Red Qysabi
Skapade svar
-
Oj, vad jag känner igen mig. Det har tagit många år innan jag fått denna primära diagnos. När jag väl förstod hur det stod till kunde jag känna förhoppning om att kunna se en framtid med mening. Jag har under många år brottats med dessa frågorna, och hjälp vad många tips och råd som jag fått. Vad är det som egentligen hjälper i de svåra stunderna? Jag upplever att jag får trösta mig med mantran jag har programmerat mig med under lång tid. några exempel kan vara: ”Jag har stunder som är bättre än detta, jag ska bara klara mig genom detta.” ”Ångesten dödar mig inte, jag ska bara andas.” Det är en klen tröst att ordet normalt är ett icke bestämt faktum och kan vara olika för oss alla. Jag tror att du menar att normalt för sådana som oss är att slippa kämpa för att få luft samt känna att det finns lösningar på problem som uppstår. Förklara gärna vad du definierar som är normalt för dig. Vi har olika strategier för att klara av olika saker. Jag har lärt mig att det finns olika lösningar att lägga i min ”verktygslåda”. Det som sen blir problem är att komma ihåg att det finns en verktygslåda och sen kunna klart urskilja vilka verktyg som finns där som kan hjälpa just ”här och nu” mitt i den hemska attacken. Kanske kan du hitta något som kan hjälpa dig? Kanske kan du ha en lista du kan skriva ner som du kan läsa då du är i skiten. Ja, jag har hjälpmedel, som jag ofta glömmer att titta på när det är som värst. Det är som om allt är hopplöst. Jag skulle vilja plantera en tanke hos dig, och det är att du inte är ensam. Vi är fler som kämpar, och många av oss finner tröst i det. Ett problem med dissociation (i alla fall för mig) är att jag ofta får inadekvata känslor för vad verkligen egentligen kräver. Jag triggas av saker som inte jag nödvändigtvis skulle behöva reagera så starkt på. Det händer ändå. Jag hamnar i ångestens träsk. Fast jag lär mig steg för steg vad jag reagerar på och hur reaktionen blir. Med god hjälp av en fantastisk psykolog med erfarenhet av EMDR gör vi övningar som stärker min person. Jag vågar inte gräva i mitt förflutna ännu, för det är ”farligt” för vissa dissociativa delar. Den största hjälpen jag haft är att lära känna dissociativa sidor hos mig. En bok jag studerat i heter ”Att hantera traumarelaterad dissociation” Steg för steg har jag insett hur mitt inre ser ut. Jag har fått lära mig hur olika tankar och känslor påverkar mig olika beroende på hur jag dissocierar. Blir jag normal? Troligtvis inte. Även om jag emellanåt dras tillbaka ner i ångestträsket där förtvivlan och förakt för mig själv råder kan jag ändå på väg på rätt riktning. Jag inser att jag inte kommer att ”hinna” bli så bra att jag blir helt nöjd. Alltså får jag nöja mig med att det blir ”gott nog”. Det är min framtidströst. Min mentala mognad i min sjukdomsinsikt gör mig mer tålig. Jag har kommit dig där jag mer betraktar mig själv istället för att försöka lösa upp knuten direkt. Vad känner jag? Vad hände? Vem/vad triggade mig? Kan jag tänka annorlunda? Får jag lov att känna annorlunda? Jag reflekterar över mig själv och vad jag upplever. Jag accepterar att jag inte måste analysera och agera. Det får komma när jag orkar. Tills dess får jag lov att stanna i min misär oavsett om jag väljer det eller ej. Det är inte ångesten som är farlig, det är handlingar den medför. Därför stannar jag kvar i ångesten tills jag kan bli konstruktiv. Få ur dig vad du tänker och känner. Det är först när orden kommer ut som andra verkligen kan förstå hur du har det. Kanske kan något av det jag beskriver hjälpa dig något, kanske inte. Du måste få lov att tänka och känna som just du gör. Tillåt dig det! Var rädd om dig!
Tack för ditt svar. Det betyder mycket för mig att du tog dig tid att läsa och svara.
Ska i införskaffa boken och kanske kan den hjälpa mig lite eller ge mig några insikter eller kunskap om hur trauman påverkar en.Jag har försökt i många år med meditation och avslappning , har även försökt få hjälpa via vården men då var jag i en så djup depression och mina pålagringar , år efter år, gjorde att man nog inte kunde se kärnan – vad jag verkligen lider av. Jag var nästan 30 då, och fick en andra chans . Har försökt med dbt och kbt och det har hjälp mig att hålla mig ovanför ytan, men varje dag är nästan en kamp ändå .
De första trettio åren försökte jag dölja mina tankar, mina känslor, mina rädslor . Jag kände mig som en robot på dagarna och när jag stängde dörren om mig då var jag helt utmattad – varje dag, år in och år ut.
Men ångesten blev större, kraftigare och hur mycket jag än försökte – när jag väl sökte hjälp levde jag knapp i verkligheten längre – inte kognitivt . Mitt alarmsystem var så överaktiv att jag till slut kollapsade och blev apatisk.Men jag har kommit en bit på vägen , om än liten. För nu är jag återigen på väg in i min tankevärld där fara lurar i varje hörn och skammen kommer bli outhärdlig – skammen att jag inte duger . Rädslan för att misslyckas. Rädslan att nu förlorar jag allt, nu kommer katastrofen. Förr eller senare , kommer den, för mig har det alltid varit så – för den kom många gånger , för många gånger kanske för att en människa någonsin ska återhämta sig. Om man aldrig vetat något annat utan det är ens början i livet , och fortgår i otaliga år – tills man är vuxen . Ja då finns inget annat än det att referera till, att spegla sig – kanske är man då redan , som jag, en produkt av mina första 27 år i livet – där psykiskt och fysiskt våld former ens värde och känsla och programmerar ens hjärna , att det inte längre går att programmera om den.
jag vet inte vad jag menar med normalt, men jag tänker att jag ser människor som tror på sig själva, som skrattar och ler , som njuter av livet , känner tillit till sig själv och inte är ett darrande asplöv som jag. Som kan tycka om sig själva eller ta en motgång. Som kan ha en dag utan ångest, rädslor och skam. Som känner sig värda något och som kan älska sig själv, i alla fall ibland – eller åtminstone tycka om sig själva.
Det kanske inte är normalt . Men absolut en dröm jag har.<3 Förstår. Har faktiskt en kompis som växte upp i Knutbysekten och hen har beskrivit exakt samma dilemma om att vara livrädd för minsta lilla snedsteg. Lärde känna henom för kanske 15 år sedan och just då var hen precis påväg ut ur det hela känslomässigt att våga ta plats, våga göra fel, våga erkänna sina brister utan att få dödsångest. Som jag förstår det är det ungefär som att ha blivit hjärntvättad och att man kan behöva programmera om sig för att inte lida i det tysta och där dåtiden fortfarande påverkar en i hög utsträckning? <3
Ja, och jag har försökt be om hjälp.
Men jag blir inte av med ” dödsångesten” även om jag exponerar mig för det jag är rädd för och jag fastnar i tankeloops ” negativa” om mig själv som jag inte kommer ur, utan de pågår tills jag är helt utmattad och istället blir som en robot . Jag flyr in i att försöka göra eller vara bättre, men jag känner mig aldrig bättre eller att jag duger. Hur jag än gör, mediterar, eller hur mycket jag än lyckas med objektivt, förblir min självkänsla och självbild negativ och jag regerar mer som ett barn än vuxen vid motgångar. Reaktionerna, känslorna , är som när jag var liten fastän jag är en vuxen människa idag.
I perioder blir jag så rädd och försiktigt att dagligen har panikångestattacker, som jag ständigt försöker mörka för att jag vill inte att någon ska märka, men jag tror människor på mitt jobb märker att jag är ” rädd och försiktig” och att jag behöver andras godkännande alldeles för ofta trots att de aldrig klagat på hur jag är eller utför mitt arbete.
Så är jag nog alltid varit mot alla, att jag försöker få andras godkännande och bekräftelse att jag är värd något. När det är som jobbigast blir det att jag dissocierar och och till slut hamnar i att jag tänker att jag ändå inte ska finnas så länge till så jag kommer inte behöva utstå smärtan att bli utdömd. De tankarna lugnar mig i stunden och har alltid funnits i bakhuvudet – för då vet jag att det finns ett slut på skammen och smärtan. Så har jag levt tankemässigt hela mitt liv.
Det är svårt, jättesvårt att förklara. För jag anses vara duktig och bra, kanske t.o.m. lyckad och jag får höra att jag är vacker och smart , men jag känner mig alltid dålig, ängslig och värdelös. Och jag får panikångest över saker som ” normala ” människor inte får. Jag försöker försvara mig för fel jag inte ens gjort ( i förebyggande syfte ) och ältar sedan mina fel och väntar på ” katastrofen ” att gå under totalt och bli totalt utdömd.
Jag vill ha hjälp , men det känns som det inte finns något att göra. Psykologer och läkare sa först , när jag väl vågade be om hjälp efter 30år, att jag har asperger, sen add och sen emotionell personlighetsstörning m.m. Massa olika diagnoser och olika förklaringar. Men allt handlar om något helt annat även om symtomen passar på diagnoserna.
Jag läste häromdagen om komplex ptsd och kände att de pratade om en, igenkänning .
Men ja, det verkar inte ens vara en diagnos än.
Jag försöker hitta svar , för jag vill ju leva men det är för tungt att leva med så mycket ångest och oro som jag ständigt lever med.<3 Vad intressant att läsa det du skriver! Du låter som motsatsen till mig, jag är objektivt utdömd (av allmänheten) men känner mig liksom missförstådd i det och tycker jag är bättre än så. Jag får mycket kritik och folk är missnöjda med mig. Har du något scenario vad du fruktar ska hända om någon tex skulle upptäcka att det gjorde något fel? Är det hjärnspöken om att få något straff eller vad tror du det handlar om? Fasaden kan jag känna igen är viktig i dysfunktionella familjer, kan det vara något sånt som lever kvar att till det yttre måste man vara liksom klanderfri och bete sig exemplariskt?
Tack för svar! Starkt av dig att inte låta andras åsikter och tankar om dig påverka dig negativt.
Jag fruktar nog , som du skriver, att jag ska bli straffad känslomässigt av alla.
Att alla ska tycka att man är värdelös och inte värd respekt eller omtanke eller vänskap. Tror det hänger ihop med allt psykiskt våld när jag var mindre . Även om min rädsla då var adekvat eftersom jag var i beroendeställning till dom för att överleva – så är den inte det idag , men likväl regerar jag likadant , att det är kört för mig vid minsta fel eller misstag och att jag inte kommer överleva misstaget eller den pinsamma situationen etc.
Med fel menar jag att råkar säga ett ord fel , eller stava ett ord fel. Kan vara minsta sak som triggar känslan ” nu är det kört för mig” .
Fasaden, handlar nog om att jag tidigt fick lära mig att världen utanför är farlig, och att jag skulle vara tyst om vad som hände i hemmet för ingen där utanför bryr sig om mig. Varför skulle dom göra när inte ens mina egna föräldrar gjorde det ( för att jag var fel om jag gjorde minsta fel). Jag växte upp i sektliknande förhållanden, så utfrysning, fysiskt våld och inlåsning var också ett sätt att styra en, samt skammen. Skammen är något som jag har mycket svårt för än idag, att den blir outhärdlig. Och skammen slår på starkt vid minsta fel.