Hem > Forum > Hopplöshet > Ångest och ständiga negativa tankar om mig själv
Ångest och ständiga negativa tankar om mig själv
-
Vet inte varför jag skriver men jag gör det ändå.
Jag är en människa som levt med ångest och rädsla för att göra fel hela mitt liv. Jag växte upp i en dysfunktionell familj med mycket våld, fysiskt och psykiskt. Mellan de vuxna och även riktat mot barnen, inklusive mig. Jag blev tyst och levde i en fantasivärld som liten för att kunna uthärda verkligheten jag levde i.
När jag var i tonåren blev jag omhändertagen och levde sen med skyddad identitet i otaliga år. Till saken är , att jag utåt sett inte ses som ”misslyckad” för att jag objektivt kan prestera i studier och arbete och mitt yttre är en fin fasad. Men egentligen är jag livrädd konstant, rädd för att göra fel, att skämma ut mig, rädd för att inte vara kompetent nog eller tillräckligt bra. Egentligen är jag nog mest rädd att alla ska inse att jag är en bluff , för det är det jag känner att jag är och tror att jag är. Katastroftankarna, att idag händer det, idag kommer alla se hur värdelös jag är och hur inkompetent jag är , finns där varje dag. Jag rädd att någon ska märka att jag är ordblind, att folk ska märka att jag inte är tillräckligt smart och tillräckligt begåvad. Jag är oerhört självkritisk och minsta fel jag gör som människa eller i arbete eller studier genererar stark ångest. Mycket stark ångest. Jag kan inte minnas att jag någonsin levt en dag utan ångesten och oroliga tankar och känslor.
Jag försöker hela tiden göra bättre ifrån mig, och hela tiden vara en bra människa. Men jag kommer inte ur mitt mående och inre. Och mitt inre går inte ihop med mitt yttre , för det är som natt och dag – hur andra ser på mig och hur jag själv ser på mig själv. Min hjärna är ständigt överaktiv av tankar , dåliga tankar om mig själv, och rädslan att råka göra eller vara fel.
Jag har i vuxen ålder försökt söka hjälp, men jag tror vården missuppfattar mig, att man inte förstår mig. Läste om komplex ptsd och det är mycket i den definitionen, beskrivningen , som känns som jag: hur jag är och fungerar. Men jag tror inte ens den diagnosen finns än. Så hur ska man då få hjälp…
Men ja, jag vet inte och jag känner att jag förmodligen aldrig kommer leva ett liv utan ångest och känslan att vara värdelös. Men det är tungt att leva så, och oerhört ledsamt att aldrig känna sig glad eller lycklig och trygg inombords.Avregistrerad användare<3 Vad intressant att läsa det du skriver! Du låter som motsatsen till mig, jag är objektivt utdömd (av allmänheten) men känner mig liksom missförstådd i det och tycker jag är bättre än så. Jag får mycket kritik och folk är missnöjda med mig.
Har du något scenario vad du fruktar ska hända om någon tex skulle upptäcka att det gjorde något fel? Är det hjärnspöken om att få något straff eller vad tror du det handlar om? Fasaden kan jag känna igen är viktig i dysfunktionella familjer, kan det vara något sånt som lever kvar att till det yttre måste man vara liksom klanderfri och bete sig exemplariskt?
Red Qysabi Trådstartaren<3 Vad intressant att läsa det du skriver! Du låter som motsatsen till mig, jag är objektivt utdömd (av allmänheten) men känner mig liksom missförstådd i det och tycker jag är bättre än så. Jag får mycket kritik och folk är missnöjda med mig. Har du något scenario vad du fruktar ska hända om någon tex skulle upptäcka att det gjorde något fel? Är det hjärnspöken om att få något straff eller vad tror du det handlar om? Fasaden kan jag känna igen är viktig i dysfunktionella familjer, kan det vara något sånt som lever kvar att till det yttre måste man vara liksom klanderfri och bete sig exemplariskt?
Tack för svar! Starkt av dig att inte låta andras åsikter och tankar om dig påverka dig negativt.
Jag fruktar nog , som du skriver, att jag ska bli straffad känslomässigt av alla.
Att alla ska tycka att man är värdelös och inte värd respekt eller omtanke eller vänskap. Tror det hänger ihop med allt psykiskt våld när jag var mindre . Även om min rädsla då var adekvat eftersom jag var i beroendeställning till dom för att överleva – så är den inte det idag , men likväl regerar jag likadant , att det är kört för mig vid minsta fel eller misstag och att jag inte kommer överleva misstaget eller den pinsamma situationen etc.
Med fel menar jag att råkar säga ett ord fel , eller stava ett ord fel. Kan vara minsta sak som triggar känslan ” nu är det kört för mig” .
Fasaden, handlar nog om att jag tidigt fick lära mig att världen utanför är farlig, och att jag skulle vara tyst om vad som hände i hemmet för ingen där utanför bryr sig om mig. Varför skulle dom göra när inte ens mina egna föräldrar gjorde det ( för att jag var fel om jag gjorde minsta fel). Jag växte upp i sektliknande förhållanden, så utfrysning, fysiskt våld och inlåsning var också ett sätt att styra en, samt skammen. Skammen är något som jag har mycket svårt för än idag, att den blir outhärdlig. Och skammen slår på starkt vid minsta fel.Avregistrerad användare<3 Förstår. Har faktiskt en kompis som växte upp i Knutbysekten och hen har beskrivit exakt samma dilemma om att vara livrädd för minsta lilla snedsteg. Lärde känna henom för kanske 15 år sedan och just då var hen precis påväg ut ur det hela känslomässigt att våga ta plats, våga göra fel, våga erkänna sina brister utan att få dödsångest. Som jag förstår det är det ungefär som att ha blivit hjärntvättad och att man kan behöva programmera om sig för att inte lida i det tysta och där dåtiden fortfarande påverkar en i hög utsträckning? <3
Red Qysabi Trådstartaren<3 Förstår. Har faktiskt en kompis som växte upp i Knutbysekten och hen har beskrivit exakt samma dilemma om att vara livrädd för minsta lilla snedsteg. Lärde känna henom för kanske 15 år sedan och just då var hen precis påväg ut ur det hela känslomässigt att våga ta plats, våga göra fel, våga erkänna sina brister utan att få dödsångest. Som jag förstår det är det ungefär som att ha blivit hjärntvättad och att man kan behöva programmera om sig för att inte lida i det tysta och där dåtiden fortfarande påverkar en i hög utsträckning? <3
Ja, och jag har försökt be om hjälp.
Men jag blir inte av med ” dödsångesten” även om jag exponerar mig för det jag är rädd för och jag fastnar i tankeloops ” negativa” om mig själv som jag inte kommer ur, utan de pågår tills jag är helt utmattad och istället blir som en robot . Jag flyr in i att försöka göra eller vara bättre, men jag känner mig aldrig bättre eller att jag duger. Hur jag än gör, mediterar, eller hur mycket jag än lyckas med objektivt, förblir min självkänsla och självbild negativ och jag regerar mer som ett barn än vuxen vid motgångar. Reaktionerna, känslorna , är som när jag var liten fastän jag är en vuxen människa idag.
I perioder blir jag så rädd och försiktigt att dagligen har panikångestattacker, som jag ständigt försöker mörka för att jag vill inte att någon ska märka, men jag tror människor på mitt jobb märker att jag är ” rädd och försiktig” och att jag behöver andras godkännande alldeles för ofta trots att de aldrig klagat på hur jag är eller utför mitt arbete.
Så är jag nog alltid varit mot alla, att jag försöker få andras godkännande och bekräftelse att jag är värd något. När det är som jobbigast blir det att jag dissocierar och och till slut hamnar i att jag tänker att jag ändå inte ska finnas så länge till så jag kommer inte behöva utstå smärtan att bli utdömd. De tankarna lugnar mig i stunden och har alltid funnits i bakhuvudet – för då vet jag att det finns ett slut på skammen och smärtan. Så har jag levt tankemässigt hela mitt liv.
Det är svårt, jättesvårt att förklara. För jag anses vara duktig och bra, kanske t.o.m. lyckad och jag får höra att jag är vacker och smart , men jag känner mig alltid dålig, ängslig och värdelös. Och jag får panikångest över saker som ” normala ” människor inte får. Jag försöker försvara mig för fel jag inte ens gjort ( i förebyggande syfte ) och ältar sedan mina fel och väntar på ” katastrofen ” att gå under totalt och bli totalt utdömd.
Jag vill ha hjälp , men det känns som det inte finns något att göra. Psykologer och läkare sa först , när jag väl vågade be om hjälp efter 30år, att jag har asperger, sen add och sen emotionell personlighetsstörning m.m. Massa olika diagnoser och olika förklaringar. Men allt handlar om något helt annat även om symtomen passar på diagnoserna.
Jag läste häromdagen om komplex ptsd och kände att de pratade om en, igenkänning .
Men ja, det verkar inte ens vara en diagnos än.
Jag försöker hitta svar , för jag vill ju leva men det är för tungt att leva med så mycket ångest och oro som jag ständigt lever med.Avregistrerad användareKanske EMDR skulle kunna passa att testa för dig? Det ska bita för majoriteten som har PTSD. Ändå hoppfullt att du faktiskt inte alls får kritik så du gör ju ingenting fel utan snarare massor av rätt, men jag förstår att det är tungt ändå och att du skulle vilja kunna vila i att bara få vara dig själv utan att vara rädd och känna skuld/skam med mera <3
Du måste vara inloggad för att svara på denna tråd.