Teal Rolapi
Skapade svar
-
Att det som har hänt fortfarande har så stor negativ påverkan på dig trots alla insatser från vården, kan det ha att göra med att du inte hittat ditt eget sätt att bearbeta det? Att du inte kunnat förstå och acceptera det som har hänt och/eller förlåta de som orsakat dig lidande? Att du eventuellt skuldbelägger dig och inte kunnat förlåta dig själv? Med nya perspektiv kan man radikalt förändra hur man ser och upplever händelserna i ens liv. Detta i sin tur kan leda till att man börjar leva en helt annorlunda liv, både rent praktiskt men framför allt tanke- och känslomässigt. Potentialen är minst sagt enorm. Jag själv har en mycket annorlunda perspektiv på livet än de flesta människor har i Sverige då jag som spiritist betraktar det fysiska livet utifrån det andliga eviga livet. Händelser i nuet, det förflutna ,framtiden, lidande, rättvisa och mycket mera får en helt annan innebörd och syfte då man börjar förstå både orsaken till vad som sker/skett och framför allt verkningarna i ändligheten. Har du någonsin funderat på och ifrågasatt själva perspektivet ifrån du betraktar själva livet?
Du har säkert rätt i att jag har svårt att acceptera det som hänt och i vissa fall även svårt att förlåta och även lägga skuld på mig själv…
Tar nu stort ansvar över mina sjuka föräldrar som varit en stor bidragande orsak till mitt mående. Flera personer har sagt till mig att jag inte behöver ta det ansvaret för de då de inte fanns där på rätt sätt för mig när jag var liten, men jag tänker att om jag struntar i dem nu när de behöver mig så beter jag mig lika illa som de när jag var liten och jag vill INTE behandla någon illa.
Däremot har jag väldigt svårt att möta personer från skoltiden som utsatte mig för mobbning. Ser jag någon ser jag till att gå omvägar för att slippa träffa dem. Händer ibland att man ändå hamnar i situationen där man träffas och motvilligt hamnar i samtal och då blir jag så förbannad när de pratar på och låtsas som inget hänt….
Vet faktiskt inte hur jag ska kunna acceptera och förlåta allt som hänt när jag vet hur mycket det påverkar mig än idag – typ 30-40 år senare…
Tack för att du så öppet berättar om dig och din situation. Riktigt starkt av dig! Det är jättebra att du sökt dig tillbaka till vc efter en dålig erfarenhet med psykiatrin och att du är nöjd med den hjälpen som du får. Faktumet att du gjorde det som krävdes av dig för att återigen få den hjälpen som du behöver visar att du verkligen vill ha en förändring till det bättre. Det är mycket viktigt att inte sluta att tro att saker och kan ting kan (och ska) bli bättre och förändras även när man känner sig så långt nere. Så länge det finns liv, tro och vilja hos en så finns det hopp. Det är toppen att du älskar ditt jobb, har sambo och en vuxen dotter. Det är så viktigt att ha människor nära en som man kan dela både livet och framför allt kärlek med. Utifrån det som du har berättat verkar det som det mesta (om inte allt) av det som tynger och drar ner dig finns i ditt förflutna. Det är så svårt att släppa taget på det förflutna, att lära sig leva med det som har skett, att förlåta och försöka förstå människorna som orsakat en smärta. Jag förstår att det också är svårt är att se personer som stått en riktigt nära och som stod för trygghet och stöd att lämna en. Detta är dock endast tillfälligt, de finns närmare dig än du tror, och ni kommer att återses, för livet liksom kärleken är evig. Du har gått igenom en hel del i ditt liv men trots allt som har hänt dig har du byggt upp ett bra liv med en fantastik familj bredvid dig och ett jobb du älskar. Om du har tagit dig så här långt vet jag att du kan ta dig mycket längre än så bara du inte slutar att tro och vilja att det blir så. Det kan bli tufft emellanåt men du klarar det. Vi har alla en enorm makt inom var och en av oss. En enorm potential att bygga upp ett meningsfullt och lyckligt tillvaro. Detta sker inte från en dag till den andra dock, utan det är en process. En dag i taget, ett steg i taget. Försök, gör ditt bästa, att bearbeta det som har hänt i ditt liv. Det som har hänt har hänt och det finns inget som du kan göra åt det. Din energi och fokus behövs här och nu där du kan verka och påverka. Skuldbelägg varken dig själv eller någon annan för det som har skett. Försök förlåta både dig själv och andra som må ha sårat dig. Förlåtelsen gynnar alltid först den som förlåter. Försök älska människorna runt omkring dig, din familj, vänner och inte minst dig själv. Man underskattar vilket helande och hälsobringande (fysiska och psykiska) effekter kärleken har. Och inte minst försök vara tacksam för allt du har, även de små, till synes obetydliga saker i livet. Blicken framåt nu. Du klarar det! Även efter den mörkaste natten kommer solen alltid upp. Allt gott <3
Tack för ditt stöd!
Har i många år försökt få hjälp att bearbeta det jag gått igenom för att kunna gå vidare. Bl.a genom KBT och relationell terapi, men har tyvärr svårt att ta till mig det tydligen. (Läkaren på psykiatrin sa bokstavligen till mig vid ett besök: “Nu har vården lagt mycket resurser på dig, extremt mycket till och med…varför fungerar det inte?”) Det som gör det svårt är hur saker/händelser från förr påverkar mig/hämmar mig kraftigt än idag i olika situationer vilket hela tiden river upp såren. Det gör mig både förbannad och ledsen…och gör det svårt att våga tro på att en positiv förändring ska ske…
Hur länge har du känt dig så? Vet du möjligtvis vad som kan ha utlöst det som du känner? Har du fått eller får du någon sorts hjälp? Jag förstår om du inte vill svara på dessa frågor. Anledningen till att jag frågar är för att förstå dig och din situation bättre.
Tack för ditt svar!
Detta är 3:e gången jag är sjukskriven för utmattning och depression sen 2006. Har nu varit sjukskriven I olika omfattning i 3 år. Orsaken till det är inte jobbrelaterat utan privat. Jobbig uppväxt (sjuk, lögner inom familj, mobbing, mycket ansvar som lagts på mig sen jag var liten samt förlust av de personer som stått mig närmast och som jag känt trygghet ifrån).
De första 2 gångerna fick jag hjälp från vc med medicinering samt samtalskontakt. Denna gång bad jag om hjälp från psykiatrin vilket jag ångrar – aldrig känt mig så illa bemött inom vården tidigare. Är nu tillbaka på vc och har stöd av jättebra personal – läkare och rehabkoordinator/samtalskontakt. Medicinerar (Venlafaxin samt sömntabletter) samt har samtalskontakt. Älskar mitt jobb, har sambo och dotter (20+) men känner att jag inte kommer någon vart i mitt mående. Känner mig enbart till besvär då ingen förbättring sker. Önskar bara få slippa må så här och dessutom känna att man är en stor belastning för samhälle, jobb och anhöriga…känns som jag kämpat tillräckligt nu…
Förstår att det känns tungt. Sitter i en liknande sits med utmattning och ångest. Kan kännas så in i helvete hopplöst ibland. Försöker ändå tänka att saker kan förändras, jag bara vet inte hur eftersom att jag inte är där än. Hoppas att det vänder för dig snart <3
Tack för ditt svar! Hoppas det vänder för dig med snart.
Tack för att du uppdaterade. Spontant känns det som att det gick jättebra och att det i långa loppet kan leda till något bra! Jag hoppas att du fick energi från mötet och att allt går bra framöver.
Tack för stöttning och uppmuntran! Jag blev i alla fall lite lugnare och hoppas allt löser sig framöver.
Lite sent svar men hoppas det gick bra för dig. Berätta gärna. Min erfarenhet av arbetsförmågeutredningar är att de ofta kan vara bra. Självklart jobbigt men de kan leda till en bättre förståelse av dina behov både för arbetsgivare, FK och kanske tom dig själv. Det viktigaste är trots allt att hitta till en stabil nivå med jobb. Det är inte heltid för oss alla. Som sagt, jag hoppas det gick bra. Och berätta gärna! /Anna
Hej!
Och tack för ditt svar!
Mötet gick bra. Arbetsförmågeutredning kom på tal vilket min rehabkoordinator tyckte kunde vara bra men inte riktigt ännu. Behöver fortfarande få lite mer stabilitet på mina 50% där jag även behöver få lite svar på hur mycket jag förväntas hinna på min halvtid. Min rehabkoordinator tänker att jag ska fortsätta på 50% ett tag till och att arbetsförmågeutredning kan bli aktuellt tidigast i januari/februari. Frågade var utredningen görs och fick då till svar att det är företagshälsovården som gör den. Den ska kunna leda till att se vilka delar av jobbet som tar för mycket av min energi men även vad som funkar bra och kan ge energi. Min rehabkoordinator sa att jag inte skulle känna mig orolig för den och jag har stort förtroende för henne. Så blev lite lugnare ändå. Både chefen och rehabkoordinatorn var tydliga med att de vet att jobbet är viktigt för mig så jag hoppas att de inte glömmer det…Mitt mål är att jobba heltid igen men inser att jag kanske inte kommer klara riktigt så mycket. Vill ändå försöka jobba mig upp så mycket det går. Delmålet får vara 75%.
Kan du ta nån atarax för oron? Om du har nån vill säga . Sen kan du endast förbereda dig så mycket som möjligt inför det här mötet, skriva ner saker du vill säga osv skulke du kunna säga det du skrivit här typ? Att detta jobb betyder typ allt för dig? Du kan bara göra ditt bästa och är det så att du måste byta jobb, ja då får du ta det därifrån. Tyvärr bestämmer ju många över oss ..och det suger.. känner med dig .. men har inga supertips tyvärr!
Tack för ditt svar!
Har tyvärr ingen atarax att ta för att dämpa oron…äter endast ganska hög dos av venlafaxin samt propavan.
Har stort förtroende för min rehabkoordinator och hon – men även min chef – vet hur viktigt mitt jobb är för mig. Det var när en läkare i psykiatrin sa åt mig, för ca 1 år sedan, att jag aldrig skulle kunna jobba mer än 50% och att jag antingen fick gå ner i tid eller söka sjukersättning som jag gick hem och tänkte svälja mina tabletter…
Var inte orolig för mötet innan jag haft avstämning med chefen idag och hon lyfte detta…men ska som du skriver försöka förklara – återigen – hur viktigt mitt jobb är för mig. Utan jobbet finns inget mer att kämpa för…
Jo…Har också tänkt att det brukar gå upp och ner men sen i november känns det bara som att det går åt fel håll…Har inte alls känt att det vänt uppåt nån gång. Har flera intressen som jag har hållit på med och som verkligen gett mig avkoppling men kan verkligen inte hitta tillbaka till dessa…(vilket jag gjort tidigare)..
Har i lite mer än 2 år nu ätit Venlafaxin. Tar sen i november 262,5 mg. Känns inte som de gör någon skillnad…Har nämnt detta för läkare men ingen ändring. Har tidigare testat sertralin, mirtazapin och citalopram…