Komplex ptsd

Visar 7 inlägg - 1 till 7 (av 7 totalt)
6
  • Finns det någon som fått den diagnosen och kan man leva ett normalt liv, utan alla panikångestattacker, rädslor och dissociationen?
    Jag har levt med ångest, kraftig sådan, hela mitt liv och försökt på olika sätt att inte låta ångesten göra så att jag kapitulerar och ger upp på mig själv helt. Men det är svårt , i omgångar får jag oerhört självdestruktiva tankar och känslor av hopplöshet. Ångesten, tankarna och oron äter mig inifrån känns det som, och känns som det aldrig kommer bli annorlunda , att jag aldrig kommer leva ett ” normalt” liv.
    Jag lever i min tankevärld konstant, och förbereder för faror och katastrofer jag har tankemässigt i timtal, tills jag är helt utmattad.
    Katastrofen , består i att jag kommer misslyckas på jobbet, livet, tester,att vara en bra förälder, allt man kan tänka sig.  Jag är så oerhört osäker på mig själv , att jag vid prestation , dissocierar i princip , eller får ångestattacker.

    Oj, vad jag känner igen mig.

    Det har tagit många år innan jag fått denna primära diagnos. När jag väl förstod hur det stod till kunde jag känna förhoppning om att kunna se en framtid med mening.

    Jag har under många år brottats med dessa frågorna, och hjälp vad många tips och råd som jag fått. Vad är det som egentligen hjälper i de svåra stunderna? Jag upplever att jag får trösta mig med mantran jag har programmerat mig med under lång tid. några exempel kan vara: ”Jag har stunder som är bättre än detta, jag ska bara klara mig genom detta.” ”Ångesten dödar mig inte, jag ska bara andas.”

    Det är en klen tröst att ordet normalt är ett icke bestämt faktum och kan vara olika för oss alla. Jag tror att du menar att normalt för sådana som oss är att slippa kämpa för att få luft samt känna att det finns lösningar på problem som uppstår. Förklara gärna vad du definierar som är normalt för dig.

    Vi har olika strategier för att klara av olika saker. Jag har lärt mig att det finns olika lösningar att lägga i min ”verktygslåda”. Det som sen blir problem är att komma ihåg att det finns en verktygslåda och sen kunna klart urskilja vilka verktyg som finns där som kan hjälpa just ”här och nu” mitt i den hemska attacken.
    Kanske kan du hitta något som kan hjälpa dig? Kanske kan du ha en lista du kan skriva ner som du kan läsa då du är i skiten. Ja, jag har hjälpmedel, som jag ofta glömmer att titta på när det är som värst. Det är som om allt är hopplöst. Jag skulle vilja plantera en tanke hos dig, och det är att du inte är ensam. Vi är fler som kämpar, och många av oss finner tröst i det.

    Ett problem med dissociation (i alla fall för mig) är att jag ofta får inadekvata känslor för vad verkligen egentligen kräver. Jag triggas av saker som inte jag nödvändigtvis skulle behöva reagera så starkt på. Det händer ändå. Jag hamnar i ångestens träsk. Fast jag lär mig steg för steg vad jag reagerar på och hur reaktionen blir.

    Med god hjälp av en fantastisk psykolog med erfarenhet av EMDR gör vi övningar som stärker min person. Jag vågar inte gräva i mitt förflutna ännu, för det är ”farligt” för vissa dissociativa delar.

    Den största hjälpen jag haft är att lära känna dissociativa sidor hos mig. En bok jag studerat i heter ”Att hantera traumarelaterad dissociation” Steg för steg har jag insett hur mitt inre ser ut. Jag har fått lära mig hur olika tankar och känslor påverkar mig olika beroende på hur jag dissocierar.

    Blir jag normal? Troligtvis inte. Även om jag emellanåt dras tillbaka ner i ångestträsket där förtvivlan och förakt för mig själv råder kan jag ändå på väg på rätt riktning. Jag inser att jag inte kommer att ”hinna” bli så bra att jag blir helt nöjd. Alltså får jag nöja mig med att det blir ”gott nog”. Det är min framtidströst. Min mentala mognad i min sjukdomsinsikt gör mig mer tålig.

    Jag har kommit dig där jag mer betraktar mig själv istället för att försöka lösa upp knuten direkt. Vad känner jag? Vad hände? Vem/vad triggade mig? Kan jag tänka annorlunda? Får jag lov att känna annorlunda? Jag reflekterar över mig själv och vad jag upplever. Jag accepterar att jag inte måste analysera och agera. Det får komma när jag orkar. Tills dess får jag lov att stanna i min misär oavsett om jag väljer det eller ej. Det är inte ångesten som är farlig, det är handlingar den medför. Därför stannar jag kvar i ångesten tills jag kan bli konstruktiv.

    Få ur dig vad du tänker och känner. Det är först när orden kommer ut som andra verkligen kan förstå hur du har det.

    Kanske kan något av det jag beskriver hjälpa dig något, kanske inte. Du måste få lov att tänka och känna som just du gör. Tillåt dig det!

    Var rädd om dig!

    Trådstartaren

    Oj, vad jag känner igen mig. Det har tagit många år innan jag fått denna primära diagnos. När jag väl förstod hur det stod till kunde jag känna förhoppning om att kunna se en framtid med mening. Jag har under många år brottats med dessa frågorna, och hjälp vad många tips och råd som jag fått. Vad är det som egentligen hjälper i de svåra stunderna? Jag upplever att jag får trösta mig med mantran jag har programmerat mig med under lång tid. några exempel kan vara: ”Jag har stunder som är bättre än detta, jag ska bara klara mig genom detta.” ”Ångesten dödar mig inte, jag ska bara andas.” Det är en klen tröst att ordet normalt är ett icke bestämt faktum och kan vara olika för oss alla. Jag tror att du menar att normalt för sådana som oss är att slippa kämpa för att få luft samt känna att det finns lösningar på problem som uppstår. Förklara gärna vad du definierar som är normalt för dig. Vi har olika strategier för att klara av olika saker. Jag har lärt mig att det finns olika lösningar att lägga i min ”verktygslåda”. Det som sen blir problem är att komma ihåg att det finns en verktygslåda och sen kunna klart urskilja vilka verktyg som finns där som kan hjälpa just ”här och nu” mitt i den hemska attacken. Kanske kan du hitta något som kan hjälpa dig? Kanske kan du ha en lista du kan skriva ner som du kan läsa då du är i skiten. Ja, jag har hjälpmedel, som jag ofta glömmer att titta på när det är som värst. Det är som om allt är hopplöst. Jag skulle vilja plantera en tanke hos dig, och det är att du inte är ensam. Vi är fler som kämpar, och många av oss finner tröst i det. Ett problem med dissociation (i alla fall för mig) är att jag ofta får inadekvata känslor för vad verkligen egentligen kräver. Jag triggas av saker som inte jag nödvändigtvis skulle behöva reagera så starkt på. Det händer ändå. Jag hamnar i ångestens träsk. Fast jag lär mig steg för steg vad jag reagerar på och hur reaktionen blir. Med god hjälp av en fantastisk psykolog med erfarenhet av EMDR gör vi övningar som stärker min person. Jag vågar inte gräva i mitt förflutna ännu, för det är ”farligt” för vissa dissociativa delar. Den största hjälpen jag haft är att lära känna dissociativa sidor hos mig. En bok jag studerat i heter ”Att hantera traumarelaterad dissociation” Steg för steg har jag insett hur mitt inre ser ut. Jag har fått lära mig hur olika tankar och känslor påverkar mig olika beroende på hur jag dissocierar. Blir jag normal? Troligtvis inte. Även om jag emellanåt dras tillbaka ner i ångestträsket där förtvivlan och förakt för mig själv råder kan jag ändå på väg på rätt riktning. Jag inser att jag inte kommer att ”hinna” bli så bra att jag blir helt nöjd. Alltså får jag nöja mig med att det blir ”gott nog”. Det är min framtidströst. Min mentala mognad i min sjukdomsinsikt gör mig mer tålig. Jag har kommit dig där jag mer betraktar mig själv istället för att försöka lösa upp knuten direkt. Vad känner jag? Vad hände? Vem/vad triggade mig? Kan jag tänka annorlunda? Får jag lov att känna annorlunda? Jag reflekterar över mig själv och vad jag upplever. Jag accepterar att jag inte måste analysera och agera. Det får komma när jag orkar. Tills dess får jag lov att stanna i min misär oavsett om jag väljer det eller ej. Det är inte ångesten som är farlig, det är handlingar den medför. Därför stannar jag kvar i ångesten tills jag kan bli konstruktiv. Få ur dig vad du tänker och känner. Det är först när orden kommer ut som andra verkligen kan förstå hur du har det. Kanske kan något av det jag beskriver hjälpa dig något, kanske inte. Du måste få lov att tänka och känna som just du gör. Tillåt dig det! Var rädd om dig!

    Tack för ditt svar. Det betyder mycket för mig att du tog dig tid att läsa och svara.
    Ska i införskaffa boken och kanske kan den hjälpa mig lite eller ge mig några insikter eller kunskap om hur trauman påverkar en.

     

    Jag har försökt i många år med meditation och avslappning , har även försökt få hjälpa via vården men då var jag i en så djup depression och mina pålagringar , år efter år, gjorde att man nog inte kunde se kärnan – vad jag verkligen lider av. Jag var  nästan 30 då, och fick en andra chans . Har försökt med dbt och kbt och det har hjälp mig att hålla mig ovanför ytan, men varje dag är nästan en kamp ändå .

    De första trettio åren försökte jag dölja mina tankar, mina känslor, mina rädslor . Jag kände mig som en robot på dagarna och när jag stängde dörren om mig då var jag helt utmattad – varje dag, år in och år ut.
    Men ångesten blev större, kraftigare och hur mycket jag än försökte – när jag väl sökte hjälp levde jag knapp i verkligheten längre – inte kognitivt . Mitt alarmsystem var så överaktiv att jag till slut kollapsade och blev apatisk.

    Men jag har kommit en bit på vägen , om än liten. För nu är jag återigen på väg in i min tankevärld där fara lurar i varje hörn och skammen kommer bli outhärdlig – skammen att jag inte duger . Rädslan för att misslyckas. Rädslan att nu förlorar jag allt, nu kommer katastrofen. Förr eller senare , kommer den, för mig har det alltid varit så – för den kom många gånger , för många gånger kanske för att en människa någonsin ska återhämta sig. Om man aldrig vetat något annat utan det är ens början i livet , och fortgår i otaliga år – tills man är vuxen . Ja då finns inget annat än det att referera till, att spegla sig – kanske är man då redan , som jag, en produkt av mina första 27 år i livet – där psykiskt och fysiskt våld former ens värde och känsla och programmerar ens hjärna , att det inte längre går att programmera om den.

     

    jag vet inte vad jag menar med normalt, men jag tänker att jag ser människor som tror på sig själva, som skrattar och ler , som njuter av livet , känner tillit till sig själv och inte är ett darrande asplöv som jag. Som kan tycka om sig själva eller ta en motgång. Som kan ha en dag utan ångest, rädslor och skam. Som känner sig värda något  och som kan älska sig själv, i alla fall ibland – eller åtminstone tycka om sig själva.
    Det kanske inte är normalt . Men absolut en dröm jag har.

    Ett problem med dissociation (i alla fall för mig) är att jag ofta får inadekvata känslor för vad verkligen egentligen kräver. Jag triggas av saker som inte jag nödvändigtvis skulle behöva reagera så starkt på. Det händer ändå. Jag hamnar i ångestens träsk. Fast jag lär mig steg för steg vad jag reagerar på och hur reaktionen blir. Med god hjälp av en fantastisk psykolog med erfarenhet av EMDR gör vi övningar som stärker min person.

    Känner igen mig i det som skrivs speciellt detta med att triggas av saker som jag inte i vanliga fall skulle reagera på men vid dessa känsliga stadier/perioder (vad jag kallar jag vet inte) så reagerar mina kännslor och tankar går basark! I de sitvation jag försöker att vara som en förälder till ett litet barn och jag är som både barn och förälder till mig själv. Barnet som försöker vara förälder och föräldern som är som ett barn. Men jag är endå mycket glad för när den förälderjaget kan hjälpa ta ner kaoset.

    Otroligt tufft att läsa, måste vara så jobbigt att leva med. Jag utreds för PTSD nu. Jag undrar hur det gick till när du/ni fick diagnosen? Kände ni att den stämde in på er när ni började läsa/höra om den?

    Jag har varit med om upprepade sexuella övergrepp och psykisk våld i relation som påverkar mig mycket. Har svårt att sköta jobbet, depressioner, dålig koncentrationsförmåga och noll självkänsla ställer till det. Hur får ni det att funka med jobb/vardag? Vad har ni varit med om (om man får fråga)?

    Otroligt tufft att läsa, måste vara så jobbigt att leva med. Jag utreds för PTSD nu. Jag undrar hur det gick till när du/ni fick diagnosen? Kände ni att den stämde in på er när ni började läsa/höra om den? Jag har varit med om upprepade sexuella övergrepp och psykisk våld i relation som påverkar mig mycket. Har svårt att sköta jobbet, depressioner, dålig koncentrationsförmåga och noll självkänsla ställer till det. Hur får ni det att funka med jobb/vardag? Vad har ni varit med om (om man får fråga)?

     

    Hej Olive Mojole. Ursäkta dröjsmålet med svar.

    När det kommer till att få diagnosen har det många år innan vi hittat rätt. Eftersom PTSD mest varit koncentrerat till en begränsad period i livet som innefattar erfarenheter/händelser som är knutna till just den tiden/situationen kanske inte många känner att det är rätt att sätta det som diagnos.
    När nu någon/några kommit på idén att prata om Komplex PTSD som en gren i PTSD som ska innefatta symtom som är likadana som i PTSD fast orsaken till dem är under längre tid, t. ex.  sexuella övergrepp och våld som pågått under en längre period. Även vanvård kan räknas in där. Om det påverkar en person till den grad att ohälsa uppstår så…

    Det är här mitt svar till dig om hur jag kom på det. Jag hade en SSK som jag pratade med och hon började få in begreppet. Själv fattade jag inte galoppen förrän jag började läsa om det och inse att det finns något som heter KOMPLEX PTSD. Oj då. Nu trillade polletten ner. Där är ju jag i ett nötskal. Först kände jag mig lurad, men vården har inte haft nys om detta så fasligt lång tid i medicinsk historia.

    Jag har haft olika diagnoser som varit huvuddiagnoser tidigare, men inte förrän när jag fått denna diagnosen kan jag vända på det. Jag har tidigt i livet gjort erfarenheter i livet som påverkat mig i den riktningen och inte fått adekvat hjälp. Man visste inte bättre. Nu kan jag förstå att PTSD är orsaken till att jag har fått andra problem, som t. ex. EIPS och större dissociationsproblem.
    Jag har även landat feli diagnoser som Bipolär sjukdom och istället heter det nu bipolära drag, eftersom det inte går att utesluta det. Problem i den riktningen kvarstår. Jag har därmed fått behandling som inte varit avsett till mitt grundtillstånd, men faktiskt hjälpt till ändå på ett hörn. Litium fick mig att dämpa en hel del ångest för ett tag. Det dämpar tyvärr annat också, så nu när jag inte längre tar det får jag hantera ångest på annat sätt igen, men jag har mer ork och lust. (Detta är så klart individuellt hur man reagerar på läkemedel, så läs detta som min erfarenhet.)

    Frågan är alltid fri!!!
    Jag kommer inte att gå in på detaljer vad jag erfarit i livet av de tråkiga händelserna eftersom jag inte vill genomgå dem fler gånger än vad som krävs hos min psykolog. Som en diagnos i PTSD är flashbacks, och hos mig är en trigger till ett flashback som triggar till, och så är karusellen igång. Mitt liv är som ett spindelnät av tråkiga händelser jag inte kan förändra. Jag kan däremot förändra hur jag reagerar på mina triggers när jag väl förstår vilka de är, hur jag reagerar och hur jag vill reagera.

    Funka i vardagen?
    Ja, du. Det funkar inte tillfredsställande för min del. Sedan nästan 20 år har jag inte kunnat återgå till jobbet något nämnvärt. När jag efter några års kämpande sa läkare till mig att jag kanske skulle tänka på sjukersättning. JAG? Nej då. Jag ska tillbaka till jobbet, så det så. Fast när vardagen inte fungerar hemma så fungerar inte jobbet heller i längden. Efter arbetsträning i många former kom fram till att jag
    får lägga det på is.
    Hemmet är inte så vackert och rent som jag önskar, men jag fixar det hyfsat. Hobbies, så gott jag orkar. Nu är jag en pysslare så jag kan sysselsätta mig med kreativa saker som jag tycker är en lisa för själen. Dåligt samvete, ja tyvärr. Andra ser inte alltid hur jag mår, för jag mår som sämst när jag inte är bland folk. Andra ser mig mest när jag är på topp. Kul, men det blir missvisande. Jag har stöd bland mina nära och jag försöker koncentrera mig på det.

    Hej Red Qysabi. Ursäkta dröjsmålet!

    Avslappning.
    Där har jag inte gett upp, men jag jobbar inte längre med att försöka slappna av på kommando. Det får mig bara att spänna mig ännu mer. Min härliga duktiga psykolog sa något till mig när jag började träffa henne. Vi gjorde några övningar de första gångerna, för hon hade så bra tips. När jag förklarade vad som hände i min kropp:
    Jag spänner mig ännu mer. Bara någon säger ”slappna av” så blir jag spänd som en fiolsträng.
    Då svarade hon:
    Då tycker jag att du inte ska försöka slappna av. Låt det komma när det kommer.
    WOW. Där släppte mycket prestationsångest. Jag kunde börja slappna av naturligt. Babysteg.

    KBT är något som hjälpt mig mycket. Det är inget som läkt mig, men det hjälper mig att hantera min ångest. Från ”förtvivlat omöjligt” till ”någorlunda hanterbart”. Det har tagit lång till att gå från det ena till det andra, men nyckeln för mig har varit acceptans. I början pratade min SSK-samtalsterapeut så mycket om det att jag nästan fick frireligiösa vibbar. När jag sen började förstå vad det skulle innebära för mig, hur jag skulle kunna applicera det i min vardag blev jag bättre på att… acceptera både det ena och andra. (Acceptera är inte nödvändigtvis att förlåta eller rättfärdiga. För mig betyder det att jag inte kämpar emot.)

    Du skriver om katastroftankar. Jag är mästare på katastroftankar, eller har i alla fall varit. När jag nu tänker tanken dämpar jag den oftast med just acceptans. Jag kämpar inte längre för att ta bort min misär jag känner just där och då. Jag försöker mest bara låta det ske. För det mesta är det inte katastrof i nutid som gäller, utan mer en trigger som har aktiverat gamla minnen som framkallar den katastrof som jag kände då. Så… idag har jag katastrofkänslor, men inte katastroftankar i samma omfattning. När jag får mina starka ångestattacker, och ibland panikattacker, låter jag kroppen få känna vad den känner och jag försöker hitta lindring i att se till att stoppa hyperventileringen, känna efter vilka muskler som jag spänner, hur jag kan sysselsätta mig för att distrahera mig och må så gott jag kan ändå. Jag kan inte stoppa min attack på annat sätt. Att lösa grundproblemen krävs det att jag inte är mitt i ett ångestmoln. Jag behöver just i nuet bara leva sekund för sekund, minut för minut tills kroppen blivit klar med sitt. Jag ska inte sticka under stol med att det är högst obekvämt och mycket besvärligt, men jag behöver inte ta livet av mig längre, och jag behöver inte heller göra djupdykningar i mina tidigare livsskeden. Det är ”Här och nu”, ”Acceptera vad som händer” och ”Detta dödar inte, det är jobbigt att uppleva”.

    Normalt för mig är ungefär vad du beskriver det – för allmänheten.
    För mig är normalt något annat. Det är att ligga flera nivåer lägre i koordinatsystemet. Fast jag vill ju så klart vara som andra, men jag ska tjata: acceptans. Sorry, jag börjar låta som SSK som jag hade som samtalskontakt under några år.

    Lita på att det tar tid, och hastigheten är den du mäktar med. Visst kan andra skynda på processen, men likaväl sätta hinder. Lita på att du gör så gott du kan, och bygg din självkänsla på att bygga inifrån.
    Lycka till!

Visar 7 inlägg - 1 till 7 (av 7 totalt)
6

Du måste vara inloggad för att svara på denna tråd.