata ned dig själv. Försök jobba på att tänka snälla tankar om dig själv, istället för negativa och att du känner dig värdelös. Du verkar bara av det korta du skrev visa tydliga tecken på självinsikt, intelligens, godhet, värme, empati, kärlek mm. Försök säga tre bra saker om dig själv när du har gått och lagt dig i sängen. Tex: “Idag har jag varit snäll mot den personen”, eller “idag var jag bra på att uttrycka mig”, “idag var jag bra på att visa en främling snällhet”, “idag var jag bra på att berätta för min pojkvän att jag uppskattar honom”, eller “idag har jag varit bra på att tänka snällare om mig själv” mm. Jag lovar dig att det varje dag finns minst 3 saker som du kan vara stolt över dig själv över. Det behöver inte vara mycket. Det kan vara att du varit duktig av att du gick upp ur sängen en dag när du mår riktigt piss. Efter ett tag kommer du känna att du ändå är bra på mycket saker. Du har många kompetenser! Fråga din pojkvän varför han gillar dig? Han kan säkert ge flera fina svar. Och framförallt, DU måste försöka vara självsnäll mot dig själv! Om du alltid tänker negativt om dig själv, så förstör du dig själv och snarare hjälper din mamma med psykisk misshandel mot dig själv. Hon har fel och är uppenbarligen en person som du egentligen inte ska behöva ha i ditt liv – du förtjänar bättre. Försök distansera dig mentalt från vad hon säger. Det är inte dig hon beskriver, det är hon själv. Det är hon som är toxisk och destruktiv och inte borde få ha hand om andra människor förrän hon jobbat mycket på att bli en bättre människa. Det är inte ditt fel, det är helt och håller hennes eget fel. Så ta inte på dig sakerna hon säger till dig utan försök bilda en egen uppfattning av vem du är och vad du kan uppnå. Du kommer en dag flytta ifrån din destruktiva hem-miljö och då kan du välja själv om hon förtjänar att vara en del i ditt liv eller inte. Hon har ingen rätt till det utefter så som hon betett sig. Du bör omge dig med snälla, empatiska och ödmjuka människor som uppskattar dig för den du är. Och du behöver lära dig att bli din egen bästa vän, det behövs i livet. Försök vara mer snäll mot dig själv och tänk snällare tankar i huvudet om dig. Säg sådana saker som du skulle sagt till en vän, en vän som förtjänar stöttning, kärlek och tröst. Du kan själv bestämma vem du vill bli och vara, utefter vad du tänker om dig själv och hur du behandlar dig själv. Sök stöttning hos din pojkvän och andra bra personer i din närhet. Som du säger så mår din pojkvän sämre av att du sluter dig, han blir såklart orolig och känner sig maktlös. Dela dina känslor med honom och bolla tankar om eventuella lösningar/bra vägar framåt. Du kan även söka kontakt med en kurator på skolan eller på vårdcentralen, då de ofta kan hjälpa dig framåt och hjälpa dig med ditt mående. Just nu kanske du mår dåligt pga din miljö hemma som får dig att känna dig låst och orolig. Men kan du komma bort från den så kan kanske ett bättre mående komma av sig själv då du tagit bort en toxisk del av ditt liv. Du kanske kan flytta in hos din pojkväns familj ett tag, eller så kanske ni kan hyra någon liten lägenhet snart? Försök ha fokus på lösningar och på en positiv utveckling framåt där du själv är med och styr åt vilket håll ditt livs riktning går åt. Du kan själv jobba med det både fysiskt och mentalt. Du är säkerligen en stark person som klarat av psykisk misshandel hemma hela livet. Och att vara stark betyder inte att man inte mår dåligt och gråter och mår piss ibland, utan att man reser sig igen och fortsätter livet – en dag i taget. Du har mycket inre styrka, det ser jag i ditt inlägg. Glöm inte det! Du är stark och du kan även bli starkare om du hjälper dig själv istället för att pratar ned och “mobbar” dig själv genom negativa, elaka tankar. Tänk på alla goda sidor du har! Hoppas du mår bättre snart och glöm inte att fokusera på hur du vill att ditt liv ska bli och försök jobba mot det målet!

[Yellow Dagiqu]

Du är inte ensam om att känna som du gör.

 

Hur har det gått för dig? Hur går dina tankar?

 

Jag ville svara dig för att visa att du är inte konstigt eller fel på nåt sätt. Du verkar ha fått en dålig start i livet men enligt lag är du nu myndig. Nu kan du välja ditt liv själv.

Jag hoppas att du vill och vågar börja forma planer på framtiden, tyvärr måste du nog räkna med att klippa banden till iaf din mamma om hon är så hemsk som du beskrivit. Det ser alla som står utanför men du själv kanske tvekar och tycker mycket är ditt eget fel.

Jag känner igen mig i såna känslor. Man är bara roten till allt dåligt och allas missnöje.

 

Men det är inte sant. Du har makten, eller kan iallafall TA makten över ditt liv. Jag hoppas du finner styrkan och även kan låta din pojkvän vara ett stöd.

Önskar dig lycka till och hoppas du finner kraft att bryta dig fri.